Det här är systrarna Wennerlund, min mamma i mitten, moster Frida till vänster och moster Karin till höger. 
I förra inlägget skrev jag att det finns en bild som antyder att min farbror Erland och moster Frida kunde ha blivit ett par. På bilden, som jag mindes den, står min farbror bakom moster Frida och tittar förälskat på henne där hon sitter snett framför honom. Jag mindes alldeles fel och funderar lite på varför.
Som vi fått lära oss nyligen i TV-serien Din Hjärna, med läkaren Anders Hansen, finns det många sätt att minnas fel på. Ett sånt felsätt är att vi ibland kan minnas det det som verkar troligt och rimligt, snarare än hur det faktiskt var. I det här faller skulle det ju kunna stämma rätt bra, rent åldersmässigt, med storebror Erland och storasyster Frida. Så här ser bilden ut, tagen 1931, med Erland och Frida bredvid varandra..
Men va? Farbror Erland kastar kärleksfulla blickar PÅ MIN MAMMA! Inte underligt att mitt minne stuvat om lite – det handlar ju om min existens. Om det blivit Erland och mamma, ja då hade jag ju inte funnits!
Ett annat sätt att minnas fel – ett vanligt sätt och det första som händer med våra minnen, enligt minnesforskare – är att flytta om lite, rent tidsmässigt. Ofta rycker viktiga händelser närmre i tid, medan mindre viktiga flyttas bakåt.
Idag kom jag äntligen iväg till en fysioterapeut med min axel som jag landade på vid en vurpa före jul. Den är magnetröntgad och inget är sönder, men lik förbaskat gör den ont. Den förtroendeingivande unge mannen (dvs i fyrtioårsåldern) förhörde sig om när det hände och jag förklarade att det var i slutet av november och att jag kom iväg till röntgen i början av december. ”Men … ” invände han ”de här röntgenbilderna är ju från början av november?”
Men va? Jag trodde att jag röntgades någon av de första dagarna i advent. Det är ju enkelt att kolla. Tidsbokningarna finns kvar liksom ett blogginlägg från den 17 november om att överleva magnetröntgen, trots att jag glömde ta av mig hårspännen av metall.
Tydligen tyckte mitt minne att det var en viktig händelse och lät det flytta lite närmre i tid. Alternativt är det en Corona-karantän-effekt. Svårt att hålla ordning på kronologin när nästan alla dagar är likadana.
Verkligen intressant! Gissar så här (uppifrån vänster):
Albin Frida Erland
Emma Gittan? Greta Ingrid Bertil Karin Göran
Eller?
Nästan alla rätt! Men jag tror att Göran är Ulla, för Göran var yngst av faster Karins fem barn och nog inte född ännu, men kanske på gång? Faster Karin ser lite sliten ut efter så många barn på kort tid.
Osäker på det där med faster/moster. Men jag har vid något tillfälle förvånat konstaterat att jag är brorfar till mig själv. Så det där med släktrelationer ska jag nog inte lägga mig i.
Men åh, MOSTER Karin, såklart. Höger vänster, öster väster, faster moster, det är mycket man ska hålla reda på!
Min dotterdotter Mika umgicks i treårsåldern hemma hos mig tillsammans med kusinen, som också är min sondotter, och jag fick heta ömsom farmor och ömsom mormor. Mika tittade förvånat på mig och frågade: ”Kan man vara båda?!” I hennes värld var jag ju bara mormor. Femåriga sondottern hade snappat upp sambanden och hennes förklaring började ungefär: ”Min pappa är pappa och din mamma är mamma …
Hej!
Jag heter Peter Johansson och är son till Stig och Ingegerd Johansson.
Hamnade på din sida när jag sökte efter träffar på Björknäs.
Jag är nuvarande ägare av Björknäs och syster Annika har tagit över våra föräldrars stuga.
Anledningar att jag skriver är att jag plockade med prylar efter Mor och Far och hittade en kurbitsmålning som satt i huset i Hästbo som Greta målat 1965 tänkte skicka bild på denna om du är intresserad? Hittade inget ställe där jag kunde ladd upp den.
Kalle i Björknäs! Kronbloms polare, om jag minns rätt.
