Branting som ung
Hjalmar Branting reste en hel del som ung. Den första större resan företog han redan 1878 när han var 17 år. Den gick till Finland, Ryssland, Tyskland och Frankrike. Tack vare brev hem till ”lilla mamma” vet vi en del om hans reseintryck, till exempel från Åbo, där han kommenterar det ryska storfurstendömets soldater. ”Eländiga trashankar, som klippta och skurna att vara kanonmat”.
På tåget till Berlin träffar han ett par ryska studenter som han också skildrar i ett brev till modern. ”Liksom hela det bildade Ryssland ansåg de dock den närvarande régimen omöjlig och hoppades på ett snart införande av en konstitution.”
Fyra år senare planerade han en ny resa med ungefär samma resmål som tidigare. Ryssland ingick i de ursprungliga resplanerna, men ett anonymt brev fick honom att tänka om. Det var skrivet på franska och undertecknat ”Un ami”, en vän.
Där stod ”Ert rykte att hysa kärlek till friheten är så utbrett att era åsikter är kända av personer som frukta dem, och som är mäktigare än ni.” Det kunde kort sagt vara riskabelt att åka till Ryssland, med tanke på hans tidigare umgänge med radikala kretsar där. Brevet klargör att Brantings signalement finns på strategiska platser längs den planerade färdvägen. Syftet med brevet var enligt brevskrivaren bara att ge Branting ett råd, men tillägger han, ominöst och oprecist, i andra hand tillkommer det honom att handla. Och så kommer en passage som troligen fick Branting att inse allvaret. ”Ofta gör man bekantskaper som är mer intressanta än nyttiga. Minns ni till exempel de två unga män i vilkas sällskap ni for från St. Petersburg i riktning mot Berlin, Strasbourg och Paris?”
Jo, det mindes han ju och beslöt att avstå från Rysslandsresan 1882.
Varför jag nu kom att tänka på detta …
Ja, säg det …
Man blir ju motvilligt imponerad. När Hjalmar Branting var 17 år var han ju varken mäktig eller kändis, bara en relativt välbeställd student. Och ändå!
Hmmm… ja jag undrar jag…
Och vem var vännen, undrar man också. Brevet till Branting finns i hans arkiv på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, men jag tror inte att det har gått att lista ut vem avsändaren var. Kanske någon på den ryska ambassaden i Stockholm, som troligen hade i uppgift att hålla koll på radikala element i Sverige.
Vännen var säkert tvungen att vara anonym. De gillar ju gift därborta
Ja, och det där med att dölja identiteten var vem-det-nu-var bra på. Trots efterforskningar har det inte gått att hitta avsändaren på 130 år. Man får bara hoppas att inte heller den andra sidan vilka-det-nu-var upptäckte det heller.
Ja och nu går tankarna åter till Malcolm Sinclair och hur ryssarna mördade honom.
Jag har beställt en bok av Dick Harrison ”Imperiernas fall”. Förr eller senare måste ett stort envälde falla samman och förtryckta människor resa sig tills det nästa gång uppstår någon individ eller en krets som startar ett förtryck och vill bli de mäktigaste i världen.
Boken kommer nog på måndag, ska bli mycket intressant.
Romarnas rike föll sönder, Djingis Kahn lyckades inte heller hålla samman sitt stora rike, alla gapade över för mycket och trodde sig vara utsända av gudarna.
Exemplen är många.
Återigen häpnar man över den effektiva underrättelsetjänsten. Så här läser jag på Wikipedia om Sinclairs resa till Konstantinopel: ”Trots att uppdraget omgavs med den största sekretess lyckades den ryske ministern i Stockholm, Bestuzjev, få kännedom om det och vidarebefordrade upplysningar, inklusive ett porträtt av Sinclair, till ryska regeringen.”
Och jag tänker på alla dessa oskrivna brev och oskrivna dagböcker, framtida historieforskare har inte mycket att leta i om de inte ska leta i gamla datorer. Men de (datorerna) är ju mosade och återvunna. På sociala medier finns det mest kattungar och middagar.
