Det är inte så ofta jag tänker på nobelpristagaren Jaroslav Seifert, måste jag erkänna. Men idag gör jag det, eftersom det är hans födelsedag.
Han föddes den 23 september 1901 i en förort till Prag i en arbetarklassfamilj. Pappan var socialdemokrat, mamman var mer opolitisk, men troende katolik. När föräldrarna gifte sig fick pappan en kommunistisk medalj av mamman (katoliken) och mamman fick ett kruicifix. Seifert noterar detta i sina memoarer och tycker att det tyder på ett öppet sinne hos båda föräldrarna.
Själv ville Seifert bli journalist eller poet eller både och, vilket han blev. Han blev också kommunist efter andra världskriget i det nybildade Tjeckoslovakien. Han skrev i olika partitidningar och var samtidigt en av ledarna för ”Den poetiska rörelsen” som drev tesen att konsten finns till för konstens skull, inte för att gå någons ärenden.
Det fungerade ett tag att kombinera journalistiken med poesin, men till sist blev han utesluten ur partiet för sin kritiska hållning. Han kunde fortsätta skriva, både som poet och journalist, tills partiet tog makten 1948 och förbjöd honom att verka som journalist. Två år senare censurerades en diktsamling av honom för att den ”missbrukade poesin som uttrycksmedel”. Seifert fortsatte skriva, mer om dagligt liv, natur och kärlek än om politik. Han dog 1986, några år före sammetsrevolutionen.
Han hade ju en poäng där, att konsten ska vara obunden och fri. Liksom att journalistiken ska vara undersökande och sanningssökande, inte propagandistisk. Kom jag att tänka på när jag tänkte på Seifert på hans födelsedag.
Konsten ska vara obunden och fri. Journalistiken ska vara undersökande och sanningssökande, inte propagandistisk, helt rätt och där håller jag med både dig och Seifert.
Apropå det så läste jag en artikel av Peter Kadhammer i Aftonbladet den 21 september i år. ”I landet jag-jag-jag” var rubriken och handlade förstås om det senaste valet i Sverige. Jag gillade den för att jag upplevde den som sanningssökande, undersökande och rakt på rödbetan utan att vara propagandisk.
Tack för artikeltips! Den hade jag missat. Det finns ju en hel del att säga om bevakningen av valrörelsen här i Sverige. Mest saknade jag följdfrågorna när olika politiker drog till med osannolika (och ibland osanna) uppgifter. I stället letade man i radio och TV upp någon med motsatt åsikt och så fick de två gräla en stund utan att vi kom en millimeter närmre verkligheten. Inte så konstigt om många tröttnade både på valrörelsen och politiken.
Jag är förtjust i att läsa denna typ av blogginlägg. Ärligt måste jag skriva att jag inte minns mannen. Men det fanns en tid där vi för skojs skull försökte lära oss ”alla” som fått just det priset. Det var under studietiden i Borås på bibliotekshögskolan.
Helgkram, Bosse
Ambitiöst av er bibliotekshögskoleelever! Redan då var det väl ett hundratal pristagare att hålla reda på, kan jag tänka mig.
Seifert tillhör nog de där lite glömda och olästa nobelpristagarna och är i så fall i gott sällskap. Av de ungefär 120 nobelpris i litteratur som delats ut finns det många namn som känns både udda och främmande. För att inte tala om prismotiveringarna, som kan vara ganska krystade. Gissa vem som ”med liknelser burna av fantasi, medkänsla och ironi ständigt på nytt gör en undflyende verklighet gripbar”! Jo det är såklart José Saramago, som fick priset 1998!
Eftersom även jag anser att konsten finns till för konstens skull, inte för att gå någons ärenden blir jag förvånad över att denne – för mig okände – man kunde vara kommunist. Det går inte ihop. Senare pratade han tydligen sitt förnuft tillrätta och blev logisk. Sa han däremot inte tack och hej till kommunismen förblev han ologisk. ;)
Han kom ju på kant med partiet rätt snart när det kom till makten i Tjeckoslovakien, efter andra världskriget. Han var verksam mot regimen under Prag-våren 1968 och en av grundarna till Charta 77, så, ja, man kan nog säga att han kom på bättre tankar.