Vet ni, det är riktigt skönt att slippa en valdebatt till och i stället få lite historiska tillbakablickar med anledningen av drottning Elisabeths död. Hon blev 96 år, regerade i 70 år, vilket väl måste anses vara ett fullgott dagsverke. Här repriserar jag ett tidigare inlägg. Tänk om det faktiskt var som i Alan Bennets bok!
Bland sommarens läsfröjder fanns Drottningen vänder blad, en liten bok från Ordfront av Alan Bennet, som kom i pocket förra året. Den som eventuellt läser boken för att se vad Silvia har för sig blir garanterat besviken. De är inte 
den drottningen som vänder blad. Det är en annan icke namngiven drottning i Buckingham Palace, vars hundar förirrar sig till slottets bakgård där bokbussen står, till personalens fromma. Drottningen, som är väluppfostrad, lånar artigt en bok av författaren Ivy Comton-Burnett och noterar att boken inte varit utlånad sedan 1989. Bibliotekarien svarar att hon inte är särskilt populär. ”Hur kan det komma sig”, undrar drottningen, ”Jag adlade henne.”
När hon lämnar tillbaka boken frågar bibliotekarien om drottningen läst ut den. ”Åh, jo, till sista sida. När jag väl börjar med en bok så läser jag ut den. Det är så jag är uppfostrad. Böcker, smörgåsar, potatismos – man äter upp det man har på tallriken.”
Sedan lånar drottningen Nancy Mitfords Förföljd av kärlek, eftersom en av författarens systrar hade en svärmor som varit drottningens överhovmästarinna. Detta var ett mer lyckosamt val; drottningen blir bokslukare. Hon blir allt mer förströdd i sina officiella åtaganden. Alltid en bok till hands, som hon ofta måste gömma och läsa i smyg. Hon blir bra på att läsa och vinka till folket samtidigt, när hon är ute och åker.
Hon grämer sig över alla författare som hon träffat utan att kunna prata med dem om något vettigt, T.S. Eliot, Philip Larkin och Ted Hughes, alla hade fått tunghäfta i hennes närhet och själv hade hon inte haft något att berätta eller fråga. Hon beklagar sig för en av kammarherrarna som undrar om hon inte blivit briefad före dessa möten.
”Naturligtvis”, sade drottningen, ”men att bli briefad är inte detsamma som att läsa. I själva verket är det läsandets antites. /-/ Briefingen stänger dörren om ett ämne, läsningen öppnar den.”
På engelska heter boken The uncommon reader och översättningen, som är gjord av Sofia Boda, flyter på bra. Hon har sinne för den engelska överklassens återhållna stil. Och titeln är ju framsynt, på gränsen till synsk. Men då och då är texten rätt svåröversatt. ”Literature is a commonwealth; the letters a republic”. Det översätts med ”… breven en republik”. Där hade kanske ”litteraturen” passat bättre? Men detta är bara språknörden i mig som nördar sig lite. En väldigt fin liten bok är det om att läsa!
Och nu när man ser bilder på den engelska 
drottningen börjar man undra. Titta på det där officiella programmet hon håller i – är det inte så att hon gömmer en bok i det, medan hon sneglar lite skuldmedvetet omkring sig.
Och den vidbrättade hatten, den är väl till för att skydda henne från 
upptäckt, om det skulle finnas någon fotograf på läktaren? Så där intresserad kan man väl knappast vara av de olika programpunkterna i en ceremoni? Hon måste ha smugglat med sig en bok! Man skulle ju bra gärna vilja veta vad hon läser. Men jag tycker vi lämnar henne där, ifred med sin bok.
Efter alla år i rampljuset så måste hon ha utvecklat många sätt att få ha lite egentid och dölja sina förströelser. Jag har alltid undrat vad hon haft i sina små handväskor, såklart är det deckare i pocketformat.
Små spännande deckare och kanske lite godis?
Givetvis så hade Elisabeth ett uppfång med deckare i sina väskor, bara att ta fram när programbladen var stora nog att gömma en bok. Vi låter henne vara där i sin bokvärld med vår fulla förståelse. Det måste ju ha blivit väldigt långrandigt och tråkigt emellanåt.
Tack för boktipset. Må Elisabeth få vila i frid men glömmer henne gör vi inte!
Chapeau för hennes pliktkänsla och uthållighet. Och i kommentarerna som kommer nu från alla håll i världen finns det flera som, till min förvåning, framhåller hennes humor. Synd att hon inte använde den sidan mer i sina offentliga uppdrag.
Häromdagen då jag letade i hyllorna fick jag syn på The uncommon och jag undrade då hur det skulle gå med Bettan, hon var ju väldigt dålig. Det var ju du som försåg oss med boken och jag läste högt för SG och han uppskattade ditt initiativ.
Så nu är hon gången och pôjken hennes blir Charles III. Undrar vad hans öde blir – den förste blev halshuggen och efterträddes av Oliwer Cromwell, den andra skötte sig tämligen väl men lämnade inga särskilda spår efter sig.
Han har ju haft lite tid på sig att förbereda sig på jobbet, Karl den tredje. Och skandaler och trassel har han kanske lämnat bakom sig nu, när han fått sin Camilla, ”queen consort”, säger de som kommenterar. Än har jag inte hört det förändrat till ”sort of queen” men det är väl bara en tidsfråga.
Ja, vad ska hända i UK nu när drottningen är borta, så många rojalister som det finns och så många som håller kvar vid det gamla.
Lite frågande till hur Charles ska axla denna mantel. Framtiden får utvisa.
Skön söndag!
Vad man än må tycka om monarkin kan man inte annat än att känna respekt för EII:s pliktkänsla och uthållighet. Och, som du skriver, rätt tuff för Charles att leva upp till mammans arbetskapacitet.
Intressant inlägg. Jag ser fram emot nästa säsong av The Crown. Det där med deckare i handväskan köper jag direkt av från din namne.
Hälsningar från Visby
Tack! Ja, jag hoppas verkligen att hon lyckades smuggla med sig lite bra läsning under alla långdragna ceremonier!