Jag tänker ibland att det kunde vara en bra idé att skriva dagbok, men har det inte blivit av hittills, så lär det inte ske nu heller. Bloggen får fungera som ett slags ersättning för den dagbok jag inte skriver; en ganska slumpartad blogg, där nedslagen i min samtid och mitt liv är mycket osystematiska.
Idag till exempel väljer jag att skriva om Theodor Roosevelt, som var ute på en valturne just den 14 oktober för 110 år sedan. När han var på väg till ett valmöte i Milwaukee stannade han till för att hälsa på anhängare som samlats utanför hotellet där han pausade.
Då sköts han av en stalker, John Schrank. Kulan gick igenom Roosevelts ytterrock, genom ett glasögonfodral och genom det hopvikta, ganska långa talet i hans innerficka. Den fortsatte in i bröstmuskeln och stannade där.
Folkmassan kastade sig över Schrank, som klarade livhanken bara tack vare att Roosevelt manade till lugn. Till polisen sa han: ”Ta hand om honom och se till att han inte misshandlas”.
Sen höll han handen för munnen och hostade till för att se om det kom något blod, om hans lungor var skadade. Det kom inget blod, så han ryckte på axlarna och sa att det är bara ett köttsår och nu åker vi till valmötet så att jag kan hålla mitt tal. Det gjorde han och efteråt, på sjukhuset konstaterade man att kulan kunde stanna kvar där den var – att plocka ut den skulle troligen orsaka mer skada. På bilden visar hans sekreterare Elbert Martin upp talet, med kulhål genom sidorna.
Om det alls går att hitta något upplyftande i denna våldsamma berättelse är det väl möjligen Roosevelts lugn och hans uppmaning både till sina anhängare och till polisen att inte bruka våld. Han hade som polischef i New York bekämpat maktmissbruk och korruption och visste hur det kunde gå till.
Här hemma i Sverige kan vi i värsta fall gå mot en period av större godtycke när det gäller brottsbekämpning, med den långa åtgärdslista som de blivande regeringspartierna presenterat idag, tillsammans med Sverigedemokraterna. I det gemensamma Tidöavtalet finns åtgärder som kriminalisering av deltagande i kriminella gäng, effektivare hemliga tvångsmedel, utvisning på grund av bristande vandel, visitationszoner och anonyma vittnen. 
På Facebook ser jag en syrlig kommentar om detta gäng som kallas ”Tidölaget” kompletterat med en definition av begreppet: ”Tidölag, subst. umgänge mellan artfrämmande individer”. Vi får väl se framöver hur pass artfrämmande de är sinsemellan. Idag verkade de väldigt samstämmiga.
Jag gillar Roosevelts attityd att mana till lugn. Han å sin sida borde kanske inte ha varit så lugn som han var men han visste förstås inte hur kulan satt och om den satt. Märkligt men lyckligt.
Hur det blir får vi se, vad gäller den svenska regeringen. Den som har en lever får se som Olgakatt brukar säga.
Kanske att vara som Roosevelt och mana till lugn. Mitt i allt så blir det bättre än det har varit, för bra har det inte varit hur man än ser på det hela. Jag borde förstås inte alls ha åsikter i den svenska politiken men åsiktsfriheten bedyras titt som tätt så…
Den som lever får se.
Ja, det är väl bara att hoppas på det bästa och bereda sig på det värsta, som vanligt. Men jag bävar för den risk för ännu större konflikter och fler konfrontationer som alla dessa ”hårdare tag” kan medföra.
Jag skulle gärna se ett återskapande av alla de barn- och ungdomssatsningar som mina barn fick ta del av när de växte upp, som gjorde att de och deras kompisar alltid hade någonstans att gå och något att göra.
Presskonferensen i fredags där den nya majoriteten i riksdagen presenterade vad de tänker göra under de kommande åren var en märklig tillställning. Det dokument som de visade som namngetts till Tidöavtalet ser jag som ett manus till den kasperteater som är tänkt att börja i nästa vecka. Avtalet lär innehålla beskrivningar om hur arbetet bakom kulisserna ska gå till. Det största partiet i gruppen får inte vara med på scenen men de har i gengäld tilldelats den styrande rollen att hålla i alla trådar i kasperteatern. Jimmy håller i alla trådar och styr de dansande dockorna som uppträder på scenen. Vilka dockor som ska uppträda vet vi ännu inte, men att Ulf, Ebba och Johan kommer att vara med det kan vi nog räkna med. De övriga kommer att utses i nästa vecka. Jag tycker att detta början likna historien om ”Kejsarens nya kläder.” Hur lång tid ska det gå innan någon i kejsarens närhet talar om detta för kejsaren?
Dessvärre är nog kejsaren så nöjd med situationen att han inte lyssnar på impertinenta påpekanden av det slaget. Men jag kan inte annat än beundra SD:s förhandlingsskicklighet.
