Även om jag egentligen inte flyttat tillbaka till stan, börjar börjar det i alla fall bli mer stan än landet. Och när jag väl är i storstan vill jag ju gärna passa på att ta del av de nöjen som bjuds, trots – ja ni vet vad.
På kyrkogården vid Katarina kyrka – längst ner mot söder – ligger ett litet lågt hus med vackra fönster och fin dörr.
Det är det gamla benhuset där de dödas kroppar förvarades förr, i väntan på begravning. Det är tre hundra år gammalt och stod länge oanvänt. Sedan några år har kyrkan upplåtit huset för teater och utställningar.
Just nu pågår en utställning som heter Och våra ben väntar på era. Det skulle ju kunna låta lite hotfullt, men det känns egentligen mer vänligt. Utställningen i sin helhet handlar om dem som funnits, och om oss som finns och som en dag inte kommer att finnas längre. Utställningens namn kommer från ett motsvarande benhus i Paris, där inskriptionen står på latin. En av utställarna, Paulina Drakenstedt såg inskriptionen under ett besök i Paris och tog med sig tanken hem.
Hon har också gjort en kolteckning av ett flickhuvud i gips, som finns i otaliga kopior och ofta dyker upp på loppmarknader. Flickan blundar och har ett vackert fridfullt leende.
Men berättelsen om den leende flickan är sorglig. Hon hittades drunknad, i Seine i Paris på 1800-talet. På bårhuset fascinerades man av hennes stillsamma leende och beslöt göra en avgjutning av hennes ansikte.
Jag glömde ta en bild av Paulinas teckning, som är i profil. Det här är ett foto av en av många kopior.
Den här målningen blev jag väldigt förtjust i. Den är målad av Helena Eriksson och heter Pojken, med tillägget att det är ett pågående arbete. 
Utställningen är öppen nästa helg också, fredag, lördag, söndag, den 11-13 september, klockan 13-17. Och här finns en presentation av utställningen och kommande verksamheter under hösten.
Men så fin skildring av utställningen. Ja det var en fin eftermiddag
Och så roligt att ses så där spontant. Lämnade hastigt stadens asfalt.
Och är nu med tre hundar, två katter och två barnbarn. Sol över
Fälten också. Kokat in äpplen. Men vad gör man med päronen?
Tack Kristina för att du fick med mig på utställningen! Klokt att vara på landet så länge det är njutbart!
Inkokta päron är också gott! Typisk söndagsefterrätt i min barndom, inkokta päron med vispgrädde eller vaniljsås.
Tack för utställningen Karin!
Du beskriver den fint.
Den drunknade flickan har jag läst om någonstans förut, minns inte var.
Pojkprofilen är rörande och fin och kunde hänga på min vägg om jag hade en tom vägg någonstans.
Visst är den gripande på något sätt, målningen av pojken!
Ett sånt där gipshuvud har jag någonstans. Det hängde i mitt barndomshem och jag trodde länge att det var en skulptur av min mamma! Alltså att den föreställde min mamma som ung. Sedan stötte jag på berättelsen om gipshuvudet och eftersom det har har sålt i sådana jätteupplagor dyker tillkomstbeskrivningen upp lite då och då.
Välbalanserad text om ett dramatiskt ämne, som väl egentligen skulle vara lika självklart som vatten.
Det finns många målningar och avgjutningar av döda personers ansikten, många med det där ”smått självbelåtna” uttrycket. Man – åtminstone jag – undrar varför?
Nu får du jädrar anamma börja visa lite egna akvareller igen!
Ja, det är ett undanskuffat ämne, även om det just nu verkar vara lite dödsäsong (ursäkta!) inom kulturlivet. Bonniers konsthall har samma tema med utställningen Sorgearbete.
Det där utslätade ansiktsuttrycket på många avbildningar av döda personer beror gissningsvis på att döden fungerar som en mycket effektiv avslappningsövning. Fast det är inget jag vet något om, så se det som en hypotes.
Akvarellmåleriet ja! Lustigt att du nämner det nu, för i går kom färger och penslar fram för första gången sedan midsommar. Men naturligtvis har jag lyckats sprida ut målargrejerna på olika ställen, så hittills har jag bara hunnit med lite inventerande och ett par testmålningar. Det kommer mera …
”döden fungerar som en mycket effektiv avslappningsövning”. .. Jag måste hitta ett bra tillfälle när jag kan kopiera den meningen.
Fast å andra sidan skulle kanske någon kunna invända att det är en övergående effekt …
Exakt vad släpvagnshandlarn sa, efter en stund blir det ju ganska stelt
:)
Visst är detta ställe där du håller till på sommaren?
