Det finns ett motiv som jag återvänder till och aldrig tycks bli klar med, nämligen branden i Katarina kyrka. 
Såhär kan det se ut.
Eller så här.
Eller så här:
Men när jag gick igenom gamla dokument på landet nyligen insåg jag vad det egentligen är som jag målar, nämligen detta:
Det är mitt barndomshem som går upp i rök. Jag blir fortfarande rätt tagen av att se foton av branden.
Huset var en skola från 1880-talet, omodern och med så stora reparationsbehov att mina föräldrar inte såg några möjligheter att klara det. När de insåg att det inte var någon bra pensionärsbostad för dem försökte de sälja huset, men ingen var beredd att ta på sig ett så omfattande renoveringsobjekt. Lösningen blev till sist ett byte. Tanken var att industriområdet skulle expandera och då låg denna tomt bra till, men huset stod i vägen. Brandkåren använde det till att öva på, långfredagen 1975, dvs 46 år sedan idag.
Mina föräldrar fick i utbyte en gammal arbetarbostad närmre samhället. Även det ett renoveringsobjekt, men mer hanterligt.
I det här huset levde de sedan i drygt tjugo år. En lyckad lösning.
Men mitt gamla barndomshem dyker fortfarande upp i mina drömmar. Jag drömmer att det står kvar, att det inte alls är så förfallet … Det var ett underbart hus att växa upp i. 
Dina tavlor är så vackra även om de visar en av de sorgligaste ögonblicken i ens liv, ens barndomshem, ett stycke historia, som går upp i rök.
Tack Ulla! Visst är det märkligt att jag gått omvägen om Katarina kyrka när jag målade branden. Om det nu är det jag gjort. Men det där med att måla kyrkobranden gång på gång, nästan lite maniskt, tyder nog på att det var något annat jag egentligen målade.
Minns du handtaget på ytterdörren, klart du gör. När pappa skulle hämta det hade någon annan redan gjort det. Det var synd.
Jag minns också kallvatten och utedass och kakelugnar och dom där sågspånskaminerna. Senare blev det fotogenkaminer. Och trapporna och hydroforen som man måste springa ner i källaren (två våningar) för att sätta igång. Taket som läckte in och det stod baljor och hinkar på vinden, och de små högarna med spån efter djuren som gnagde på takbjälkarna. Osv.
Men visst var det fint på sommaren.
Ja visst minns jag handtaget. Ett rejält ett, vackert och vänligt mot handen.
Möjligen minns jag fel, men jag trodde pappa räddade dörrarna och satte dit en plywood-skiva, på brandkårens uppmaning, för att deras övning skulle bli så naturtrogen som möjligt. Kanske handtaget försvann innan?
Jodå, som sagt, visst fanns det nackdelar och olägenheter med detta hus, men jag gillade det även på vintern och efter lite plågsamma uppvärmningsförsök (spånkamin, fotogenkamin) återgick jag till kakelugn i min del av huset. Visst kunde det bli lite kallt på vintermorgnarna, men det var det ändå värt. Och en morgontur till utedasset var ju rätt uppfriskande när det var -20 grader …
Uh, jag minns utedasset på vintern! Visst var det ett dubbeldass eller har jag hittat på det? På andra sidan vägen.
Jag var nyss fyllda sex år när de eldade upp Ängsbacken. När flyttade de till Tvåbo, var det precis innan det brann? Jag kommer ihåg en del detaljer inomhus också och hur huset såg ut. Finns det några bilder invändigt?
Inte bara dubbeldass utan mycket stor valfrihet mellan de tre lärardassen, det stora elevdasset med minst fem hål och så killdasset på baksidan, tillsammans med ett av lärardassen. Undrar vad det var i det bortre (sydöstra?) hörnet. Och det låg mycket riktigt en bit upp i skogen om man följde den där lilla stigen. Typ en kilometer (kändes det som ibland …).
Jag kan nog leta upp lite inomhusbilder, tror jag. Om du minns det som att det var högt i tak har du alldeles rätt.
Här har vi en inomhusbild. ser det bekant ut?
Jag kan inte påstå att jag direkt känner igen mig men högt i tak minns jag att det var. Kan det ha funnits en ganska mörk och lite olustig korridor?
Absolut en lång korridor! Om du kollar på den där flygbilden kan du rita in en korridor från balkongen bakåt, nästan genom hela huset. Till vänster en stor lägenhet, till höger vindstrapp, skolkök, förråd och en lägenhet och längst bort ytterligare en lägenhet ”på tvären”.
Om man tittar på sista bilden så borde det vara den lilla stigen som syns vänster om vägen som går till dasset?
Ja det är den stigen, och dubbeldass var det på den delen vi använde, nästa dörr var det nog fyra-fem hål och på baksidan var det pissoar. En söndagsmorgon när jag kom tassande ut i bara nattlinnet så satt en förhoppningsfull yngling där och frågade efter syrran.
Karin har nog flera bilder från vardagsrummet.
Va, satt han på dasset? Jag trodde att han satt helt beskedligt på en bänk vid husväggen.
Nej nej, han satt på bänken vid hörnet där snickarna brukade fika.
Stämmer bättre med min minnesbild av hur jag fick episoden berättad. Men det hade onekligen varit mer pikant om ni hade träffats på dasset!
Stackarn kanske var så nervös så han hade behövt sitta och lura på dasset.
Bilden på skolbranden har jag aldrig sett tidigare.
Dörrhandtaget minns jag. Ett stort och tungt svarvat mässinghandtag. Man skulle inte slicka på det vid sträng kyla. Och inte kunde man ropa på hjälp när tungan satt fast. Det blev mest ett oartikulerat gurglande.
