Den här bilden illustrerar mina jeansproblem. Nyköpta jeans är ju ofta lite obekväma och stela. Det är först när de är ordentligt slitna som de börjar bli bekväma. Men det är också då de börjar falla isär.
Den här bilden fiskade jag upp när den flöt förbi på nätet – tyvärr minns jag inte exakt var jag hittade den.
Mina favvojeans, som jag vårdar ömt, har hängt med sedan sent 1980-tal. Jag gör vad jag kan för att rädda dem, även om sykunniga släktingar och vänner kanske kan tipsa om bättre metoder …
Jag hittade inget jeanstyg att laga med när det blev lite akut häromveckan, så jag gjorde så här för att stoppa förfallet:
Ett mörkblått tyg inunder som jag försökte nästa fast alla lösa trådar mot. Den mörkblå biten är väl tilltagen, eftersom det är väldigt slitet där vid bakfickan. Jag har försökt ”väva” fast de båda tygerna mot varandra.
I tidernas fullbordan ska jag nog leta upp jeanstyg och sy dit en prydlig lapp. Kanske till och med klippa rent kanterna och vika in dem mot lappen, för det tycker jag är snyggast.
Jo, jag vet att det finns gott om färdigslitna jeans på marknaden, men till vilket pris. Jag har haft lite svårt för de där slitna, hårdblekta jeansen som funnits i handeln rätt länge. Men jag har först på senare år förstått till vilket pris de får sin slitna look. De handslipas av underbetalda jeansslipare, som jobbar i dammiga ohälsosamma lokaler. De stentvättas också – tumlar om med stenar i stora trummor – men det ger bara allmänt slitage. För att få de där vecken i ljumskarna och slitaget på knän och rumpa, krävs handslipning. Plus miljöfarliga blekmedel. Ett par jeans använder upp sex hektoliter vatten.
Men nu har i alla fall jeansindustrin insett att konsumenterna är på väg att vakna till och en liten förbättring är på väg. De ohälsosamma slipmetoderna ersätts med laser. Alltid något.
Man tar en bild av ett par slitna jeans och så får en laserstråle göra ett ”porträtt” av dem på ett par nya jeans och simsalabim så har man ett par vintage-jeans!
Fortfarande är det förstås en dubiös och vattenslukande hantering, men ändå ett litet, litet steg i rätt riktning när både blekmedel och den dammiga handslipningen kan tas bort ur produktionsprocessen.
Ett ännu bättre sätt vore väl att kunderna själva får slita ut sina jeans.
Lite gör-det-själv-anamma!
Och gärna 100% bomull också, utan en massa elastan som släpper på mitten eller i sömmen.
Älskar din rubrik.
OK, bomull ska’re va’. Tack Cecilia för snäll omskrivning för mitt taffliga försök: gör-det-själv-anamma!
Just det! Jag håller med Cecilia N här ovan. Lite gör det själv-anamma sitter där det ska sitta. Jag är på väg att köpa mig nya byxor, har gått omkring med mina i många år nu och de börjar närmast se ut som säckar men är sköna och ska få hänga med så länge de håller ihop men det känns som behövligt med ett par som är lite ”prydligare” också.
Du sätter fingret på hur de ”nya” jeansen ser ut! En björnattack, haha!
Ja, vårda säckbyxorna ömt! Oslagbart behagligt med riktigt nötta ingådda byxor. Sedan kanske de nyköpta prydligare också blir bekväma med tiden, i bästa fall innan de blir för säckiga för att vara prydliga …
Mitt renoveringsprojekt är inget som jag någonsin kan hoppas på att se prydlig ut i, så där behövs också komplement.
Nu fick du till det – igen! Gillar jämförelsen! Så galet.
Mycket galet. Farmor mild och mjuk sömmerska som bötte – (av bot) lagade kläderna av nöden, skulle gråta i det tysta tror jag.
Det kommer för mig mig ett minnet – dock inte björnattacksmodellen – för så där 30 år sedan. Jag beviljade sonen nya ”dyra” jeans förmodligen Lewis, som han önskat sig länge. Han försvann med de nya jeansen på och kom hem i dem, men med trådar hängande från en bit upp på låret och ner till fotkanten som höll ihop.
