Lite kusligheter såhär på sluttampen av den kombinerade Allhelgona- och Halloweenhelgen, kanske? Jag blev fundersam om det verkligen ska vara samma helg, så jag kollade: Alla helgons dag firas alltid lördagen mellan 31 oktober och 6 november. Halloween firas alltid 31 oktober. OK samma helg, i år.
Jag nämnde i förra inlägget att jag hämnats på de där hala höstlöven genom att använda färgen Caput Mortuum när jag målade av ett av dem. Hur då hämnd, undrade någon. Det borde jag förstås ha förklarat lite bättre. Caput Mortuum betyder dödskalle och färgen har troligen fått sitt namn av att man förr i tiden malde ner mumier för att få fram det mörkrödlila pigmentet. Den kallades också mumiebrunt, eller egyptiskt brunt. En luguber färg.
Importen av mumier från Egypten var big business från slutet av 1500-talet, men det gick också bra – och var billigare – att snabbmumiefiera till exempel katter. Caput Mortuum-pigment hade sin storhetstid under 1700-talet, men med tiden började man tycka att det var moraliskt tvivelaktigt och lite äckligt.
Under 1900-talet togs syntetiska järnoxidpigment med samma nyans fram, mer hållbara och färgbeständiga. Förr var det lite glidande skala mellan Caput Mortuum och Engelskt rött, men nu är både nyanserna och processerna standardiserade. Caput mortuum bränns till 900-1000 grader och engelskt rött till 700-800 grader.
Fåglar, flygande ekorrar eller fladdermöss. Svåra att artbestämma …
Här har vi Caput Mortuum i förgrunden. Den är en superspridare; man behöver bara dutta i lite färg så rusar den iväg över pappret. Men den ser rätt död ut om man inte piffar upp den. Här jag jag lagt en lätt lasyr över den med gummigutta och lite, lite sienna.
Den sista omgången äkta Caput Mortuum framställdes på 1960-talet i England av tillverkaren Roberson-Park, som bad om ursäkt för att tillverkningen upphörde: “We might have a few odd limbs lying around somewhere, but not enough to make more paint.”
Sisådär, det var mitt något senkomna bidrag till halloweenruskigheterna. Blev ni rädda?
Nej nej, inte blev jag rädd men förundrad över hur mycket märkliga pigment det finns. Mumiefärg! Himmel och hav! Skulle inte ens ha kunnat få ihop det med min rätt så livliga fantasi. Döda löss ja, men inte gamla mumier.
Tack för ruskigheterna! Passar bra just nu!
Visst är det märkligt vad mänskligheten hittat på för att få lite färg i tillvaron! Jag är ju också rätt pigmentberoende, men att mala mumier hade nog inte jag heller kommit på i första taget!
Det där med lössen återkommer jag nog om!
Nu kom jag att tänka på krapplack. Om man försöker sig på en översättning till ett vanligt utländskt språk så låter det inte alls bra.
Och det torkade ju inte heller.
I mitt synminne framstår krapplack som levrat blod. Med en dragning åt svartbrunblått. Jag tror till och med att doften var lite motbjudande.
Vad var/är det IRL? För det kan väl inte bara vara en produkt av min sjuka hjärna? Som jag för övrigt inte alls anser vara särskilt sjuk utan fortfarande rätt så väl fungerande…
Du och din välfungerande hjärna har rätt! I alla fall på sätt och vis. Jag minns ett par ytterdörrar i den där levrade blodfärgen. Den var lite seg och när det var varmt gick det att riva av långa flagor, ungefär som när man solat för mycket. Så det gjorde jag. Vi. Men färgen krapplack är oskyldig till konsistensen. Den utvinns ur en rot och har använts i 3-4000 år. I akvarellsammanhang heter den numera Alizarin och framställs syntetiskt. En kraftig kallröd som är svår att använda på egen hand, men väldigt bra att blanda med. No crap!
PS. Japp, kallröd, inte knallröd. Om vi pratar knallröd blir det mera karminröd och du har väl hört om när Linné skulle … äsch, det får bli ett eget blogginlägg!