Jag kom loss genom att hålla det med bägge händerna tills det blev lite varmare. Värmen från tungan och utandningsluften hjälpte nog också.
Visst känns det när man ser den bilden?
Din utforskande läggning hade sitt pris, ibland. Men för det mesta gick det ju bra!
Har du koll på dassets utformning? Jag minns det som att det förvarades eldfarligt material längst bort, längs stigen, i det som kan ha varit ett lärardass. Men hörnet längst bort, mot Gustafssons, vad fanns det där?
Korta svaret: Bråte.
Lite längre svar: Sparkstöttingar, kaninbur(?), bråte.
Du kan verkligen skapa dramatik. Kraftfulla bilder, på sätt och vis ”sannare” än foton.
Men vad i allsindar? Har du ny dator? Jag hittade dig i högen ”kommentarer som väntar på godkännande”. Konstigt. Men godkänd är du såklart. Tack för uppmuntrande omdöme!
Nej, ingen ny dator. Däremot en ny T-tröja. Men måste man i kurran för sån?
Fantastiska hus båda två.
Det är lätt att ta på sig lite mer än man klarar av.
Sorgligt dock att ingen vill ta på sig arbetet, utan att man hade brandövning på huset istället, mycket sorglig Men det var ju lyckligt till slut att dina föräldrar fick ett hem som gick att sköta och att de trivdes där.
Glad Påsk!
Visst är det fina hus och synd att det inte gick att rädda det gamla skolhuset. Jag försöker trösta mig med att det egentligen var lite slarvigt byggt. Och det blev ju en bra lösning till sist för mina föräldrar, med ett hus som jag numera tagit över. Stabilt byggt och med mycket inbyggd frid.
Glad påsk till dig också!
Egentligen var det ju så att huset i första hand var en snickerifabrik. Bottenvåningen var till 100 procent utnyttjad till den. Och personalmatsalen fanns en trappa upp.
Produktionen var skolmöbler och till en del kyrkoinredningar och annat sådant.
Fadern frågade mig (eller oss) vid ett tillfälle, vi var nog i tioårsåldern, om vi tyckte att vi skulle kunna tänka oss att ta över huset eller om det skulle bli jobbigt för oss. Vid tio år har man nog inte förmåga att föreställa sig vad en sån fråga innebär. Och dessutom hade jag utvecklat dammallergi eftersom det ansågs alldeles naturligt att jag skulle göra ett extraskift på verkstan när skolarbetet var slut. Det var den stora bandslipen (den var inte lika farlig som rikthyvlar, sågar och fräsar) som jag sattes att köra. Inget utsug, inga andningsskydd. Okända grejer på den tiden.
Så jag sökte mig till mindre dammiga yrken och numera kan jag gå in i vilket snickeri som helst utan att få gåshud.
Det stämmer att huset var ”slarvigt” byggt. Fasaden såg med tiden så tråkig ut att jag och en kompis försökte bättra på den under ett sommarlov. Vi hann inte så mycket. Att taket (falsade plåtar som sträckte sig över en kvadrat med 20-30 m sida) sprack upp i fogarna när solvärmen och vinterkylan gjorde att det rörde sig 20-30 mm totalt och de svagaste fogarna släppte först var nog mest ett resultat av okunnighet vid planeringen. Plåtslagarna gjorde sitt jobb hyfsat bra men det var kommungubbar som styrde. Lite som Berlin-Brandenburg. De häftiga utsmyckningarna i stöden vid gavelspetsarna föll ner och att ingen skadades var ju tur. Jag tror att det mesta hade fallit ner när vi flyttade in i Frida Åslunds (syster till Helmer Osslund) lägenhet på övervåningen.
Två år efter vi sålt huset vi levt i i tjugo år så började det brinna. Branden hävdes, men sen revs huset. Det är en konstig upplevelse att ha klara minnesbilder av något som inte längre finns.
Det gläder mig dock att familjen sen byggt ett annat hus, om än inte alls någon kopia.
Visst är det en konstig känsla. För minnet är ju minst lika ”levande” som det där huset en gång var. För att inte tala om mina inspektioner i drömmarna: ”Låt oss se hur det ser ut på vinden” säger jag i drömmen och där ser det fint ut. ”Men källaren då?” Lika bra där, stadigt byggd med sten och valv in till det som var potatiskällare en gång. Stora utrymmen. Jag vaknar alltid glad efter sådana drömmar, konstigt nog. Man skulle ju snarare kunna tro att jag skulle bli besviken.
Så klart du målar ur ”brinnande huset”. Den där serien om 3 är faktisk något jag skulle tänka mig låta pryda min vägg! Vilka mått har de?
Båda husen gillar jag också om än det ena fick gå upp i rök!
Om det där att måla ”ur sig” fick mig att tänka på en äldre man som besökte min utställning i Arvika 2019: Du må ha mycket kaos i ditt liv du som målar så rörigt!
Allt i betraktarens öga och sinne :-)
Visst är det lustigt att jag inte tänkt på det tidigare. Mina envisa ”huset-brinner”-målningar. Det var först när jag råkade hitta bilden på barndomshemmet i brand som jag kopplade.
Hmmm … rörigt? Det är nog som du antyder att ”han som sa det han va det!”.
Alltså du är för gullig som tycker att du vill ha mina slarviga målningar (ungefär A3 i storlek) på väggen! Det ska nog gå att ordna.
Inte gullig alls! Jag tycker om dem helt enkelt!
Skickar dig en mail :-)