Jag passerar ofta Sala, på vägen till och från huset på landet. Ibland stannar jag till på det fina Aguéli-museet för att få mig en dos färg.
Det ligger i sakens natur att konstnärer är intresserade av färg, men Ivan Aguéli slår nog alla rekord som färgnörd. Man kanske skulle kunna tycka att det överdrivet eller lite kokett, hans besatthet av färger och av att fånga rätt nyanser. Men när man ser resultatet faller sådana invändningar platt. Man står inför hans målningar och undrar: Hur GÖR han?
När man läser om hans konstnärskap, till exempel i Ivan Aguéli Människan, Mystikern, Målaren, av Axel Gauffin inser man hur besatt han var av färg. En dag i Paris, den 7:e juli klockan tolv, upptäckte han en ovanligt intensiv blå färg på himlen när han passerade bron från Montmartrekyrkogården. Han insåg att det inte skulle vara riktigt samma färg senare, om han gick hem och hämtade sina målarprylar för att måla av den. Så han väntade till nästa år klockan tolv, den 7:e juli. Sen gick det inte så bra då heller, eftersom han inte fick stå precis där han ville, mitt i trafiken…
Han var besatt av att fånga ljuset, ljusets färg och ljusets inverkan på färgerna. Landskap, ansikten, husgavlar, allt var lika intressant, färgmässigt.
Han sökte sig till Spanien och Nordafrika för det speciella ljusets skull. Han sammanfattade sina idéer om konsten så här: Man är aldrig nog exakt, nog enkel och nog djup.
Det finns inga reproduktioner som gör honom rättvisa och det känns nästan fel att försöka visa hans målningar så här på skärmen. De ska helst ses i original.
Så sorgligt att han dog så ung, bara 48 år, i en tågolycka i Spanien. När jag går igenom Aguélisällskapets årsböcker hittar jag en fin liten annons för det internationella företaget Metso, som jobbar med ”mineralbearbetning och metallförädling världen över”. Tydligen tillverkade de också tågväxlar. De menar att om man bara hade haft deras tågväxlar i Spanien 1917, då hade han inte ha behövt dö så tidigt…
Så spännande människor det finns och har funnits. Ivan A. var tydligen en sökare av stora mått. Abd Al-Hadi Aqhili kallade han sig när han anslöt sig till islamismen.
Färgerna på hans tavlor som du visar upplever jag som ganska dämpande men också ljusa. Helt klart så förstår jag hans sökande att ”hitta rätt”.
Ja, han sökte sanning och intensitet på många plan, färger, andlighet … Hans version av islam, eller sufism, snarare, verkar ha varit närbesläktad med anarkism. Men helt lätt att fånga hans tänkande är det inte!
Ursvårt att återge hans färger i reproduktion. Han har verkligen lyckats i sin strävan att skapa atmosfär och djup, med nästan vibrerande färger. Så skickligt!
En underbar mening: ”Vi måste alla hjälpas åt att sprida kännedom om vårt företags produkter över världen.”
Skulle däckbolaget Michelin ha kunnat skriva så efter dödsolyckan med Lars Vilks? Knappast. Tiden förändrar oss.
Ja, jag tycker annonsen är på något sätt rörande. Annonsavdelningen på det (då) Salabaserade företaget har troligen fått en fråga från Aguélisällskapet om sponsring av årsboken och funderat lite på en bra koppling. Så fick de en snilleblixt. Kopplingen – dvs växeln – är förstås kopplingen!
Såg utställningen när den var på Thielska liksom du, när jag läser kommentaren till inlägget. Här har du en tillbakablick https://musikanta.blogspot.com/2019/02/1647-ivan-agueli-pa-thielska-galleriet.html/
Kul att läsa om händelsen i Paris!
Önskar dig en skön vecka
Ingrid
Visst var det en fin utställning! Och jag är glad att jag har det fina lilla Aguélimuseet nära till hands när jag längtar efter hans färgmagi.
Det säger mycket om hur noga han var med färgerna, när han beslöt att vänta ett år på rätt nyans!
Detsamma till dig!