Jeans har utgått ur mitt sortiment helt sedan några år. Mina sista var i det skick du beskriver och jag lappade så gott det gick. Ville inte skiljas från de. Så hände något med min kropp. Något med celldelningen tror jag.
In i sortimentet tog sig modell bekväma vida byxor med fickor. Blev bekant med Gudrun S förstår du, hennes byxkollektion vill säga och jag är frälst. Vintertid med en täckbyxa över utomhus. Sommartid i värmen får de vila sig.
Basgarderobisk fenomen.
Och annars är det ju bra -måndagsmorgonen inleds med kaffe & tillbehör och jag har nu delgett en bloggvän mina byxvanor. Halleluja och amen!
Trevligt att dela måndagsmorgon med dig, Tove!
Jag undrar ibland varför kan inte forskningen göra något åt de där celldelningsprocesserna som kan överraska en när man minst anar det. Eller den där besvärliga krympmalen som ger sig på favoritplagg om de får hänga för länge i garderoben.
OM du skulle vilja testa jeans igen finns det även för celldelade figurer, men det gäller att hitta en jeanskunnig person som kan lotsa en bland alla sju tusen varianter: hög midja, låg midja, smala över låren, vida nertill eller tvärtom eller raka hela vägen, lite kortare ben, eller lite längre och så alla olika midjemått. Och då har man inte ens börjat kolla färgnyanser. verkar onekligen enklare med dina nya favvobyxor!
Själv kan jag inte sy i en knapp. Kläder, tyger och vattenåtgång har jag inte ens tänkt på – förrän helt nyligen.
Läste om killen som syr sina egna plagg. Ja, han till och med gör sina egna skor. Han var lika okunnig som jag, men köpte en symaskin och satte igång. Det blev en lång och tragglig resa, enligt artikel i Barometern. Nu – fyra år senare – är han väl att betrakta som proffs…
Kolla in hans sajt: synille.se
Nu går jag själv i symaskinstankar… Tänk om. Har jag modet? Vi får se.
Vilken kille, den där Synille – inspirerande! Och varför inte försöka? Gärna med någon begagnad symaskin som inte är så där extremt krånglig att man måste gå en mångårig IT-utbildning först. Det kan gå alldeles åt pipsvängen, men det kan också gå någorlunda bra, i alla fall när du blivit vän med symaskinen och är lite envis.
Då får jag tipsa om dotterns kompis och en butik nära dig Second Sunrise
Wow, vilket bra ställe. Tack för tips! Om jag bara kan trassla mig in till Katarina Bangata kommer jag att se till att de har jobb ett bra tag framöver.
Men att ta sig till stan har sina sidor. T-bana är ju inte att tänka på – jag misstänker att jag skulle bli avslängd. Alternativet är ta bilen, men det är svårare än någonsin att hitta parkering. När jag försökte häromdagen snurrade jag runt och letade parkering i 50 minuter innan jag gav upp och körde in i ett parkeringshus. De är så avskräckande dyra att det alltid finns plats där. Elcykel skulle fortfarande kunna fungera, snöfritt som det är, men den cykeln är så gammal och trött att den knappast orkar hela vägen och ännu mindre tillbaka. Jag kanske ska ta och testa med den vanliga cykeln, alltså den elfria. Det tar 27 minuter enligt cykelkartan.
Jag instämmer till hundra procent i sista meningen.
Soliga hälsningar från Visby
Eller hur! Idiotiskt påhitt från början till slut att misshandla både människor, miljö och kläder på det där sättet.
Goa, gamla jeans är verkligen värda att laga.
Jag har heller aldrig förstått att man köper trasiga jeans, men så är jag inte ung heller.
Ta det bra!
Ja, man kan undra hur idén uppstod? Ibland hämtar modeskapare inspiration från gatumodet och när många ungdomar gick omkring i utslitna jeans föddes kanske idén? Jag spekulerar bara, men det är i alla fall en tänkbar förklaring.
Mitt-i-veckan-hälsningar till Wales!