När man målar akvarell är det ofta svårt att rätta till misstag. Lagd färg ligger, liksom. Det bästa är då att försöka använda sig av misstaget på bästa sätt. Tappar man en vattendroppe på det som skulle vara en slät färgyta får man tänka om. Det blir ofrånkomligen en fläck och ytan är inte slät längre. Kanske det kan bli ett moln eller en en måne? En fågel? En trädgren? När det handlar om landskap alltså. Annars får man hitta på något annat.
Men det finns ett sätt att få bestämma lite mer själv, där man kan ändra sig, göra om, lägga till och ta bort. Om man målar en yta med en mörk färg som är någorlunda lätt att lyfta bort kan motivet lyftas fram ur det mörka. Såhär blev det när vi gjorde lite upplyftande övningar förra veckan.
Den där månen började med en tappad vattendroppe. Här hade jag kunnat måla över den igen, men den fick bli en måne och då gav sig resten av det Marcus Larson-liknande motivet av sig själv. Färgen heter Paynes grey.
Detta är en blandning av bränd umbra och Paynes grey. Man kan komplettera efteråt med andra färger också, men denna övning gick fort (fyra målningar på två timmar) så det var inte tid till det.
Den här färgen heter perylene green och är extremt lätt att ta bort. En rätt trist grågrön färg. Så jag la över en genomskinlig gul ton, men då försvann mer än jag hade tänkt mig av det gröna.
Och här har vi en av de färger som jag trodde att jag hade bestämt mig för att aldrig använda, sepia.
Sepia är en ond färg, brukar jag säga. Den blir på något sätt glanslös och matt i de flesta sammanhang och påverkar omgivningen på samma sätt.
Men just i dessa lyftövningar visar det sig att den är ovanligt följsam och trevlig. Det blir lite softare än med de andra färgerna och det är lätt att fösa omkring färgen lite som man vill.
Den här personen tittade först åt vänster, sedan höger och nu lite mer på betraktaren, är det tänkt. Möjligen blev han lite vindögd efter alla ändringar av blickriktningen?
Han är inte vindögd när han tittar på mig, i alla fall. Hans blick är intensiv, frågan är om han tycker att jag är attraktiv eller om han är förbannad?
Han är helt starstruck, ser du väl! VEM är denna kvinna, tänker han när han tittar på dig (en liten aning vindögt, ändå. Väl?).
Nej, inte ens skelögd är han den uttrycksfulla mannen.
Så du kan måla Karin! Applåder över havet till dig! Det är ju för väl att du stänker någon droppe vatten på din konst ibland för tänk ändå så konstfullt det blir.
Tavlan i grönt som fick lite gult över sig är toppenfin i mina ögon; spännande. Vad väntar bakom träden?
Tack Karin!
Bakom de numera delvis försvunna träden (den gula färgen sopade bort lite av den gröna) väntar en dunge parkslide … Därav den lite kusliga stämningen.
Sorry, jag har just tittat på nyheterna med ett långt inslag om denna monsterväxt som inte ger sig. En kvinna visade hur den tar sig in i källaren och upp i köket. Där den inte hittar någon annan väg växer den mellan väggen och tapeten! Ruggigt! Ska aldrig köpa jord mer, för det är så man kan få in den i trädgården.
Ja inslaget var lite av en skräckfilm från 80-talet
SÅ scary! När den där slingrande växten kom upp bakom elementet! Eller genom köksgolvet…
Och det där mylltaget där man kan köpa jord, där växer det parkslide på kanten – det ligger i Borlängetrakten! Alienväxten kan slingra sig bort till Tvåbo med sina monsterrötter!
En dag knackar parkslide på dörren med sina, sepiafärgade, rötter!! Till ljudet av hetsiga, gälla fioler. Moooaaahaaahaaaa!
Hjäääääälp!
Vindögd eller ej, ett fint porträtt är det, o jag tror mig förstå hur du menar med ”ond färg” fast det kan man ju inte säga om färger heller…
Ser på kommentaren här ovan om parkslide, vi har växten här i byn, på flera allmänningar växer den hejdlöst. Har någonstans läst att man på olika håll testar att utrota invasiva arter, som tex jättebalsamin genom att låta getter beta. Men parksliden är ju etter värre eftersom den kan förstöra hela fastigheter. Ojoj hur det kan bli!
Ja, nu är jag ju överbevisad att alla färger är bra färger. När någon har sagt att det inte finns några fula färger utan allt beror på sammanhanget brukar jag invända: ”Men sepia då … ?” Det kommer jag inte att göra i fortsättningen!
Hugaligen för parkslide! Köp aldrig ett lass jord från ett ställe där det finns parkslide i närheten! Det räcker att det kommer med en liten, liten rotbit eller gren för att det ska kunna etablera sig och ta över. Aliens!
Bad moon rising (denna måne verkar dock redan ha gått upp)?
Busig moon, kanske, i detta fall?
Upplyft ja, det är vad jag blir av dig och dina akvareller här. Välsignade vattendroppar, ja, hela stänk är ju mitt tänk. Men du ska ju få till något så det är klart att någon stänk inte är så bra på din bänk. Och den vindögde blev en kvinna och något vindögd när jag böjer huvudet år olika sidor och bakåt och ser bilden från den vinkeln – sepia spännande för då blir den ju nära svart svart …. jo den är lite ond , men i upplyftande syfte så är det vänlig inlärande då –
Tack för inspiration igen och påfyll jaa … du vet
Intressant Tove – han var ju kvinna först, men blev lite mera karl vartefter. Men kvinnan i honom tittar fram när han granskas av en kunnig blick!
Nu måste jag nog bli lika tjatig som alla andra: SKITBRA! Hela sviten.
Oj! Tack!
En rolig men lite riskabel övning, eftersom man kan fortsätta och ändra och fixa precis hur länge som helst. Och måla över och börja om från början igen med lyftandet.
Så kul att följa dig i ditt måleri och se hur du löser den ena situationen efter den andra och vilka material du använder.
Take care!
Tack Lena!
Du med!
Äntligen nya akvareller! Och flera i samma inlägg. Julafton! Fortsätt så. ;)
God jul!
Underbart om färger! Och alla övningarna är såå bra!
Tack Olgakatt! Jag blev glatt överraskad att jag kunde komma överens med sepian, som jag annars hade planer på att göra mig av med. Det har bara inte blivit av eftersom jag tänkt: Men vem skulle vilja ha en tub med sepia?!