Jag kan ibland tycka lite synd om nytillträdda kulturministrar, oavsett partifärg. Det är ett omöjligt pastorat de fått att sköta och inget är så tacksamt för medierna som att försöka sätta dem på det hala.
Det blir ofta lite lättköpta poänger av det. I SVT:s direktsändning får moderata kulturministern Parisa Liljestrand frågan: ”Vilka av dessa verk skulle kunna ingå i en svensk kulturkanon?”
Hon invänder helt korrekt att det är inte hennes jobb att välja verk. Och tillägger att hon läst de första två böckerna, men inte den tredje. Och skandalen är ett faktum. Den tredje titeln är ju en FILM! Fast den ser onekligen ut som en bok på bilden. Jag skulle nog ha undrat, om jag fått samma fråga: Kom kanske Triangle of sadness ut som bok först? Hursomhelst är det ju Östlund som skrivit manus och att säga att han är en bra författare är kanske inte helt galet. Kritiken mot Parisa Liljestrand handlar också om att hon inte ”ägnat sig åt kultur” och det återstår ju att se hur pass bra hennes handlag är med detta spretiga opinionsrika område som hon satts att ta hand om.
Här finns gott om kontaktytor med många instanser som anser sig behöva särskilt mycket uppmärksamhet från Kulturdepartementet: hela den alltid lika eftersatta kulturarvssektorn och en rad museer, alla med akuta behov, här finns teatrar och konserthus, ungdomspolitik, de nationella minoriteterna, det samiska folkets språk och kultur, trossamfund, begravningsverksamhet, folkbildningen, filmen, idrotten, Författarförbundet, Teaterförbundet, Dramatikerförbundet, Bokförläggareföreningen, Tidningsutgivarna, Journalistförbundet, Public service och en rad massmedieföretag. Visserligen finns det några myndigheter som servar Kulturdepartementet, men alla inom dess område kan närsomhelst vilja träffa kulturministern för en uppvaktning.
Bengt Göransson på sitt tjänsterum i dåvarande Kulturdepartementet, på Mynttorget 1. I bakgrunden Leif Zetterlings tavla ”EU-hierarki”.
Den kulturminister som det ofta talas varmt om är Bengt Göransson och han är också den som suttit längs som kulturminister, drygt åtta år. Vad var det då som gjorde att Bengt Göransson var populär redan när han var kulturminister och sedan har fortsatt att höjas till skyarna? Var det för att han hållit på med kultur?
Han var länge chef hos researrangören RESO och sedan hos Folkets Hus-föreningarnas riksorganisation, tills han blev kulturminister 1982. En byråkrat, med andra ord? Javars, en ganska duktig administratör, men också en mycket engagerad folkrörelseperson, med uppdrag inom ABF, Föreningen Norden, IOGT med mycket mera. Hans hemlighet eller USP, som det heter numera, dvs hans ”unic selling point” var engagemanget. Han gillade att gå på bio, han såg så gott som varenda teaterföreställning i landet, han var konstintresserad och beläst. Han var masskonsument av tidningar och tidskrifter och han hade koll på vad som hände i mediebranschen. Han var också den som såg till att vi slipper reklam i SVT-kanalerna. Det tackar jag honom för så gott som dagligen.
Jag personligen skulle aldrig vilja vara en minister vad det vara månde för slag.
För att vara minister så krävs ett hov av upplysande människor runt en. En människa kan inte veta allt om t.ex kulturen. Ett så stort område, som rör på sig åt olika håll hela tiden. Så lätt att svara s.k. ”fel” .
Tufft jobb, ja. Till skillnad mot vad många regeringsbildare verkar tro är nog just kulturminister ett av de svåraste uppdragen. Så splittrat fält, så många opinions- och röststarka institutioner och personer inom området.
SG och jag tyckte om Bengt väldigt mycket och vi träffade honom vid flera tillfällen.
En kunnig och trivsam person med stillsam framtoning.
