Så här på fars dag tänkte jag lägga upp lite bilder på min pappa, men det är lättare sagt än gjort, eftersom han alltid var bakom kameran. Jag har många trevliga bilden på den samlade familjen, på cykelturer, på släktträffar, på fikapauser på jobbet och mycket annat, men min pappa är nästan aldrig med, eftersom han var den som fotograferade.
Efter mycket letande hittade jag denna lite suddiga bild på pappa (till höger), kvinnan bredvid honom skulle kunna vara min mamma – i alla fall är det hennes cykel och min bror i någon slags barnsits, sedan farbror Erland och farbror Evert, med respektive. Pappa har berättat om hur man alltid cyklade, till ungdomsträffar, på dans, på semesterutflykter. Fem, sex mil på cykel var inte ovanligt för att komma till lördagskvällsdansen.
Sedan hittar jag denna bild, när cyklisterna på förra bilden kommit fram till sitt mål. Här fikar dom på balkongen i mitt barndomshem och pappa är bakom kameran i vanlig ordning. Men av allt att döma är det inte min mamma på bilden ovanför utan någon annan dam i den vita dräkten. Eventuellt, eventuellt min faster Ellen? Mamma finns här längst till vänster, med brorsan i famnen.
Men här är pappa med i alla fall, på en bild som troligen är tagen på den lilla tomt vid sjön som familjen hade några år, med en mycket liten stuga på. 
Varför vi tältade på tomten kan man ju undra. Men å andra sidan: Varför inte?
Så ett hopp fram till 1995 på hösten, då pappa var 91 år. Det är en av de få bilderna som mamma tog av honom. Hon tyckte det var strongt av honom att hugga ved i den åldern.
För mig framstod det som fullständigt självklart. Han fixade ju allt sånt. Alltid.
Fina kära minnen! Fotona är underbara. De hade ju kul också på den tiden! :)
Att tälta hemma på gården hörde ju till tycker jag. Vi gjorde det. Upp med tältet och så var de sommardagarna räddade, vi sov nätterna igenom i tältet också, min barndomsvän Ghita och jag. Det kändes som att vara på en helt annan planet minns jag.
För övrigt så ser man att du är släkt med din mamma. Klart och tydligt!
Visst hade de kul på den tiden. Min teori är att de där stora barnkullarna i början av 1900-talet (lika stora som 40-talskullarna!) tog för sig när de kom upp i tonåren och tjugoårsåldern, skapade tillfällen att roa sig, bildade föreningar, aktiverade sig politiskt och betedde sig på många sätt som 40-talisterna.
Jo, det är fler än du som säger att jag är lik min mamma.
Jo jag minns lukten i det där tältet men jag minns inte att jag sov i det någon gång, vågade väl inte ensam. Och, ja nog har jag också ofta fått höra att jag är lik mamma, mamma kommenterade ” Stackars barn”, men jag tycker hon var fin.
Och därmed kan den uppmärksamma läsaren dra slutsatsen att du och jag är lika. Vilket ju medför att blir förväxlade ibland.
Här i huset har vi en pappa men inte en enda normal bild på ’n bara för att det är så! Både han och sonen, som inte kan kallas tonåringen längre, måste apa sig när kameran kommer fram…
Det finns personer i min omgivning också som gör så där. Jag har försökt att förklara för dem att de troligen skulle tycka att det vore kul att ha en eller annan ”normal” bild senare i livet. Hittills har det inte gått så bra.
Fint inlägg. Jag tror nästan alla ”jagar” sina föräldrar. Vilka var de? Varför tog jag inte reda på mer medan de levde?
Att tälta på tomten väcker minnen från Jämtland där många har – fast mest hade – så kallade ”sommarhus” bredvid sin ordinarie barre. Det kan/kunde vara bara tio meter mellan dem. Under senvåren flyttade man ut till det och bodde i så länge man inte frös ihjäl (de var ofta inte uppvärmda). Omväxling förnöjer.
Ja, varför frågade man inte mer? Inte ens de mest uppenbara frågorna kom man på att ställa i tid. Och nu blir det ett pusslande och pysslande att försöka få ihop deras liv!
Även i Dalarna är det vanligt med sommarhus. Eventuellt har det med uppvärmningen att göra – på vintern trängde man ihop sig i de vinterbonade husen med eldstäder. På sommaren kunde man bo lite glesare.
Vilka fina foton, jag fastnade speciellt för tältfamiljen! För barn är tältandet ett äventyr så dina föräldrar ville nog ge er barn en spännande tältsemester, på nära håll!
Ja, jag tror du har rätt i det. Mina föräldrar var påhittiga. Någon gång hade vi (eller i alla fall mamma) lagt ner mycket möda på att förbereda matsäck för en utflykt upp på det närbelägna berget. Men så började det regna rätt kraftigt. Då gick vi på utflykt i huset i stället och vi gick och vi gick och till sist var vi framme och kunde äta vår matsäck i en grotta, dvs under köksbordet.
Vilken fin rubrik tillägnad din pappa. Men du har lyckats få ihop 4 st bilder på alla dessa år, så fint. Jag känner igen mig att jag mycket sällan är med på bild. Förra året gifte sig min styvdotter, jag fotade hela dagen från morgon till kväll. Sedan skulle en bekant trycka en fotobok om det hela och vilka som deltagit osv. Jonas ringe upp mig och sa: Åke ingen har någon bild på dig. Mycket vanligt svarade jag :) Jag brukar knappt minnas bröllop under årens gång… jag brukar få titta på foton eller film vad som skett. Man är så inne i fotograferandet att det ska bli en sådan fin stund för brudparen. Det ska vara rätt ljus, det ska vara rätt vinklar o sånt och vad präster har för attityd. Mitt näst sista bröllopsfotograferandet ville jag prata med den högtidliga kvinnliga prästen som svarade på frågan hur jag fick stå? Då svarade hon: Det vet du bättre än mig du verkar van.
Men den här kommentaren har jag ju missat! vad bra med en präst som litar på ett proffs!
Och visst är det bra att man kan ta foton till hjälp för att minnas vad som hänt och vad man varit med om. Numera när man dokumenterar flitigt med mobilen händer det att jag använder bilderna som referens, snarare än anteckningar i almanackan.