Vi pratade om döden häromdagen, treåringen och jag. Det föll sig naturligt, när vi fikade vid Redaktör’ns (dvs min sambo Martins) grav. Treåringen tyckte det var en trevlig fikaplats och sa på sitt alltid lika positiva sätt: ”Vad fint att fika här och vad gott det är!” Han frågade, som han brukar, hur länge Martin varit död och jag förklarade återigen att han har varit död i tre år, lika länge som treåringen funnits. Han dog samma vecka som treåringen föddes. Sådant tar tid att smälta för en treåring. Också. Sedan undrade han hur länge Martin ska vara död och då blev det anledning att prata lite mer om döden. Han verkar acceptera – tills vidare i alla fall – mitt resonemang om att vara död är som att inte finnas. Som att inte vara född. Men riktigt säker är han inte. Han tittade fundersamt på mig: ”Det minns jag ju inte alls, när jag inte fanns!” Jag sa att jag inte heller minns när jag inte var född.
Sedan blev han mer intresserad av att ställa in det batteridrivna ljuset som vi placerade på graven. Det ska lysa när det är mörkt och slockna när det är ljust. 
Eftersom vi var där alldeles i skymningen gick det att kontrollera att det fungerar. Om vi höll upp det mot himlen slocknade det, om vi satte ner det i skuggan av murgrönan på graven började det lysa. Så nu bidrar det till att lysa upp den vackra Katarina kyrkogård, kvällar och nätter.
Den är märklig den där frågan, minns du tiden innan du var född? Ingen av alla jag frågat har svarat ja.
Nån ja-sägare?
Nån som påstår sig haft tidigare liv borde kunna svara på det, eller!? Jag har inte den erfarenheten.
Precis min tanke! Men jag känner ingen som jag kan fråga.
När jag har läst om personer som har tydliga minnen av sina tidigare liv har jag ofta förundrats över att det verkar vara bara de mer spektakulära liven som man minns. Maya-prinsessor, medeltida shejker, faraoner och indianhövdingar, tycker jag mig minnas att jag stött på. Sällan eller aldrig så kallat ”vanligt folk”.
Nej och det är ingen som säger – tjoho, jag var glädjeflicka i mitt förra liv!
En tant sa, uppmuntrande, till mig en gång när jag sa att jag har svårt för scarves och polokragar – Jaha, då har du blitt hängd i ett tidigare liv!
Den tanten måste vara från Värmland! Eller möjligen Småland och släkt med Krösa-Maja.
Inte heller jag minns hur det var innan jag kom till världen – men jag minns att jag tänkte en hel del på döden när min bästa vän dog (begravningsakten i Katarina kyrka).
men jag har träffat en hel del människor som säger sig ha haft fattiga och slitsamma liv i en tidigare tillvaro – ingen glamour där inte.
Små barn är så skönt osentimentala – det kan bli mer komplicerat att tala om döden när de är något äldre.
Margaretha
Intressant att du faktiskt har träffat personer som säger sig minnas tidigare liv! Jag har bara stött på fenomenet i den kolorerade veckopressens mer sensationella alster. (Det var på den tiden då jag kunde gå till frissan och få håret klippt; där fanns ett brokigt utbud av tidskrifter.) Där var det mer spektakulära tidigare liv som presenterades.
Treåringen är mycket saklig när det handlar om döden. Nyfiken och funderande.
Treåringen, som jag äntligen haft äran att möta personligen, är en person som man kan vänta sig den typen av reflektioner från. Helt okonstlad och dessutom lite filosofiskt lagd.
En liten filosof, absolut. Och dessutom en gentleman. När vi träffades häromdagen hade vi inte setts på en vecka, men han mindes att jag ramlat och gjort illa min axel. Hans första fråga var om jag fortfarande hade ont i den. Jo, det hade jag ju, litegrann. ”Då hoppas jag att den blir bra snart!” Sa den lilla raringen.
Han skulle nog bli en bra fiskbilsförare.
I går kväll dunkade det på dörren och han undrade vad vi tyckte om piggvaren som vi köpte förra gången. Han kommer inte så ofta och jag tror inte att han är den typen som har en databas att söka i. Den var faktiskt fin men vi hade inte slut på dem riktigt än. Han har stora förpackningar. Troligen avsedda för storkök.
Vi kom fram till att vi nog behövde ett par kg lax. Tänkte på Knaust och deras lax i papper. Det blir vårt första försök med nya fångsten.