Mitt i prick!
Och en bra film. Vi vill ju inte ha några turistinvasioner på orten, så busshållplatsen en regnig dag är ju en väl vald miljö att filma för att hålla folk borta.
Så fint att du förklarade namnet Benhuset, för de fick allt stråna på armarna att resa sig.
Förstår att du tar igen lite förlorad tid på kulturområdet när du nu tillbringat månader ute på vischan. Jag har aldrig varit så kulturell av mig, och jag har aldrig känt mig välkommen bland kultursnobbarna heller. Men nu på äldre dagar suger jag åt mig kunskap och annat som en tvättsvamp utan att fundera ett dugg om jag begriper mig på det eller ej. Musik och teater har jag upplevt en hel del under åren, men med konsten är det värre. För något år sedan började jag låna hem konstböcker för att orientera mig lite i den enormt omfattande konstvärlden. Nyfiken är jag, och det kommer man långt med.
Ha en fin vecka , här på landet regnar det idag, öser ner…det är höst helt klart
Jag undrar om det inte finns (fanns) benhus i dina trakter också. Hos oss i södra Dalarna finns det kvar lite rester av det som brukade kallas likbodar. De brukar ligga lite avsides, skuggigt och svalt.
Det låter klokt att inte fundera så mycket på vad man begriper eller ej. Det är som med musik för mig. Njuter mycket av att lyssna på musik, men jag är rätt okunnig och förstår nog inte ens vad det är jag ska förstå!
Regn minsann! Ja det behövs nog efter den långa torra sommaren.
Tycker mig känna igen Doris Wahlbergs ”Flicka med vackra drömmar”, som Fader M. kallade den. Men det var nog en egen komposition. Mera horisontalläge, i terrakotta. Finns den kvar nånstans?
Kan meddela att varken mail eller hemsida fungerar. Kapade, verkar det som. Ytterst besvärande när jag dessutom befinner mig på en europaturné. Holland just nu. Skulle behöva datakunnigt folk vid min sida.
Suck, så fort som man vänder ryggen till…
Ja, det där lilla fina huvudet! Undrar var det kan ha tagit vägen. Jag har nog inte sett det sedan Ängsbacken, skulle jag tro.
Men allsindar, är du i Holland!? Får du det? Och var det inte en tulpanresa som ni planerade. Ijenklien.
Jo, så var det tänkt. Men sen kom viruset och vårt möte med diverse människor från utlanden, som var planerat redan i höstas (2019) blev det inget av med.
Men när det Stora Indiska Stålverket i Ijmuijden ville ha hjälp med sin syrgasanläggning och den kritiska delen (från det Stora Förrtaget i V-ås/USA) hade hållit på sedan mars så tyckte dom att jag kunde åka ner och titta på grejerna.
Så det var packa bilen, på med masken och dra. Nu blev det lite väntan innan tyskarna bestämmer sig hur dom ska göra. Så jag drar runt i Frankrike på småvägar. Hamnar nog i Camargue och hälsar på i ”De Riktiga Männens Bar”. Och, om det dröjer med tyskarnas beslut så drar jag via Via Aurelia mot Italien och hälsar på hos gamla bekanta i Sydtyrolen innan jag sneddar upp mot Ijmuijden.
Så det blir kanske en ”Europa runt vid 80 år” i alla fall.
Hyttis tyckte inte att planerna lät helt pålitliga och stannade, klokt nog, hemma den här gången.
Och det var bra! När vi (enligt västeråsarna) blev kapade så redde hon ut det och nu funkar allt igen. Tack, Hyttis!
Men nästa gång blir det Kun For Lyst och då hoppas jag på sällis igen.
Coronan,ja. Tydligt att olika länder och olika landsändar tolkar påbuden olika. Jag är numera alltid maskerad. Av hänsyn till våren – och er, min fru. Som Nisse från Filipstad uttryckte det.
Vilken road trip! Låter ju riktigt trivsamt, trots ”dessa tider”. Var dock beredd på allehanda restriktioner, regeländringar och kontroller. En kompis blev stoppad i Frankrike av polisen (under förra nedstängningen) som ville se vad hon handlat. Var det verkligen bara nödvändiga inköp i hennes kasse? En bekant till en annan kompis blev åthutad i Spanien när han satt och vilade på en parkbänk. ”Man får gå till affären och apoteket och sedan raka vägen hem. Inget hängande i parker!” Men det har kanske lugnat ner sig lite nu?
Var det inte sommaren? *kollar* Jo.
