Det finns en sång av Marvin Gaye från 1962 ”Wherever I Lay My Hat That’s My Home”. Så kan det kanske vara för många, men jag (som aldrig har hatt) byter gärna ut hattkravet mot ett trädkrav. Det måste finnas träd för att jag ska trivas.
Den insikten fick jag serverad nyligen när jag lyssnade på P1-programmet ”Tankar för dagen” med Thomas Lindström. Han berättade om en resa till Island, som var perfekt på alla sätt, men han trivdes inte. Något saknades, nämligen träd. För honom är det viktigt med ”trädkronor som sluter sig som ett tak – vackrare är Sixtinska Kapellets – och stammar som pelare i ett tempel. Där känner jag trygghet, där är jag hemma.”
Jamenvisst! Där fick jag ju förklaringen både till att det aldrig riktigt klickat mellan mig och Island och till varför jag trivts så bra på vissa adresser och mindre bra på andra. Träden!
Jag är inte så kinkig och kräver inga Sixtinska trädvalv. För mig går det bra med en lite risig och pinnig granskog. Eller alsly och asp. Eller blandskog. Bara det är träd är jag glad. 
Det beror troligen på att jag tillbringade en stor del av min barndom i skogen. Eller skogarna. Det var stor skillnad på de mörka täta granskogarna och de ljusa lövskogarna fulla av fågelkvitter. Eller tallskogen på rullstensåsen.
Olika värdar, alla lika fina. Jag hade några favoritträd och favoriterna längs min skolväg brukade jag krama om när jag gick förbi. Tills en skolkamrat såg det och undrade vad jag höll på med. Lite förbryllad insåg jag att det kanske inte var så vanligt, så jag gjorde ett uppehåll på ett halvt sekel, eller så. Men jag har börjat igen. Testa! Det är en trevlig känsla.
Det är möjligt att omslaget till den här boken också spelade in. Lyssna till den granens susning …
Jag minns att jag var fascinerad av den där kraftfulla granen som kramar om den lilla stugan. Boken fanns bland annan gammal skolbråte på vinden i mitt barndomshem, som tidigare varit en skola.
Jag förstår så väl att världen numera är full av trädkramare och skogsbadare. Ju fler som inte har träd inpå knutarna, desto fler måste hitta sätt att få knyta trädkontakter. Men hur sjutton gör islänningarna, undrar jag. Hur klarar dom sig utan träd?
Jag lyssnade på en stressdoktor en gång som sa att man ska stanna upp ibland, slappna av i kroppen och titta in i en trädkrona. Gärna lägga sig ner och titta upp. Bara man inte råkar lägga sig i en myrstack!
Jag har inte träffat så många islänningar men de beskrivs ju ofta som tungsinta och det beror kanske på den dåliga tillgången av träd.
Stanna upp och slappna av och ”ta in” skogen, absolut. Men det är väldigt få ställen där det funkar att bara lägga sig ner i skogen. Allehanda kryp – som myror och fästingar – klättrar på en och bits, marken är antingen fuktig eller full med knöliga rötter och sticksigt ris. Det räcker gott att gå en sväng och andas skogsluft.
Brorsan och jag excellerade i kojbyggen med bekväma liggplatser där vi grundade med färska grankvistar och sedan ett mjuklager ovanpå, med löv och mjukt gräs (vi försökte med ängsull också, men det var för krångligt). Vilket troligen innebar att vi bröt mot diverse allemansrättsregler, men det var vad som krävdes för att kunna ligga ner i skogen, ansåg vi.
Sen kanske man ligger där i skogen och slappnar av när det kommer en stackars bärplockare som tror att man är ett lik. Då blir ju den stackars bärplockaren uppstressad. Kanske lika bra att bara traska på!
Ja, risken är ju annars att missing people kommer sättande och hittar en.
Nej, det duger inte med vilka träd som helst! Det insåg jag när jag kom hem från England för länge sedan — när vi gick in för landning vid Arlanda, blev jag jublande glad när jag såg barrskogen. Engelska skogar ser ju ut som salladsland, så gärna blandskog, men det måste finnas mycket barrträd!
Margaretha
Salladsland:) Jag har aldrig testat att bo i England, men jag kan tänka mig att jag skulle sakna gran och tall.
I Tanzania fanns många olika trädslag och de trinda baobabträden kändes som trygga kompisar, medan acacior och flamträd var fina att titta på. Tunga mörkgröna mangoträd gav fin skugga och tempelträden i trädgården bidrog med blommor och doft. Och så jacarandaträden förstås. Minns inga barrträd, men det gick bra ändå. Men jag känner igen glädjen när man ser granskogarna och de enbevuxna hällarna vid inflygningen till Arlanda!
Islänningarna kramar sina får! Som går lösa uppe i terrängen hela somrarna, sen drar ett gäng fårägare upp ditt för att fösa hem dem när hösten kommer…så har jag förstått det då jag haft en bloggkompis från Sverige som förälskade sig i en islänning och nu har bott som bondmora i över trettio år!