Och så var det dags att betala. Mitt första kort var AMEX. Östtyskarna accepterade inget annat och det kan ju tyckas vara lite märkligt. Hans terminal ville inte ta AMEX och han såg rådvill ut. Kontanter hade jag inte, utom eurosar och schweizerfranc. Han såg ut som han tyckte lite synd om mig.
Hittade Swebankkortet och det funkade. Han såg mycket lättad ut och för att trösta mig sa han ”Det var ju ett fint kort du har i alla fall”. Precis så tror jag att din unge herrbekanta skulle ha sagt.
Just precis sån är han den lille filosofiske gentlemannen!
Lyllos er som har fiskhandlare på hembesök; det skulle jag verkligen önska att det fanns fler i mina trakter. Med lite tur kan man dock, ungefär varannan tisdag, ta sig till Skarpnäcks idrottsplats där det försiggår handel av olika slag på parkeringsplatsen. Ibland fisk.
Men det är inte alls samma regelbundenhet som fiskhandlar’n som kom till Ängsbacken. Stay tuned … jag kanske kan hitta en bild!
Treåringar är små kloka människor. Han fortsätter säkert ert samtal om döden längre fram igen. Så vackert fotografi! Wow, wow…
Ja, det kommer säkert mera. Hans storasyster ville veta för något år sedan när jag ska dö. Jag gav så gott besked jag kunde, att det vet man inte riktigt, att det dröjer nog, att om jag blir lika gammal som min pappa kommer hon att hinna bli vuxen först … ”Ja men NÄR?”
Tack! Det var en fantastisk himmel, den där eftermiddagen på kyrkogården, precis i skiftet mellan ljus och mörker.
Så fint skrivit, riktigt rörande.
Det underbara med barn är att de är så logiska, men samtidigt så ologiska. De har sådana underbara lösningar och raka tankar, som samtidigt går kors och tvärs.
Sköt om dig!
Tack Lena! Ja, det är fascinerande med barns logiska tänkande. Det är på något sätt ohämmat av verklighet och erfarenheten. Med tiden jämkar de ihop sina tankar med den verklighet de stöter på.
Men nu får du berätta för en fåvitsk om än inte jungfru: hur gick det med att röntga armen?
Jag bröt av en bit av axelkulan, men primärt gjorde det ont på mitten av överarmen. Så remissen sade att den skulle röntgas. Men eftersom de inte hittade något där föreslog de på röntgen (sköterskorna?) att man skulle ta en bild lite högre upp, för de hade erfarenheten att brottet då kunde sitta högre upp. Och si!
Sen blev det sjukgymnastik några veckor för att undvika att jag skulle få frozen shoulder.
God bättring!
Jo, tackar som frågar, men jag är lika fåvitsk som du. Men i morgon kanske jag vet mer och då är det bra att ha med sig din erfarenhet! Remissen som jag fick gällde en akutröntgen den 2 november på läkarhuset i Farsta. Där hade de bokat in mig den 2 december i stället och det känns ju lite oakut. De föreslog då en liten omdirigering, så i morgon blir det röntgen på Sabbatsbergs sjukhus i stället. Återkommer eventuellt med rapport, om det finns något att rapportera.
Hej, hur gick det på röntgen?
Förlåt att jag går helt off topic, Karin, men med vår senaste arbetshelg i åminnelse (https://lotten.se/2019/08/arbetshelg-i-horndal.html), så har det inkommit en bekräftelse om RUS. Det kom ett mejl från Jan Stagenmark!
”Det soldattorpet ligger ett stenkast ifrån mitt barndomshem. Och mycket riktigt så gör vägen en kraftig sväng där. Idag kallas därför kurvan för ”Ruskröken”. Krotjin blir alltså dagens krök.”
Då kan fader Martin sluta rotera i sin grav. Han var så bekymrad att det fanns Rus i släkten. Som organiserad nykterist tyckte han inte alls att det var kul.
Ja, lite pinsamt var det ju. Fast jag tror han försonade sig med tanken så småningom och berättade med viss förtjusning om förfäderna Ruus, Drucken och Halvöre.
Vad intressant, Lotten! Så om vi lägger ihop vårt samlade vetande är ”Rus”= ryss och ”krotjin”=kröken. Men you lost me vid det där med ”dagens krök”.
Och jösses vad vi fick mycket gjort den där helgen! Pipstället gör fortfarande god tjänst som hylla vid sängen.
Kröken, kröka. Populär benämning på alkohol respektive intagande av densamma. Ofta till övermått.
Hmmm … ”Krökarkröken”?
