För några år sedan skrev jag om den trösterika boken Handbok för tankspridda, av Johan Rapp. Där kan man läsa om svårslagna rekord, som kvinnan som tog buss till bilbesiktningen, eller tjejen som ringde till jobbet för att sjukskriva sig efter en hård festnatt, glömsk av att det var ett tag sedan hon jobbade just på det jobbet.
Riktigt så illa har den nog aldrig varit för mig, utan mer en fråga om förvirring av normalgraden. Som att försöka starta bilen med cykelnyckeln, lägga glasögonen i besticklådan och att glömma kassen med barnbarnens påskägg på tunnelbanan (linje 17 mot Åkeshov om någon vill kolla med hittegodset).
Andra lätt igenkännliga exempel är att gå iväg till jobbet på morgonen med soppåsen glatt dinglande i handen, att vandra ut på stan i de där blå tossorna man får hos tandläkare vid slaskigt väder, att lägga in fjärrkontrollen i kylen, eller försöka ringa med den, eller att tillkalla en låssmed som konstaterar att dörren redan är upplåst… Jag skulle nog kalla allt detta för allmänmänskligt beteende.
Idag kan jag lägga till ytterligare en sådan förvirrings-incident på min redan ganska långa lista.
Jag var på väg till tandläkaren och stoppade ett munskydd i fickan. Eftersom jag var ensam i väntrummet började jag inte att sätta på det förrän det var min tur. Lyckligtvis hann jag hejda mig när jag kom på – innan jag satte mig i tandläkarstolen – att det inte är så lyckat med munskydd just där och då.
I en uppföljande bok framhåller Rapp att tankspriddhet är en bra egenskap ”ett tecken på hög grad av mänsklighet och en förmåga till stark koncentration, om än på något annat”. Boken heter Rätten att vara tankspridd och konsten att komma ihåg. Det där sista, om att konsten komma ihåg, har jag tyvärr glömt vad det gick ut på.
Låter som min salig svärmor som var mycket upprörd att hon inte fick igång tvn, som tvdosa använde hon en miniräknare. Själv stod jag en halvmeter från min låsta hurts på jobbet och tryckte på bilnyckeln och undrade varför i allting dar inte lådan gick upp.
Om det inte är barn och husdjur man glömmer så kan det bli väldigt roliga historier av tankspriddhet.
Ja tack och lov att man inte slarvat bort något av barnen, eller barnbarnen!
Jag har dock en kompis som åkte på badutflykt med tre av sina fyra söner. Vi hann komma fram till stranden och lasta ur ur våra bilar, hennes tre och mina två barn innan hon började räkna över skaran. Tillbaka till hemmet i full panik och där på vardagsrumsgolvet satt minstingen, tre år, salig över att få få leka i fred med allas leksaker.
Har också säkert gjort nåt i den här stilen men det har jag glömt.
Fniss … så praktiskt!
Apropå….hittade en burk paprikapulver i kylskåpet precis….
Bravo – det är ju ganska nära en konventionell förvaring ändå! Hade det varit badrumsskåpet hade jag blivit liiite förvånad.
Ja det hade varit värre, nu befann sig ju burken i alla fall i rätt rum även om den brukar bo i skafferiet. Då var det inte så illa ändå. Vet dock inte vem av oss som ställt den där. Mysteriet tätnar…
Mucklorna, mucklorna …
Ja det måste vara dom!
Gillar den där tanken på att det är p.g.a hög koncentration på något annat som man blir disträ. Jag har ofta hävdat den saken men alla har bara skrattat åt mig. Nu verkar det ju vara vetenskapligt bevisat till och med. Minns när min salig mor saknade ficklampan och alla i familjen hjälptes åt att hitta den men ingen hittade den. Den var borta! Någon dag senare hittades den i frysboxen. Efter det gick alla dit till allra först om något saknades…Oj, så märkliga saker man har varit med om tack vare den där höga koncentrationen på något helt annat än det man har varit med om.
Tack för härligt inlägg!
Jamen så måste det ju vara, eller hur? Mycket hög koncentrationsförmåga. Min mamma uttryckte det på annat sätt, men menade nog samma sak. Hon brukade säga till mig: ”Det är väl klart att du är tankspridd, så mycket som du har att sprida dina tankar på!”
Ficklampan i frysen … det är nog bra för batterierna, kanske?
Nu tänkte jag säga att… Nä, glöm det. Men efter att ha läst ditt inlägg måste jag säga att… Tar om! Nu när jag läst ditt blogginlägg en gång till, nej tre gånger till vill jag säga att… Nä, jag har nog läst tidningen flera gånger i kväll, morgontidningen alltså. Morgontidningen läser jag alltid sent på kvällen, men kvällstidningen… Hua! Tar om! Det var nåt jag ville kommentera, men vi struntar i det. Jag minns ändå inte vilket datum det är och då blir allt så fel. God morgon.
Godmorgon, gomiddag, gokväll!
Glöm det, säger du. Lätt ordnat – consider it done!
Och så kom jag att tänka på en skämtteckning, vars upphovsperson jag glömt. Två farbröder sitter på en parkbänk och följande dialog utspelar sig:
– Vad är klockan?
– Torsdag.
– Oj, då måste jag stiga av här!