Ja, och alla dessa fotografier…
En intressant och sorglig aspekt. Finns nåt mer spännande än att hitta en vackert inslagen brevsamling på en dammig gammal vind där breven kan visa läppavtryck, ringar av rödvinsglas och till och med doft av liljekonvalj.
Hur många hittar utskrivna mejl i vackert inslagen samling på en dammig vind om hundra år?
Kanske är den framtida motsvarigheten behändiga backups och externa lagringsenheter, med tejpbitar där det står ”2015-2019”, eller ”bilder, barnbarn”. De kommer troligen att ligga på vinden i plastbackar tillsammans med ett ormbo av olika sladdar.
Ska vi göra reklam för fotoböcker nu?
Bra idé! Det är ju ett sätt att samla ihop dokument, fragment och foton på ett sätt som är lite svårare att slarva bort. Hmmm … Ett nytt inlägg, kanske?
Ryssland, Sovjet har ofta varit oroligt och politisk katastrofalt. En brokig historia.
Jag jobbade en del i Ryssland i början-mitten av 90-talet, då var det ovanligt lugnt där, men det kändes som något skulle vara på gång, så korrumperat, och så blev det.
Kanske lika bra att Branting inte åkte iväg vid denna tid.
Skön söndagskväll!
Ja, det blev en konstig snabbövergång från sovjet-tiden till en extrem råkapitalism, med lyxkonsumtion för dem som hade råd. Jag besökte Moskva kring 2000 och häpnade över lyxaffärerna och priserna.
En historia som cirkulerade då var den om två kompisar som möts i centrala Moskva:
– Har du köpt nya skor? Vad kostade dom?
– Rätt dyra. Jag betalade 8000 rubel.
– Men, är du galen, jag vet ett ställe där du skulle kunna få dem för 15000!
Bara ett test.
Kan kommentera (med stort besvär) på egna inlägg, men vet inte om det går här.
Margaretha
Det gick ju finfint att kommentera här!
Och vad bra att Blogger släpper in dig hemma hos dig också. Då kan det ju bli nya inlägg, hoppas jag.
Karin, det är jättebra, men jag kan fortfarande inte kommentera hos andra som använder blogger. Lite av ett problem eftersom jag inte kan deltaga i olika utmaningar.
M
Så irriterande! Och om jag förstått rätt är det ganska svårt att diskutera sådana problem med herr (fru?) Blogger själv.
Mycket intressant och tänk att resa på den tiden! Vilken tid det måste ha tagit. Klokt nog lydde han varningen han fick av vännen som man inte vet ett jota om ännu efter 130 år. Hjalmar visste förmodligen.
Jag minns min vän Vera från St. Petersburg och som riktigt ung var med om belägringen. Hon, vännen är död nu men blev gammal som gatan och tappade aldrig glimten i ögat. Hennes budskap var att lita aldrig på Ryssland. Vad hon nu menade med det?
Är på banan igen och äter bananer varje dag i bananernas paradis.
Karin på Madeira
Nejmen hej, hemskt mycket hej! Long time… Ja, vad kan hon ha menat, vännen Vera?
Så roligt med en hälsning från Madeira. Härligt att du är på banan med madeira-bananer. Det måste jag kolla upp!
Spännande insikter i hur det kunde vara, då för länge sedan, tack Karin.
Och dessvärre finns det ju en del paralleller till hur det kan vara nuförtiden …
Jag är uselt bevandrad i den svenska historien (också), så jag googlade lite. Bilderna jag fick upp av den gode Hjalmar var något helt annat än det oförstörda ungdomsansiktet du visar här. Svensk politik kan ge gråa hår kanske…
Det visade sig vara klokt att dra öronen åt sig…
Ja, nog gav politiken Branting gråa hår! Men han är nog en av våra mest intressanta politiker genom tiderna.