Äsch – information overload. Fattade inte att Stagenmark-citatet i stort sett summerar det som står i Lottens blogginlägg från förra året:
”Vi TROR att det där ’krotjin’ är en fonetisk transkribering av ordet ’kroken’, så det uttalas så i de här trakterna. Alltså i Rus-krokarna, eller trakten där Rus-släkten bor. Alternativt skulle det kunna vara en faktisk krök där de bodde (eller där något anmärkningsvärt inträffade, analogt med Kungens kurva). Eller som en skarp vägkrök här i närheten som länge fick heta ’Skänksvängen’ eftersom någon tappade en skänk där en gång, från ett flyttlass.
Vi VET att min farmors farfar var soldat och skrevs som Ruus Anders Andersson i kyrkböckerna.”
Det är väl därifrån Frälsises uppmaning ”Skänken slant!” kommer.
Så är det förstås!
Många internationella spridda uttryck som har myntats i Horndal.
HEJA KRÖKEN!
(Parafras på spolandet.)
Retas inte mä våran farsa!
Jag tror på återfödsel. eller rättare sagt jag vill tro! Som detta med Säfsen där jag bor nu. Jag har aldrig känt mig så totalt hemma någonstans som här, det kände jag från dag ett. Och då har jag ändå bott på ett tjugotal ställen i finland och Sverige…
Och när jag besöker de gamla torpställena i skogarna runt om så känner jag mig ännu mer hemma. Kan inte peka på exakt vilket ställe jag bott på i ett tidigare liv, men något säger mig att här i trakten kanske på 1700-talet har jag traskat runt…
Inga bevis, ingenting, bara känslan som pirrar….
Det är alltid intressant att prata med barn, man får tänka till ordentligt själv! Saker som känns självklara kanske inte är det…
Trevlig helg
Vad härligt med en sån känsla! Jag kände något liknande i Östafrika för många år sedan, och tänkte att det kan ju stämma. Många tror ju att det var därifrån vi kom en gång. Sedan har jag läst olika böcker av Afrika-resenärer som skriver om samma upplevelse.
Ja, barnbarnens logik är mycket spännande, alltid logisk utifrån sina förutsättningar.
Trevlig Fredriksbergshelg!
Kuffruptur, som jag läste om i ett närliggande bloggbås, är det alltså att senan lossnar från utskottet på axelkulan?
När jag bröt axelkulan så var det det utskottet som hade lossat, om jag minns rätt.
Aj, aj, aj! Det låter riktigt obehagligt med utskott som lossnar. Jag vet inte såvärst mycket om vad som hänt, jag läste bara innantill på min remiss och tyckte att ”kuffruptur” var ett ganska gulligt ord. I det närliggande båset har en ökenråtta tidigare beskrivit hur hennes axel blev ond och jag gissade på att det kanske handlade om kuffruptur för henne också. Hon fick dock – fortfarande enligt samma närliggande bloggbås – inte äntra någon rymdfarkost, som jag fick.
Så fint du förklarade om döden. Det gäller att läsa de små och förklara. Trevligt med fika där.
Tack! Fin fikaplats och bästa sällskapet! Den lille filosofen är både saklig och nyfiken så det är spännande att reda ut saker med honom.
Fika på kyrkogården, med en treåring i livet och utan din särbo längre, därför fikabesök, Tänk att det är tre å sedan han lämnade dig. Det är livet det du beskriver med stunden på gravplatsen, så vackert och rörande gott. Tre år klok och finurlig är din besökskamrat Karin och du en öppen far- eller mormor. Om jag haft ett tidigare liv vet jag inte, men jag har känt mig hemma varje gång jag flyttat och kommer hem, så då har jag haft ett antal tidigare liv :-) Igenkännande av situationer kan jag ha utan att jag vet att jag varit med om det, men det handlar nog mer om mönster och erfarenheter än tidigare liv.
Tack Tove för fin kommentar!
Ja det är konstigt att det är tre år sedan min sambo gick bort och tur att jag har treåringen, av många skäl, men också för att han ger mig en realistisk bild av tiden.
Din kommentar fick mig att gå tillbaka till då. Så nyss och ändå mer än tre år sedan. http://karin.aait.nu/2017/03/sorg/
När jag återläste det inlägget så blir min tanke att din treåriga filosofiska människa är ett gott sällskap på så många sätt :-)
Bloggkram fick du då och en nu!
Ja, han är en liten glädjespridare, i all stillsamhet och en källa till nya tankar och insikter.
Kram tillbaks, kära Tove!