Rädd? Knappast, men skräckförtjust – jag menar skräckligt förtjust eller så menar jag förskräckligt tvärt emot de,t jag menar riktigt förtjust som det blir när ens vetande får veta att till och med mumier kan ”återbrukas” …. egentligen så ja det gör det samma – tavlan är mycket fin i färgerna! Bestämd och obestämd.
Tack Tove!
Kul att du kallar akvarellen bestämd och obestämd! Först lät jag färgerna hållas. Capuut Mortuum drar iväg år alla håll och så lite Mars black på det som också kan ta för sig av ytan. Det blev diffust och obestämt, så jag bestämde att det behövdes lite tydlighet och målade dit trädstammar och grenar.
Som kattälskare så tycker jag det är mycket skönt att mumifieringen upphört. Jag läste det högt för familjen och våran lilla honkatt stoppade förskräckt in tassarna i öronen. Jag blev inte rädd men kisse blev!
Oj, förlåt, kissen! Det var hundratals år sedan. Tusen! Många tusen kattår!
Nu ser hon lättad ut!
Då kan jag sova gott i natt!
Vad du kan! Sitter mest och begapar dina kunskaper inom färgpigmentens värld.
Undrar varför man valde att mumifiera just katten? Kan det vara så att katten var ett högt ansett djur under sagda period och att man kanske inte direkt dyrkade men tog väl hand om dem både under livet och efter livet…ja du fattar?
Att skapa färgpigment av olika materia är i sig inget konstigt, har flera vänner som använder svampar till att färga garner t.ex.
Jag tycker din härligt halloweenladdade målning föreställer fladdermöss. Jag är rädd för dem. Det sägs att deras radar ser till att de totalt blinda varelserna inte kolliderar med något, men jag tycker det är läskigt när de dyker runt mitt huvud, något jag varit med om dels i silvergruvan i Sala och dels på gården där jag bodde förut.
Ha nu en skön start på regn-o-rusk-månaden. Du kanske får mycket inspiration av rådande klimatet.
Tack Paula! Ja, är man färgnörd så är man … Jag tror att den goda tillgången på kattmumier berodde just på det du skriver: de sågs som heliga i det gamla Egypten. Men det är ju väldigt konstigt med den där omfattande mumiehandeln på 1500-talet och framåt. Med tiden nöjde man sig i stället med restprodukter från slakterierna och i konstnärskretsar diskuterades vad som gav den bästa färgen, mycket eller lite köttslamsor kvar på benen som användes. (Sorry, men det är ju fortfarande Halloweentemat.)
Fåglarna var tänkta att vara fladdermöss, men blev kanske lite klumpiga? I ett av husen på landet bor dom på vinden och man hör dem ibland sena kvällar när de swishar förbi. En ovanligt liten fladdermusvariant känns det som. Jag hittade en på trappen en gång, som var död. Den såg mest ut som ett mycket tunt litet löv. Jag har vant mig vid dem och de gör stor nytta genom att hålla myggen borta.
Visst blev jag rädd. Alldeles byxis. Död, döskallar och mumifierade kattor och människor för att få fram lite färg! Och just nu hotar Trump med stämningar och elände. Och trött är man efter tevehäng till 04… Den här dagen kunde inte ha börjat sämre.
Trots allt återkommer jag, eftersom du och dina färger onekligen sätter färg på tillvaron…
Moahaha, vad bra! Eller förlåt! Fast räddast blir man ju faktiskt av det där valet.
Jag är dock utsövd, eftersom jag förmodar att ingenting är klart förrän allt är klart och det kan mycket väl bli först någon gång i januari. Visserligen är jag lite extra intresserad när det gäller USA:s politik, efter att ha bott där ett par år, men det ska mera till för att jag ska offra min nattsömn. Jag har avstått från betting, eftersom jag saknade alternativet ”oklart, snudd på oavgjort” i de privata vadslagningssammanhang som jag kunde ha gett mig in i.
Ja, britterna tog för sig av både det ena och det andra i kampen om att erövra världen.
Intressant om färgen, har inte hört talas om det förut.
Ha det bra!
Ja, det är verkligen rätt magstarkt att lägga beslag på ett kulturarv och mala ner det som råvara till färg!