Det tar ni fel, min fru,
att det var för snobberi
jag köpte mina goggles
— nej, kloka lilla ni.
Men nätterna de vita
och dagarna de gula
de lekte mina ögon
så ruggiga och fula.
Då handlade jag dessa
hornbågade ni ser.
— En artighet min fru
emot sommaren och er!
Fast det får du ju byta ut till hösten nu.
Intressant.
Den sista bilden påminner mig om Einar Nermans tändstickspojke.Inte färgerna, men det är något i bilden som påminner mig, vet inte vad riktigt.
Ja, det har du rätt i! Det kanske är något med att båda bilderna är lite rörande. Nacken och den smala halsen …
Hej!
Hittade hit då jag googlade blyertspennor faber Castell, men fastnade för den trevliga tonen i kommentarsfältet. Så jag tittade efter senaste inlägget och fann detta. Intressant må jag säga.
Lyssnade på P1 i somras och hörde något intressant som jag kopplade ihop med replikan av flickans ansikte men var inte säker.
Efter googling så kan jag nöjt konstatera att mitt minne inte svek mig. Detta är intressant info saxat från
https://firefighters.se/artiklar/har-ar-11-saker-du-inte-visste-om-dockan-anne/
”Förebilden till det fridfulla ansiktet på Anne-dockorna kommer troligen från en drunknad ung kvinna. Kroppen drogs upp ur floden Seine i Paris i slutet av 1880-talet. Någon på bårhuset gjorde sedan en dödsmask som hamnade hos ett lokalt företag. Man döpte masken till ”L’Inconnue de la Seine” (franskaför ”okända kvinnan från Seine”) och inom bara några år var det en storsäljare och man hade tillverkat hundratusentals kopior av det gåtfulla ansiktet.
När Åsmund Lærdal arbetade med sin docka besökte han en dag sina svärföräldrar. Han hade haft problem med att hitta ett neutralt ansikte till dockan. Men på väggen i deras hus hängde en kopia av ”L’Inconnue”. Han visste direkt att han hade hittat det perfekta Anne-ansiktet.”
Lite kuriosa såhär en torsdagsafton.
Allt gott och tack för trevlig blogg. Jag återkommer helt säkert!
Hej Anna, vad kul att du hittade hit! Och tack för intressanta fakta om flickan från Seine! Vilken fin tanke att hon fick bli livräddningsdockans ansikte.
Reklampaus. ;)
Heja Eskilstuna!
Benhuset, minsann och våra ben väntar på era, du benar ut det så fint!
Spännande utställning; gillar också pågående pojken där! Läste kommentaren från Anna också. Så nu blev det fint + här.
Tack Tove för benign kommentar!
Visst är det så – som jag alltid hävdat – att det är kommentarerna som gör bloggen!
Instämmer, kommentarer har sin fina effekt! De liksom fulländar så trådarna löper vidare.
Jag blev indragen i n ljudlig demonstration igår. En Herr Jaunes med dopnamn Gilets stod med en liten ynklig plasttuta och hindrade trafiken. I rondellen satt hela familjen Jaunes, alla hette likadant.
Jag har alltid en rejäl näverlur bilen så jag parkerade i rondellen, det får man inte. Men det var nog mycket som var olagligt i den rondellen. Den dagen.
Näverluren gjorde stor lycka och den fungerade som basstämma, med plasttutans små gällare effekter. En mindre damkör uppstod spontant och det hela lät för jävligt.
Bilder togs och väntas per mejl vilken vecka som helst.
Har du någon aning om vad du demonstrerade emot? Eller för?
Eh… jaune, va’reju! Och gilet betyder såvitt jag minns ”väst”.
Hemma igen. Det var en ganska tuff resa. Och kroppstemperatur nere i Camargue. Drog norrut igen via Italien, Brennerpasset; Luxemburg – och kom hem till Pörtet 06:22 idag. Pustar ut. Risk för upprepning, åtminstone till Holland. Men först om en månad.
Gula västarna har ett ganska OK program. Inte dogmatiskt eller så. Vill bara att regering och andra institutioner ska pyssla med sånt de ska pyssla med. Och inte en massa annat ovidkommande. Som det var på Erlanders och Strängs tid. Dom trodde inte att det var sant när jag berättade att både statsministern och finansministern var populära i breda lager av befolkningen.
Välkommen hem! Vilken turné!
Mysko … Jag upptäckte just att jag dubblerat en kommentar här ovanför. Men när jag tar bort den ena försvinner också din kommentar. Så den får väl vara kvar då. Eller om jag i stället tar bort den andra, dvs den första? Det måste jag testa.