Ingegärd hade vi mycket kontakt med. Och Stig minns vi och stora delar av befolkningen i trakterna i Torsåker med omnejd som en RIKTIG polis. Schysst, mänsklig, bra. Jag har fortfarande kontakt med dem som minns honom.
Hej Peter, vad kul att du hittade hit! Nu får jag ju lov att gräva vidare i arkivhögarna efter pappa och se om jag hittar någon bild på dig från förr. Vi var och hälsade på i Hästbo ibland som barn. Och Björknäs var ju min pappas favoritställe på jorden. Efter pappas begravning, samma dag på kvällen, åkte vi till Björknäs några stycken, för att få en extra minnesstund där. Jag minns inte om du var där då – minns du?
Ja, skicka gärna en bild på mammas dalmålning (karin(at)karinenglund.com). Eller också kommer jag till Björknäs i sommar och tittar på den!
Gunnar hann före, men jag tänkte just lägga till samma kommentar: Stig var mycket omtyckt och uppskattad både som medmänniska och polis. Och Ingegärd minns jag med värme – hon och mamma hade mycket roligt ihop, särskilt när det handlade om textilier.
Att åter komma återkomma hit är ju efter en paus omedveten helt klart ett nöje. Kärva carpe diem och så minnets villervalla där kärleken tydligen kan tolkas åt flera håll och konsekvenserna …. ja de ja
Ser Din hjärna som ju egentligen också är min – minnesavsnittet inte helt klart färdigt än för jag fann så mycket intressant i känslor :-) Men visst minnet är vad det är … jag skrev ett inlägg om det för en tid sedan, då det ständigt dök upp minnen som jag hade men när jag pratade med den påminde så var det allt frågan om hur det egentligen förhåll sig. Så har vi ju det där riktiga minnet – det vi inte minns .
Som den om axelns rtg till exempel.
Hej Tove, kul att du tittar in! Visst är Din hjärna spännande.
Måste kolla ditt minnesinlägg och annat som kan ha hänt sedan jag hälsade på hos dig senast!
Kul med den bilden! Den laddar jag ner, jag har ju inte så många bilder av släkten.
Det är alltså mamma som vänder ansiktet mot solen (eller försvarar sig mot Fridas förmaningar)? Mormor Emma lever liksom moster Karin, vilket år kan det vara? Men var är brorsan och du i ålder jämfört med Göran som ju bodde hos oss när mosterKarin dött?
Bilden är tagen 1931. Göran föddes troligen 32.
Men såvitt mitt minne är något att ta på allvar (vilket man ju kan betvivla) bodde han inte hos oss, det var mer som att han hälsade på, kanske ett par veckor. Jag tror att vi räknade in honom i kategorin ”pojkfarbröder”, dvs inte helt vuxen, men inte heller barn. Typ tonåring på 40-talet. Och nu måste jag ju försöka ta reda på när Karin dog. Emma levde till 1939, tror jag, och hon och Frida tog sig an de fem moderlösa.
Det skulle inte blitt många kommentarer på bloggen, som inte skulle existerat, om Erland haffat farmor. Vilken tanke!
Jag har haft exakt samma diskussion med Mikas mamma när vi var väldigt små, jag tyckte farmor var mest farmor för att hon blev det först och kusin tyckte farmor var mest mormor för hon var kusins mormor :)
Vi kom nog aldrig fram till något vettigt svar. Så småningom blev ju farmor mormor till flest!
Eller hur! Jamen då – var min första tanke – då hade jag ju blivit född i Karlshem … eller nä, inte jag.
Vad roligt att du och Mikas mamma hade samma farmor/mormor-diskussion! Måste kolla om din kusin minns det!
Kusin är ju ganska, väldigt exakt två år yngre än mig så frågan är om hon minns det. Ska bli roligt att höra!
Precis samma åldersskillnad som mellan Mika och hennes kusin! Kanske var ni i ungefär samma ålder, typ fem och tre+
Ja det stämmer nog bra!
hej! kusinen här, låter som att jag måste varit väldigt liten – pga väldigt självcentrerad : ) A-K: jag minns tyvärr inte samtalet om mormor-farmor, men jag minns en gång när vi körde trehjuling runt runt på övervåningen i fyrbo. och en annan gång när vi gick ut med en hund i Horndal (ingen aning vems hunden var – var den er?) men minns det för jag tyckte det var så coolt att få hänga med dig som var så stor och så schysst.