– Vi vill sitta i regeringen! (Sa dom fast dom egentligen inte alls ville det.)
– Det går tyvärr inte, sa UK
– Då vill vi ha talmansposten!
– Det går tyvärr inte, sa UK
– Då vill vi ha fyra ordförandeposter i viktiga riksdagsutskott och fyra vice ordförandeposter!
– OK, sa UK
– Och så vill vi ha vår politik i regeringsförklaringen
– OK, sa UK
– Och så vill vi ha tjänster i regeringskansliet, där vi kan påverka utformningen av våra regeringsförslag.
– OK sa UK
Därmed har SD fått igenom sin agenda utan att behöva stå till svars. Det går inte att väcka misstroendevotum för deras åtgärder – det går bara mot regeringsmedlemmar. De kan inte bli kallade till konstitutionsutskottet när något går galet – dit kallas regeringsmedlemmar. De har också skaffat sig en praoperiod med tillträde till Rosenbad och de olika ministerierna. De har (troligen) fyra år på sig att lära känna maskineriet och bli varma i kläderna. Skulle det sedan gå ungefär som i år i nästa val, ja då är de redo att ställa upp med en statsministerkandidat!
När barnen var små skrev jag dagbok och nu läser jag och jämför med barnbarnets framfört. Ganska roligt. Men så fortsatte jag med dagboksskrivandet i två böcker, en 10-årsdagbok och en med en sida/dag. 10-årsdagboken är roligast. En sida/dag blir mer berättande men ibland inser jag att jag behövt flera sidor. Nu tar 10-årsdagboken slut och jag skulle köpa en ny men tänkte att det får bli en 5-årsdagbok, av åldersskäl. Men så tog jag fel så nu vår jag harva på i 10 år till.
Såklart! Tio år går fort och sen är det dags att köpa en ny 10-års!
Kicki, tro på framtiden, ge inte upp. Förra sommaren behövde jag nytt körkort och frågade killen som plåtade mig hur många år det nya gäller. Tio år, sa han. Jaha ja så bra då får jag köra bil tills jag blir 91. Han tillade då att om jag hittade på nåt dumt i trafiken innan dess så skulle kortet ryka oavsett vilka tokerier jag gjort mig skyldig till.
Betr dagbok så har jag nyss läst om Ingenjör Andrés luftfärd. Tack vare den unge Nils Strindberg som skrev brev till sin fästmö fick eftervärlden veta mycket om vad som gick snett i den expeditionen. Problemet var dock att han hade stenograferat många av texterna för att ballongkompisarna inte skulle kunna tjuvläsa.
Jag tycker det är synd att Magda inte kunde få fortsätta som kommandora i regeringen. Hon verkar vara ett rejält fruntimmer.
Men åh, nog borde det väl gå att leta upp någon skicklig stenograf/dechiffrerare som kan tolka Strindbergs krypterade texter? Eller har man kanske gjort det?
Jovisst hade det varit bra med Magda även fortsättningsvis och i så fall skulle jag unna henne att få regera på eget mandat, inte tvingas genomföra något som röstats fram i riksdagen av dåvarande oppositionen i ohelig allians.
En del politiker badar tunna ihop och en del hålls med Tidölag! Bara en reflektion.
(Fniss!)
Ja hur ska det gå, hur ska det gå?!
Jo när dom hittade Örnen 33 år senare hade samtligas anteckningar och en del foton hållit sig bra och så småningom lyckades man dechiffrera Strindbergs dagböcker och brev, därav kunde ju då PO Sundman skriva sin bok.
Tekniska museets vänner gav för några år ut som sin årsbok Nils Strindberg som fotograf. Där får man hela hans unga liv (25 när han dog) presenterat och jag blev så glad att jag kunde läsa om honom och titta på hans foton från luftfärden lite närmare.
Tekniska Museets vänner är den enda föreningen som jag står kvar i sedan SG dog.
De har så intressanta och fina årsböcker. Hoppas de kommer att ha ekonomi till att fortsätta med den utgivningen.
Undrar om människan som dechiffrerade Strindbergs dagböcker skulle kunna ta sig an Karl Lärkas dagböcker, skrivna med stenografi på sollerömål och delvis egna egna tecken?
Det var då för väl att man knäckte Strindberg-koden. Sundmans bok läste jag för länge sedan, men har glömt hur det var med källredovisningar och sånt.
Tekniska museets vänners årsböcker skulle man kanske botanisera bland. Jag blir alltmer förtjust i faktaböcker i stället för skönlitteratur. Alternativt läser jag om äldre böcker, som jag vet är bra.
Bloggande är en bra dagbok.
Intressant historia om Roosevelt.
Trevlig söndag!
Tack! Ja, det gäller bara att hitta ett bra sätt att spara dagboken. Det jobbar jag på …
Trevlig söndag till dig också!
”Tidölag” var fyndigt.