Vilket osökt leder till episoden med den äldre gentlemannen som tar sig en drink i baren och spanar in en kvinna som han approcherar:
– Säg mig, damen, brukar jag komma hit ofta?
Oj så det blev när jag borstade tänderna när jag läste det här!
Sorry!
Ha, ha!
Detta inlägg gillar jag och känner väl igen mig. Trodde nästan det var mig du skrev om.
Skönt att veta att vi har en ny potentiell medlem i klubben, VTK, vimsiga tanters klubb. Vi har möte då och då, men väldigt få kommer, de har helt enkelt glömt bort det. Vid det senaste årsmötet var jag ensam, det visade sig att jag tagit fel på dag .
Skön söndagskväll!
Ja, VTK vill jag såklart gärna vara med i. Och jag räknar kallt med att det är en klubb där man har full förståelse för att medlemmarna glömmer att betala medlemsavgiften.
Trevlig söndagskväll till dig också, var du än befinner dig! Men vet ju aldrig om du är i Spanien, Wales eller Sverige …
Oki. Då går jag med i den föreningen också.
Förutom Föreningen våga vägra frys(a) och Föreningen för 74:ans bevarande. (Psalmbokens nummer 74 alltså.)
Välkommen i gänget!
Vägrar frysa gör jag också och 74:an får gärna finnas, så länge ingen kräver att jag ska ge mig på att sjunga den där svårsjungna melodin!
Jag som alltid trott att min pappa var värst eftersom han en gång tog med soppåsen till, just det, jobbet. Har alltid tänkt att ingen kan komma i närheten av den tankspriddheten. Men tydligen hade jag fel!
Hursomhelst, tankspriddhet är en mycket mänsklig och charmig egenskap. Och eftersom det ofta relateras till professorer kan man slå fast (anser jag) att alla tankspridda människor är intelligenta. Inte sant?
Men kära nån! Har inte alla gått till jobbet med en soppåse då och då? Kanske någon gång med begagnade blöjor i.
Jag vill förstås gärna tro att det är ett tecken på intelligens att vara tanskpridd. Och att det handlar om god koncentrationsförmåga om än, som sagt ”på något annat”.
Jag är väldigt tankspridd, eller så håller jag på att bli dement, vilket skrämmer livet ur mig. Jag läser en bok om en son vars mamma när hon var i min ålder sjönk djupt in i demensens luddighet. Igår såg jag en norsk dokumentär med tre dementa personer, alla led av olika diagnoser men skillnaden i beteende var inte så stor.
Jag skojar mer än gärna om mina dabbar, men, jag hoppas samtidigt att disträ och tankspridd ska fortsätta vara min ”diagnos” även framöver.
Trevlig fortsättning på helgen
Visst är det en skrämmande tanke, det där med demens. I mitt fall kan jag finna lite tröst i att jag alltid har varit glömsk och tankspridd. Det verkar inte ha blivit värre och jag hoppas verkligen att jag kan fortsätta på den här normalnivån – det räcker så bra som det är!
Trevlig solig söndag!
Svar:
jaså, det geväret. Det geväret lade jag på väggen redan den 17 april.
Här:
https://pettasblogg.blogspot.com/2022/04/upp-till-bevis.html.
Och jag har hunnit köpa många tomater sedan dess…:) Är faktiskt på väg för att köpa ett stort gäng sådana imorgon igen. Får ta och hänga ett nytt gevär på väggen igen :) när jag har tagit bild av dem.
Söndagskram
Karin
Tack Karin!
DET gamla geväret, tomat-geväret, har jag lagt bakom mig:)
Nu handlade det om vitlöksgeväret. Tjechov skakar på huvudet i sin himmel och säger att flickan skriver ju bra, men hon måste lära sig att fyra av geväret! Går hon ut för att köpa vitlök i början av berättelsen måste hon visa den, senast vid hemkomsten, eller presentera en bra förklaring till att hon inte fick tag i någon vitlök.
(För bloggläsare som eventuellt undrar vad det här handlar om: Det är min impertinenta uppmaning till Karin Eklund att följa Tjechovs goda skrivråd. ”Avlägsna allt som inte är relevant för berättelsen. Om du i första kapitlet säger att det hänger ett gevär på väggen, då måste det absolut avfyras i andra eller tredje kapitlet. Om det inte avfyras ska det inte hänga där.”)
Haha, Tjechov och du är för härliga tillsammans! Självklart ska det bli ett gevär för vitlöken också och nu har jag lärt mig att jag ska avfyra det jag har skrivit helst innan jag har skrivit tredje kapitlet. Undrar hur jag ska få till det men på något sätt så…
Ser fram mot vitlöks-salut!
Hoppsan disträ som jag är när något annan händer så dyker minsann både munskydd och Tjechovs gevär upp när jag skrollar utan att göra det … skulle kommentera på köpa grönt och så …ja, du vet .
Gjorde en mindre operation här för en tid sedan och då hade jag det påbjuda munskyddet från inträde på sjukhuset ända in i rummet där det hela skulle äga rum. En sköterska sade vänligt att om du inte insisterar så går det bra att ta av sig munskyddet nu. Nu var det ingen munåkomma som skulle åtgärdas men ändå. Nu åter till grönskan …