Om man kör västerut (mittåt – österut!) från São Paulo, längs kusten, ungefär halvvägs till Rio de Janeiro kommer man till en liten fin by som heter Picinguaba. Med bergen, havet och båtarna blir det nästan för pittoreskt för att måla, men frestande ändå. Himlen är alltid dramatisk, troligen för att havet möter höga berg. Där det ligger toppiga öberg närmast havet, reflekteras ljuset mellan öar och berg så att det ser ut som om stora strålkastare fasadbelyser bergen. Mycket effektfullt.
Eftersom skyarna ofta är både gula och blå och liksom flyter ihop, är det svårt att måla utan att det bli grönt av alltihop. Det går att parera, någorlunda, om man undviker rena gula och blå färger. Här är det i stället Paynes grey som är det blåaktiga, tillsammans med neapelgult, blandat med lite orange.
Men det går också att – i stället för akvarellfärger – ta det där magiska svarta bläcket, Parker Ouink, som är en blandning av olika färger. Om man häller ut det över ett vått papper delar färgerna upp sig igen: blått biter snabbast, sedan gult och det röda flyter liksom ovanpå. Om man är snabb och sköljer av bilden vid rätt tidpunkt får man blått och gult. 
Här har jag bara använt svart bläck till himmel och hav. Lite bränd sienna på de främsta öarna och så en liten, liten dutt orange på ett av tygtaken, för det tyckte jag behövdes. Vissa dagar stiger diset mellan bergen så att det är svårt att se vad som är berg och vad som är himmel och moln.
Pappret är ett Saunders&Waterfort, helark, som tyvärr hade en hel del skador. Det syns extra bra när jag använder bläck. På den här lilla bilden märks det dock inte så mycket.
Eftersom det är väldigt dumt att resa just nu, får man försöka resa i fantasin i stället. God fortsatt seglats 2021!
Behagliga och harmoniska bilder. Jag blir imponerad, speciellt av ”ljusglidningarna”.
Och så blir jag nyfiken på Parker Quink. Är det bläcket i 57 ml-flaskor som säljs för reservoarpennor?
Hittade förresten en för mig ny blogg med ganska säregna akvareller, som kanske kan intressera även dig: http://www.sventeglund.se/webbgalleri/
Nu kör vi 2021:an!
Visst är det reservoarpennebläcket! Funkar fint att skriva med, men då är det blåsvart. Det är bara när det släpps lös på ett vått akvarellpapper som det blir så där färggrant. Olika på olika papper.
Sven Teglunds blogg har jag stött på i någon av de akvarellgrupper där jag är med. Intressant blogg och jag gillar hans trådskulpturer. Som denna:
http://www.sventeglund.se/2020/10/10/fragan-om-evidens/
Så fina bilder Karin – tack! Kul att bläcket går att använda som du gör – hoppas du får ett fortsatt gott och kreativt år.
Tack Margareta! Visst är det ett fascinerande användbart bläck?
Hoppas ditt nya annorlunda år blir ett bra år. Ett skrivår!
Många likes på den översta bilden, ser väldigt varmt och skönt ut! Vilket ljus!
Tack! Ja de där stora tygtaken på båtarna antyder att man måste skydda sig mot värmen och solen!
Åh! Såna bilder gillar jag. Det är nog lugnet även om det är ett bedrägligt lugn i dom farvattnen.
Varför fick vi inte lära om det där om bläcket när vi gick i skolan? Eller nja kanske inte varit så bra.
Det hade väl varit väldigt kul att prova hur bläcket i bläckhornen kan ha betett sig om det släppts loss på ett bra akvarellpapper, väl fuktat. Det blå bläcket var väl mest blått misstänker jag, men om det förekom svart bläck kan det nog ha haft med sig olika färger.
Detta är förvisso ingen kritik… Som det brukade heta i barndomshemmet.
Den konsekventa dysdirexin förvirrade ett tag. Men insåg att det var just konsekvensen av konsekvensen.
Bläckexperimenten är riktigt intressanta. Synd att den stora flaskan med Rosendals bläck blev kvar i Gammpörtet. Men vi har ett urval Pelikan tusch (någonstans). Plus en bit kinesiskt tusch som man fick riva själv. Kinatuschet är säkert hundra år gammalt och troligen gjort från kimrök. Så där blir det nog inga variationer. Vi tar med dom grejerna nästa gång vi ses. När det kan bli.
Ja jädrar, österut ska det ju vara! Om man åker ÖSTERUT från São Paulo mot Rio …
Jag tror att mina uppfattningar om väderstreck och sånt är lite anekdotiska. Som såhär: om man åker från SP mot Rio åker man liksom hemåt, mot Europa, som ju ligger i Västerlandet, alltså västerut. Och österut från Sydamerika sett (nej åt vänster, alltså bortom och åt andra hållet än västerlandet) ligger ju Österlandet. Eller nåt. Well, det är sådär jag har det hela tiden.