Ja, han var väldigt sympatisk och lätt att jobba med. Och själv en riktig arbetsmyra, alltid lika nyfiken på vad som fanns i dagens brevskörd och pigg på att ta telefonsamtalen själv i stället för att slussa dem via sekreterare i onödan. ”Då är det ju avklarat direkt”, brukade han säga. Han var generös med sin tid när det gällde att ta emot personer som hade något ärende (förslag, klagomål) och hittade nästan alltid bra lösningar på stående fot. Hur han lyckades både vara tillräckligt närvarande på departementet, samtidigt som han reste runt i landet på olika kulturevenemang.
Alla institutioner som ingår under kulturdepartementet har ju som specialitet att framföra åsikter. Då måste de ju också vara bra på att framföra sina egna åsikter och behov oavsett om det är teatrar, journalister, begravningsverksamhet eller nåt annat. Det blir en väldigt högljudd klass att leda. Stackars Parisa.
Ja, hon får det snärjigt. Och sannolikt har hon inte riktigt Bengt Göranssons kunskaper och överblick över hela kultur- och massmediefältet. Och att nå upp till hans arbetskapacitet kan bli svårt. Han brukade börja dagen med att simma, så snart badet öppnade och sedan var han ändå först på jobbet. De flesta som träffade honom för att förklara sina problem och behov gick därifrån rätt nöjda eftersom han visste vad de pratade om och förstod deras behov. Även om han inte kunde utlova något, kunde han resonera kring deras verksamhets villkor och möjligheter och ibland faktiskt komma med riktigt intressanta förslag.
Det är en konst att förklara för folk att det kommer att gå åt helvete på att sätt så att de ser fram emot resan med lugn och tillförsikt. Jag har träffat ett par såna människor på en av mina arbetsplatser.
Jovars, men Bengt var ofta mer konstruktiv än så. Och visste ofta mer om de lokala förutsättningarna än vad de gjorde, som kom med sina problem. Och hade dessutom råkoll och kunde tipsa om alla pengar som kunde sökas på olika håll, utom just på Kulturdepartementet.
Tur att jag aldrig givit mig in i politiken, skulle inte vilja var kulturminister heller elle någon annan minister för den delen.
Har inte alls hängt med vad som hänt i Sverige de senaste veckorna.
Ha det bra!
Vi fick till sist en ny regering, och nu ska de nya statsråden sättas på det hala av medierna. När det gäller statsrådsgranskningar blir det ofta fantasilöst tycker jag. Det stannar vid frågor om deras ungdomssynder och kontroll med kronofogden om obetalda räkningar.
En bra beskrivning av det mest krävande jobbet i regeringen, mycket beroende på att ingen med glasklar precision kan definiera ordet kultur. Frågar man hundra personer tror jag vi får 95 olika förklaringar/åsikter.
Kul detalj om Göransson är att han tillbringade lång tid på öde ö för att under enkla förhållanden banta. Först när avmagringen var klar tog han sig därifrån. Skälet, vill jag minnas, var att inte plåga familjen med sitt dåliga humör.
Va! Det har han inte berättat för mig. Jag trodde han helt enkelt gick ner i vikt genom att besluta sig för att tacka nej till allt smarrigt kaffebröd som förekom flitigt inom ”rörelsen” på den tiden. Han berättade att många började behandla honom liksom lite extra varsamt, när han var ordförande i ABF:s förbundsstyrelse. Det var då han gick ner i vikt och många trodde att hans avmagring berodde på att han hade cancer. När han fick höra det dementerade han så klart cancerryktet, vilket kanske var osmart. För sen blev alla lika burdusa i debatten som tidigare. Men å andra sidan brukade han ju klara sig rätt bra, även i mycket hårda duster.
Jag missade ju helt hennes fadäs, och fattade ingenting när hon hänvisade till densamma när hon satt i publiken på Idolsändningen i fredags. Det var inte många i publiken som heller fattade vad hon pratade om. Men humor har hon, tjejen, och hon lär sig.
Och jag missade Idol! Men jag håller med om att hon är snabbtänkt och rolig.