Min bror Gunnar, aka Skogsgurra (som tyvärr inte finns bland oss längre), brukade säga att sommaren är den tid på året då det som inte blev gjort i fjol inte blir gjort i år heller. Det ligger mycket i det och jag tror han har rätt, om man ser till helheten. Men ett och annat blir trots allt gjort och bland slår jag mig själv med häpnad.
Det fanns en gång en sittplats med en soffa och några stolar under balkongen. Mina föräldrar satt gärna där i skuggan under varma sommardagar. Då brukade de sätta en lapp på dörren på framsidan med texten: ”Vi är bakom”.
Med tiden tog dock jasminbusken över nästan hela platsen och vresrossnår fyllde i tomrummen. Det blev ett ogenomtränglig buskage på den gamla platsen. Och nu borde jag förstås ha haft en bild på det, men det har jag inte. Bara en ganska ointressant bild på en av de där tio – tolv kärrorna med kvistar och grenar som jag forslade bort.
När jag klippt mig genom det som kändes som en törnrosahäck hittade jag en brädhög som såg riktigt sorglig ut. Jag hämtade en kärra för att köra skräpet till kasen som jag ska elda upp när väderleken tillåter. Men när jag försökte få ordning på brädorna insåg jag att de satt ihop och kanske kunde räddas till en sån där fin (och dyr) trädgårdssoffa som man kan köpa i butiken på Gysinge byggnadsvård. 
Här är brädhögen på väg att bli en soffa igen. Någorlunda renskrubbad, trasiga bitar är utbytta, en ny strategisk tvärslå är på plats, lite limjobb återstår där tvingen sitter. 
Och så här ser den ut idag, när den är tillbaka på sin plats under balkongen. Det är inte klokt vad nöjd man känner sig efter att ha slutfört den här sortens projekt!
Oj, en sådan soffa fanns det också i mitt barndomsland. Kanske flera till och med. Vilket roligt pyssel du har för dig och nöjd ska du sannerligen vara som fick ihop plockepinnet.
Nu är det bara för dig att sätta, lägga dig ner och ta det lugnt ett tag.
Beklagar att Skogsgurra har lämnat den här världen. Han hade så roliga kommentarer i ditt kommentarsfält. Tur att de finns dokumenterade. Ni är absolut komna av föräldrar med ett stort mått humor…”Vi är bakom”. Haha..jag älskar sånt där.
Mycket nöjd med mitt projekt och det inspirerar ju till fler. Nu är jag i färd med att fixa klotgrillen, som tappat sina ben. Jag tror att ett symaskinsunderrede kan fungera som benproteser. I alla fall om jag sätter dit min farmors runda mått för rågkakor som bas för grillen och förstärker med ett par kättingar … Jag lovar rapportera om hur det går.
Ja, Skogsgurra är saknad av många och på många sätt. Ett år har gått, men det tar tid att vänja sig (som du ju vet) när ens bror försvinner.
Jag ser framemot ditt klotgrillsprojekt. Uffe med, som också läste om dina projekt. Heja dig Karin! Återvinning när den är som allra bäst. Charmig blir den också.
Ja, jag vet hur det känns när en älskad bror försvinner.
Det fina är att de finns kvar inom en i alla fall.
Nu har jag också läst din länk om Skogsgurra för ett år sedan. Då var jag själv i uppbrottstimme och hade full rulle på att flytta på saker än hit än dit och att få Skoltomten såld, så jag har missat allt detta.
Så fint att läsa allting nu, som alltid så välskrivet och rakt på som bara du kan skriva om livets svåra stunder men ändå lyfta de fina guldkornen upp, upp…
Fotona är underbara, fullständigt ljuvliga, riktiga skatter.
Nu ger jag dig en varm kram, lite sent men bättre så än aldrig.
Min pappa var flitig fotograf, med oss barn som favoritmotiv, något som jag irriterade mig på ibland särskilt som tonåring. Men nu är jag såklart väldigt glad åt alla bilder som finns.
Tack för värmande kram!
Vilken tur att bänken fick nytt liv! Jag kommer ihåg den.
Välkommen hit att provsitta och kolla om den är sig lik.
Imponerad är bara förnamnet. I mina ögon såg det ut som en samling plocke-pinn! Men så har jag absolut ingen talang för att varken bygga, fixa, snickra, måla eller odla…
Men jag kan en massa annat, gäller bara att komma på vad…
Himla snygg bänk blev det, i gammal fin stil, såna man minns!
Vist var det ett plockepinn! Och jag är nog lite impad själv över att jag fick ihop den till en användbar trädgårdsmöbel. Men å andra sidan: jag är ju snickardotter.
Jag förstår till fullo hur nöjd du måste vara över den fina bänken. Fina minnen med den också.
Ingrid
Tack Ingrid! Kul när man får till något som är både användbart och snyggt!