Ibland har jag försökt granska mina akvareller som om det inte är jag som har målat dem. Tänkt: Vilka förbättringsförslag skulle en riktigt kritisk kritiker kunna komma med?
Jag har med andra ord förvandlat mig till Arga Akvarellisten då och då, men nu var det länge sedan. Därför har den Arga fått fria händer den här veckan och resultatet blev mycket bra: tre kassar kasserade målningar ligger numera i soprummet! För säkerhets skull kamouflerade jag dem med tidningar överst, så att ingen skulle kunna få för sig att plocka upp kassarna och botanisera bland mina misslyckanden.
Det är målningar som jag gjort allt för att rädda. Jag har knäskurat dem och börjat om. Jag har målat på de baksidor som inte varit för kladdiga. Jag har ”förbättrat”, kompletterat, tvättat av och försökt igen och nu är jag så innerligt trött på allihop att jag njuter av att slippa ha dem i mitt liv!
Men några sparade jag. De som mer var en påbörjad målning än en misslyckad. Sådana kan få bli bakgrunder och bör få en chans innan jag slänger dem, tänkte jag. Som den här. Bakgrunden fick mig att tänka på solnedgångarna vid Indiska Oceanen och kvinnorna som brukade gå ner till stranden för att vänta på sina män när de kom tillbaka från dagens fiske. Det var bara att måla dit kvinnorna, så blev det ett slags motiv.
Eller den här, som jag klippt itu. Den var mest ett grågrönbrungult mischmasch, men på en bit gick det att förtydliga till något som såg ut som en masaihydda. På den andra biten drog jag några penseldrag som blev en väg och där placerade jag ett par kvinnor på hemväg mot kvällningen.
Eller en påbörjad målning, ur minnet, från soligare trakter – kan vara Sydeuropa eller Östafrika. Mycket ljus och en avlägsen bebyggelse. Till det lade jag en förgrundsbåt och en person som stretar hemåt med sin cykel från stranden. Nu funderar jag på om det ändå inte är två olika målningar …
Jag har sparat ytterligare några sådana där bakgrunder som jag ska försöka att hitta på motiv till. Så jag vill nog hävda att slängverksamheten har skett med någon slags urskillning.
Det är ju inte så att jag helt har kastat bort hela min målarhistorik från de snart åtta år jag hållit på med akvarell. Jag har sparat lärorika misslyckanden och sånt som jag är (nästan) nöjd med.
Men jag är mycket tacksam mot min inre Arga Akvarellist för att jag numera har lite mer plats i skåpen för nya målningar. För DET vore väl kontraproduktivt om något, att inte kunna måla för att skåpet är för fullt!
Tror Arga Akvarellisten kommer att ångra sitt burdusa handlande med intressant konst… Det fulländade är sällan intressant. Viktigare är vägen dit och alla misslyckanden.
För övrigt: I nedersta bilden når du Ivan-Aguéli-klass.
Visst har alla misslyckanden varit goda läromästare, men nu kunde jag säga tack och adjö till många av dem och det känns skönt! Ungefär 10 % finns kvar som påminnelser – det räcker gott.
Tack för snäll Aguélikommentar. Det är ju ljusår (he, he) till hans ljusbehandling, men visst strävar jag gärna åt det hållet!
Men…
Jag önskar att jag bodde i samma hus som du så jag kunde rädda konstverken.
Du kanske kan tänka dig att använda dem som julpapper på julpaket eller annars på gåvor du skänker till alla de dina?
Känner du dig fri som fågeln så ska du givetvis göra det och inte tyngas ner av mina funderingar men men men…
Tro mig, jag har testat allt. Målningar på sämre (dvs tunnare) papper gjorde jag stora julgranshjärtan av förra året. De jag har kvar är gjorda på 300-grams-papper, eller tjockare, och funkar inte ens till omslagspapper, för de bryts sönder. Ibland hjälper det att tvätta av dem och kanske lägga till eller förtydliga något. Det har jag gjort på några stycken som jag inte slängde. Men alla de andra har legat där i skåpet och sagt: ”Gör något av oss”! Jag har tagit fram dem och konstaterat att det inte går och lagt in dem igen med dåligt samvete. Men nu är hela den där må-dåligt-högen väck! Freedom! Nu kan jag måla vad jag vill!!
Vilka fantastiskt vackra akvareller! Gillar särskilt den första, med flera kvinnor som vandrar med solnedgången i bakgrunden! (Sedan kan jag också förstå känslan av att vilja rensa, och det bra med det. Så försöker jag själv tänka med vissa saker jag skapar, till exempel skriver eller fotograferar).
Tack! Just den där solnedgångsakvarellen gillar jag faktiskt själv också. Kanske för att jag minns den där stämningen så väl, alla kvinnorna som gick till stranden på kvällarna, både för att träffas och prata, men också för att se till att deras män kom hem välbehållna från dagens fisketur.
Ja, man får passa på när man är på slänghumör och jag märker redan att det är lättare att måla när det inte ligger en hög förhoppningsfulla, men hopplösa projekt i skåpet!
Väldigt fina akvareller allihopa! De här får du inte lägga i soprummet. Den med cykeln ser man hur tungt det är att dra den i sanden. Den övre är otroligt fin!
Tack! Nej just de där akvarellerna är nog inga soprumskandidater – i alla fall som jag ser det nu. Och jag har, som sagt, några sådana där bakgrunder kvar som kanske kan bli något. När jag väl kommer på vad de vill föreställa är det rätt lätt att måla dit resten.
När kommer man som (akvarell)målare till det stadiet där man alltid är mer eller mindre nöjd, oftast tycker skapelserna är riktigt bra? Och en del riktigt lyckade? Undrar nyfiken tant utan konstnärstalang som är rätt avis på t.ex bloggerskan här vars alster är mycket lyckade om man får säga så
Det kan nog dröja. Akvarell är ju ett lurigt medium, med mycket egen vilja. När man någon gång lyckas synka den egna viljan med akvarellfärgernas nycker – ja då kan man vara nöjd! Just nu känner jag mig väldigt nöjd och lättad över att ha gjort mig av med en massa bråte som bara hindrat mig från att göra det jag har lust med.