Alla slags tusch är intressanta. Vattenfast tusch för att det är just det och vattenlösligt för att det etc. Ser fram mot förnyade tuschexperiment när tillfälle ges. Vi kanske kan ses framåt försommaren, nyvaccinerade och fina?
Väderstreck är bara nåt dom hittat på.
Det har jag alltid misstänkt!
Om man skulle våga sig på en fräckis?
När jag gjorde lumpen på tidigt sextiotal så hade vi en kille från Filipstad på luckan. Filipstad hade två dominerade industrier; bläckfabriken och spisbrödsfabriken, med knäckebröd som huvudprodukt. De kallades allmänt för Bläcket respektive Knäcket.
När han kom tillbaka efter helgpermisen hade han antagit en blåskimrande hudfärg. Det var omöjligt att inte lägga märke till skiftningen i kulören och en av polarna frågade: ”Jobbar du på Bläcket?”
”Nej, men tjejen.”
Rätt gulligt, tycker jag!
Men man får ju hoppas att skyddsombuden hade full koll på att bläcktillverkningen inte var hälsovådlig.
Nu har jag läst igenom många av dina fina inlägg och beundrat dina fantastiska akvareller som du målat. Din mormors uppmaning om att stoppa plågsamma julförsök har jag helt anammat. Så till den grad att jag plockade ihop alla mina gamla julsaker, inklusive julgran i plast och julkriúbba och tänkte skänka dem plus ett par barncyklar till diakonin i församlingen. Men det var lite sent påtänkt så jag blev bara av med cyklarna. Men jag gör ett försök nästa år lite tidigare.
Jag har gett mig själv ett nyårslöfte om att bli bättre på att läsa inlägg hos mina bloggvänner och skriva kommentarer i fortsättningen. Men just nu har det känts väldigt jobbigt att överhuvudtaget få till några inlägg själv. Din header passar perfekt till min sinnesstämning just nu! :-)
Ingrid
Tack Ingrid! Det har ju blivit ganska gott om tid till akvarellmålandet och kul att experimentera lite.
Intressant med julrensning! Jag känner fler som gjort likadant i år, eller i alla fall granskat mängden pynt och prylar och bara valt ut några favoritsaker som ger lite julstämning. Hos mig kom det inte heller upp någon julgran i år, eftersom det ändå framförallt är barnbarnen som tycker det är kul och några sådana har jag inte haft här hemma på länge.
Jag brukar läsa dina blogginlägg och inte verkar de vara tillkomna under mödosamt motstånd. Alltid intressanta och välskrivna, så keep it up!
Vilka fantastiskt vackra akvareller! Jag måste scrolla vidare och se vad mer du målat.
Tack Anette! Tur att akvarellfärgerna finns, nu när det ser ut att bli en ny period av sträng karantän, innan det blir bättre om några månader.
Nu blev jag nyfiken, när har du besökt Brasilien? Låter mycket exotiskt och dina målningar liknar inte alls landet som jag föreställer mig det. Inte konstigt alls, jag tänker ju bara på samba och rumba och häftiga stränder.
Jag begriper inte ett ord av dina förklaringar om målarteknik och verktyg så det tänker jag inte kommentera, men ljuset! Det magiska ljuset, du är ju i klass med Lars Lerin på att fånga ljuset! Bravo!
Man tackar för uppmuntrande ord såhär på morgonkvisten! Visserligen har jag en bra bit kvar till Lerins nivå, däruppe bland bergstopparna, men det är ett bra håll att sträva mot, tycker jag.
Jag har varit i Brasilien ett par gånger och hälsat på yngsta dottern, när hon bodde och jobbade där. Senast för drygt tre år sedan, då hon just fått yngsta barnbarnet. Ett fantastiskt vackert land, gigantiskt stort och med många olika slags natur.
Här är en annan slags berg, lite mjukare. Samt jag på en ovanligt lyhörd och följsam häst, som heter Elegante.
Äldsta barnbarnets kommentar var: ”Men du har ju ingen hjälm!” Det verkade inte finnas sådana i dom trakterna.
Jag tänkte också på Lars Lerin!
Gulle dej!
Och du bodde förstås i husbil? Rosinante?
Huh? På Rosinantes tid fanns väl inga husbilar?