Jag var en asfaltsblomma, alls inte van vid skog eller träd som barn. Behovet är däremot akut numera, men för tillfället är jag också fascinerad av åkrar som aldrig ingått i min närmiljö tidigare. Wherever I lay my hat är en riktig gammal goding, men någon hatt har jag inte
Oj! Hoppas att din bondmorakompis på Island inte är lika trädberoende som jag!
Det är fint med öppna landskap – jag gillar både stränder, hav, åkrar och ängar, men på något sätt gör de sig bättre om de kontrasteras mot skogar och träddungar. Så gärna ett vackert åkerlandskap, men först en rejäl granskog!
När Nobels testamente skulle lagfaras diskuterades det om var Nobel hade sin egentliga hemvist Karlskoga eller Stockholm eller… Han hade flyttat ganska ofta. Det sas att folk inte var så nöjda med att ha honom i närheten för att det ibland exploderade eller smällde där han drog fram.
Lösningen fanns i Nobels hästar som han hade i stallet i Bofors. Med stöd av ett gammalt talesätt att ”en mans hemvist är där han har sina hästar” så löstes frågan. Det blev i Karlskoga tingshus som testamentet lagfors.
För egen del kan jag säga att jag i min barndom ofta sprang i skogen och hagarna där vi bodde. Innan brunn borrades alldeles utanför stugknuten gick någon till en källa i skogen och slog på en pump som fyllde en bassäng med tak med vatten som skulle räcka till för gårdens behov under några dygn. Denna ”någon” blev jag när jag var så pass stor att jag nådde upp till pådraget på pumpen. Sedan stod jag och väntade på att pumpen automatiskt stängdes då dammen var full. Ingen rädsla för stora mörka skogen, ingen oro för att möta en älg eller bli stungen av en orm, inget sånt bara en härlig och trygg känsla att träd och buskar skyddande stod intill stigen. Den känslan finns kvar än i dag och jag hade gärna önskat att lite granskog skuggade min nuvarande boning men aspar, björkar och en och annan sjuttiotalstuja får väl duga.
Tur att Nobel hade sina hästar hemma, måste man väl konstatera:)
Fascinerande pumplösning! Visst är det härligt att ha fått en chans att växa upp med skog, så att det blir trygghet och inte något skrämmande. Jag har kompisar som jobbat som lärare och som försökte få med invandrarbarn med på skogsutflykter, för att de skulle kunna känna sig hemma, även där. En del vägrade, eftersom de tyckte att det verkade alldeles för farligt.
Vet du, granar växer ofattbart snabbt. Om du sätter en gran nu, kommer du att ha ett rejält träd om några år!
Att jag inte tänkte på det när vi kom hit! Då hade vi haft en julgran på rot nu precis som vid hyttan i Granbergsdal.
Inte för sent! Om du ber barnaskaran plantera en liten en (gran, alltså, inte en) i år så kommer det att vara ett par meter innan du vet ordet av!
Det kan vi fixa!
Klart ni gör! Kanske vore läge för en mörksuggegran? En sk koreagran, som har kottar som blir blåaktiga och som växer uppåt. I motljus ser det ut som om det sitter ett gäng mörksuggor på grenarna!
Hej Karin! Det där bokomslaget är så välbekant med devisen på omslaget: ”Lyssna till den skogens susning…” Ett ex. ska stå här i hyllorna någonstans. Jag minns särskilt den sorgliga historien om Lill-Blacken i min upplaga. Pojken i gården var livshotande sjuk och man måste spänna för Lill-Blacken och köra till sjukstugan i det kalla vintervädret för allt vad tygen höll, för att rädda livet på pojken. Men Lill-Blacken fick lunginflammation efter hemkomsten och dog där i stallet. En sorglig historia som är bra att läsa om man behöver gråta lite. Jag brukade läsa den om jag var sjuk och hemma från skolan. Pojken överlevde.
Hej Barbro! Ja oj, oj vad den är sorglig, den berättelsen. Vill minnas att drängen fick skäll för att han kört för hårt med hästen. Och svarade nåt i stil med att det handlade om hästens eller pojkens liv så vafan … Fast riktigt så uttryckte han sig nog inte.
Karin – du har så rätt i att skog och träd är livsviktiga, också för mig – av okänd anledning har jag förälskat mig i lärkträd (förmodligen för att de är morska och inte riktigt fina i kanten) – men vilken skog som helst behöver jag ha i närheten. Tack för läsning, och för alla fina kommentarer
Lärkträd är både kaxiga och rätt rufsiga och stökiga av sig, men jädrar vilket fint virke det blir! Vacker och hållbart. Fast det är inte klokt vad dom barrar! Jag har fem stora lärkträd i tomtkanten och det blir drivor med barr överallt, på verandan, i hängrännorna, på taken… Men de var där före mig, så de får väl finnas även fortsättningsvis.
Det är nog därför det aldrig klickat för mig när det gäller Stockholm. När jag bodde i Uppsala påpekade en kurskompis att jag lyckades ta mig genom tvärs hela stan på grönytor. Dags att flytta hem alltså.
Fast det går att hitta träd här i Stockholm också. Till exempel utanför köksfönstret.
Eller vardagsrumsfönstret.