Det där med födelsedagar ser lite olika ut, beroende på vilka siffror vi talar om. För tioåringen är det kanske någorlunda enkelt: kul med presenter.
Tjugoårsfirandet är väldigt mycket en kompisgrej. När man fyller 30 och 40 förväntas lite ångest höra till. Femtioårskalas låter en smula betungande. Sextioårsfirandet hoppas ofta över. Näe, det är väl inget att fira. Bortrest. Och så fortsätter det. Mindre och mindre anledning att fira, tycker många, även jag. Eller som min mor sa: ”Allt deltagande på grund av min tilltagande ålder undanbedes.”
”Jamen”, invänder då många ”klart det ska firas! Tänk på alternativet!” Men jag är ju bra på att tänka på alternativet och vara glad åt att jag lever, varje dag, alldeles utan att fira några födelsedagar. Men å andra sidan kan en födelsedag vara ett bra sätt att samla flocken. Det blir lättare att hitta ett datum när man har en födelsedag som argument. Och man kan passa på att kombinera.
Min bror Gunnar med farmor och farfar i stugan där han föddes.
Vi hade anledning att samlas i vår släkt, för en minnesstund för min bror som gick bort på försommaren och vars aska nu finns i en minneslund här i Horndal där han föddes. Det visade sig vara en bra kombo, det där med minnesstund och födelsedagsfirande: minnas honom som inte finns med oss längre och ta vara på tillfället att umgås med varandra, vi som finns.
Så vi träffades vid farfars och farmors stuga, där min bror föddes på övervåningen. Sedan fortsatte vi till en minneslundstund på kyrkogården.
Därefter blev det födelsedagsfirande med återknytande av många kontakter, både sådana som varit vilande på grund av pandemin och andra som vi slarvat med sådär som man gör ibland. ”Vi måste ses!” Och sen blir det inte av. Men nu blev det av. Väldigt kul! Så, om jag får frågan om jag tycker att man ska fira födelsedagar blir svaret utan tvekan: ”Ja!”
Ja det var en mycket bra dag! Fint att träffa alla och få se minneslunden. Middag på coronaanpassad altan innan hemfärd. Jag skulle kunna ljuga om min ålder nästa år så kan vi fira jämnt hela ligan igen.
Ja! Vilken lysande idé. Vi kan hitta på trevliga åldrar som vi vill fira lite då och då, allteftersom det passar.
Var det inte din yngsta dotter som efterlyste mera födelsedagsträffar. Hon är väl aktuell nästkommande juli och då firar hon två tjog. Eller hur? Då kanske det blir den rejäla altanen igen. Och mitt yngsta barnbarn, gossen, han blir ju nästa år ett tjog gammal. Dags för en annan altan och tänk om mina snälla barn får till en liten altan bakom nypörtet nästa sommar, då kan vi fira själva altanen att den kom dit.
Jamen det har du ju alldeles rätt i – den som sa det hon var det! Ska påminna henne om det.
Och en möjlig kommande kombos kan bli taklagsfest för altanen, firande av tjugoåringen och av fyrtioåringen!
Har du inte en son också som fyller väldigt jämnt?
Jomen det har jag ju! Och fortfarande finns det ofirade födelsedagsbarn från i år, eller hur!
Visst är det roligt att man kan träffas lite fler igen! Både i glädje och sorg. Jag får gratulera födelsedagsbarnet lite i efterhand – antar att det var du som fyllde år, eller? Min barndoms födelsedagar har lyckans skimmer över sig – förr i tiden fick man ju bara presenter till jul och födelsedag! Numera är det bara att konstatera att tiden jag har kvar krymper för varje år. Och som du skriver, jag är lycklig över varje dag som jag får, födelsedag eller ej.
Ha det gott önskar Ingrid
Tack Ingrid! Visst är det så att födelsedagar egentligen är bäst när man är barn. Men som ett effektivt argument att samla sin flock är de ju väldigt användbara oavsett ålder!
Vår farmor ser verkligen ut som en riktig farmor ska se ut på den där bilden. Men farfars drag känner jag inte igen i kommande generationer, mustaschen kanske förvillar?
Visst var det en väldigt fin dag med många fina möten. Mera sånt!
Just på den där bilden är ju farfar inte ens lik sig själv. Men även annars kan det nog vara så att han inte syns så tydligt i barn och barnbarn.