Hej du
Det var inte våran hund, har inte en aning om vems det var. Det var väl ingen i ”vårat gäng” som hade hund vad jag kan komma på. Undrar var vi hittade den!?
Jag kommer ihåg trehjulingsturerna och den braiga gröna cykeln med ballongdäck som tydligen finns kvar i Horndal. Sen minns jag ju mycket tydligt en fot i ett cykelhjul, det pratade vi om sist vi sågs i Mora på kalas. Måste vara mitt livs trauma!
Det som slår mig nu är att ingen av oss funderade på om farfar var mest farfar eller morfar, han ”var” liksom bara där.
//kusinen
Ja, just det, foten i cykelhjulet, aj aj stackars dig. För mig var det över ganska snabbt ju.
På tema trauma – fick igår veta att jag orsakat en person en allvarlig svampfobi – vi möttes vid en park när vi var 6 år – jag hade sagt 1) jag hatar svamp och 2) vi kan vara kompisar. På något sätt kopplades de två sakerna ihop till att om jag inte börjar hata svamp kan jag inte vara kompis med Ina så personen började också hata svamp och gör så än idag, ca 44 år senare… tänk vad vi kan ställa till med ovetandes. jag fick veta svamphistorien igår – känner mig oerhört skyldig – särskilt som jag älskar svamp nu och har gjort i många år…
Jag har en liknande historia fast tvärtom med ris a la Malta. Jag avskyr det men vågade inte tacka nej när min kompis mamma bjöd och eftersom jag ”tyckte så mycket om det” så gjorde hon alltid det när jag var där. Lärde mig ganska snabbt att det alltid är bäst att tala sanning.
Jag har ännu inte börjat titta på serien om Hjärnan! Men den står uppskriven i min att-läsa-pärm som blivit att-titta-pärm. Ser nästan aldrig på linjärteve längre, det är ju så bekvämt att strunta i att passa tider och sätta sig när man är klar med allt annat man vill hinna med. Vilket dock innebär att jag hoppar över tevetittandet många dagar i veckan…
Alltid roligt med gamla foton. Jag har flera album med min mormors generation på bild samt även hennes föräldrar. Men, problemet är att jag inte vet vem som är avbildade utom då mormor. Min mamma dog 1981 då jag bara var några o tjugo o hon var den enda i släktledet som hade kunnat berätta.
Din mamma var vacker, vad hette hon? Min hette Ulla.
Trevlig helg
Vad bra med en att-läsa-och-titta-pärm! Jag glömmer lätt att-titta-biten. Att-läsa-listan är lättare att komma ihåg, för den består i regel av boktravar lite här och där.
Visst är det frustrerande med alla dessa namnlösa personer på bilderna! Min pappa var någorlunda bra på att skriva dit namn och tillfälle och framförallt årtal. Långt ifrån alltid, men han hade i alla fall ambitionen.
Ja, mamma var vacker och så försumligt av mig att inte presentera henne: Anna Margareta, men hon hette Greta hela livet. Som mitt näst yngsta barnbarn idag.
Trevligt helg till dig också!
Har också sett programmet Din hjärna, med stort nöje. Visst är det fascinerande med hur våra hjärnor fungerar!
Verkligen! Vilken märklig mekanism, mer och mer gåtfull ju mer man lär sig, känns det som!
Jag ska verkligen titta på serien om hjärnan. Tack för tipset. Det verkar spännande det här med minnet. Så söt hon var din mamma – dalkullan. Jag fick lära mig av Artur Eriksson (sångare inom frikyrkan) att jag var en dalkäring när jag berättade att jag var dalkulla och född i Falun. Jag skulle ackompanjera honom på en musikgudstjänst. I Falun bodde jag tyvärr bara tre månader så jag fick aldrig någon folkdräkt därifrån. Men en liten mössa kommer jag ihåg att jag hade :-).
Ingrid
DEN Artur Eriksson? Som man brukade höra i programmet ”Andliga sånger”? (Och när försvann det programmet – kan inte minnas att jag hört det på evigheter!)
Det är inte för sent än – du skulle vara hur fin som helt i en Faludräkt!