Nej jag bodde på en tidigare fazenda, numera hotell. En argentinare som jobbade där som allt-i-allo förklarade skillnaden mellan hacienda och fazenda såhär: ”På haciendan HAR man boskap och ordet är bildat på haber, att ha. På fazendan GÖR man saker, odlar kaffe eller något annat. Bildat på facere att göra.” Men det stämmer dåligt, när man kollar. Det verkar som om haciendan finns mest i de spansktalande länderna och fazendan i de portugisisktalande. Men estancia då? Det är där man bor, typ gods, fastighet. Men i Argentina också gård med boskap, dvs en hacienda. Ett ämne för en doktorsavhandling, någon?
I ”Resor med Charlie” kör Steinbeck sin van Rosinante runt USA. Väl värd att bekanta sig med. Översättaren har kryddat lite extra genom att skriva ”det främsta av ök” i stället för ”hästkrake”.
Det närmsta jag varit en hacienda (enligt Taube är den förfärligt stor) är en posada i New Mexico. För att komplettera avhandlingen.
Aha, Steinbeck. Varför har jag inte läst mer av honom, undrar jag. Inte för sent än…
Posada! Det måste vara ett ställe där man poserar som godsägare.
Med betoning på -ägare. Troligen.
Vad vi gjorde där? I Winslow, sorry – det är ju Arizona – jo, Hyttis ville ha en bild av mig ”standing in/on the corner, Winslow Arizona. Being such a fine sight to see.”
Så där stod jag. ”du ser ju ut som vanligt” sa hon lite besviket. Men det var värt besväret. På kvällen träffade jag The Man, Tom Osborn, Han som hemma i köket totade ihop ”The Green Machine”. Den som startade HP i kalkylatorbranschen. En livlig afton. Karin och Paula Osborn pratade om annat. Nästa dag gjorde Paula och Tom ett försök med hörnet. Paula blev också besviken.
Du tänker poseer=äga på spanska. Okej då, bättre etymologisk förklaring än posera.
Standing on the corner var (är) ju ett udda besöksmål. Kul!
Jag hade gjort ett jobb i Tenth of Ramadan City. På vinst eller förlust. Jag fick ett rätt så tjockt kuvert med hundradollarsedlar när jobbet var klart. Ville inte räkna dem. Tyckte att jag fick vara nöjd med visad uppskattning. Egyptierna var inte så bra på det formella, dom heller.
Sonen Lars blev vansinnig: ”Det där är ju olagligt! Valutasmuggling!” Så vi ville inte gå till banken och växla. Kom på att det bästa vore att dra till staterna och köra runt, hälsa på gamla bekanta och kolla saker. Gamla Route 66 dök upp som förslag så då tog vi den, och passerade Winslow, Flagstaff, Barstow, L.A. kustvägen, S.F. Vegas med mera. Det var en riktigt rolig resa. Och när vi kom hem hade vi ändå merparten kvar. Men det var länge sedan så preskriptionstiden har löpt ut.
Det mest anmärkningsvärda i detta äventyr är att det gick att köpa en såpass dyr resa med kontanter. Det skulle aldrig gå idag!
Bara flygbiljetterna. Hyrbil och annat tog vi ”lokalt”.
Äntligen kommer jag in hos dig. Har försökt många olika dagar, men det har bara sagt att det är problem, men nu är jag här.
Fina bilder, gillar ljuset.
God fortsättning!
Konstigt! Tur att det gick över – då är det nog inte en Brexit-effekt:)
Tack! Och tack detsamma!
Jag gillar både dramatisk himmel och att resa i fantasin.
Du är duktig du.
Kram, Bosse
Tackar! Men önskar ju att en och annan generaldirektör också kunde inse att det inte är läge att sätta sig i ett flygplan i verkligheten, ”i dessa tider”.
God fortsättning Karin!
Att du fortsätter göra fina och goa akvareller det syns tydligt.
Ljuset har du ju i dig och det speglas fint i denna här uppe!
Det är bra fint att se när någon kan på riktigt och håller idogt på!
Tack Tove!
Hur går det med ditt målande?
Fantastiskt fint! Här var det svarta alltså som jag blev så nyfiken på SÅ snyggt! Akvarell är inte enkelt och kräver mååååånga timmars övning om jag får gissa!
Ja där var det svarta, som ju inte alls är svart när det släpps fritt på ett vått papper. Men på torrt papper utan utspädning är det en vacker djupsvart färg.
”Att måla akvarell är som att ha katt”, brukade akvarellmålandets nestor Arne Isacsson säga. ”Och att måla med olja är som att ha hund.” Det vill säga att med akvarellfärgerna bestämmer man inte allt själv, de har sin egen vilja och man får passa på och hänga med så gott det går och ibland hoppas katten upp i knät och spinner en stund. Men med många timmars träning händer det ju lite oftare att man får till det, kanske inte precis som man tänkt, men i alla fall så att det blir OK.