På engelska använder man begreppet ”epiphany” för de där sällsynta stunderna då man får en plötslig insikt och förstår något nytt, eller hur saker hänger ihop. Det kan vara stort som smått, och det är ett väldigt behändigt uttryck. Det översätts vanligtvis med ”uppenbarelse” vilket egentligen är ett bra ord, om det inte vore så belastat med religiösa associationer. Om man vill använda det i världsligare sammanhang har vi det lite tama ”aha-upplevelse” eller kanske en situation med hög ”å-fan-faktor”.
Eftersom jag umgåtts med en treåring på sistone har jag funderat lite på vad man ska säga om alla dessa tillfällen då något klarnar för honom. I treårsåldern tycks uppenbarelserna stå som spön i backen. Och en sådan fick mig att minnas motsvarande händelse i min barndom. Treåringen och jag plockade hallon vid bodväggen. Ett hallon ledde till nästa och snart var vi bakom boden. När vi skulle gå tillbaka föreslog jag att vi skulle gå runt boden i stället så att vi kom fram på andra sidan.
Om man går runt boden och kommer fram på andra sidan står mormors hus där också!
Och döm om treåringens förvåning när han upptäckte att mitt hus fanns där också! ”Mormors hus är där och vi gick där bakom boden och nu är det där! Samtidigt!” Han berättade för sina föräldrar om denna häpnadsväckande nyhet och jag förstår precis hur omvälvande det var för honom.
Den här bilden av mitt barndomshem hittade jag på ett café i den närbelägna bruksparken i går.
Jag minns när jag som två-tre-åring satt på den stora planen – som tidigare varit skolgård – framför huset och såg min mamma på balkongen. Hon gick in genom balkongdörren men dök strax därpå upp i köksfönstret och vinkade åt mig. Då insåg jag att den där fasaden hade ett ”inuti”.
Det var nog precis då som begreppet tredimensionell blev verklighet för mig, tror jag, ungefär som för treåringen när han och jag gick runt boden.
Det behövs ett bra ord för de där ögonblicken av insikt. Antingen får vi börja använda ”uppenbarelse” lite oftare, eller också måste vi hitta något nytt. Oj-ögonblick?
Jag kanske ska fråga treåringen, för han har ett fritt och konstruktivt förhållande till språket. På stranden häromdagen lekte han doktor. ”Ligg” sade han ”jag ska söka under sig!”
Intressant ämne, klipsk treåring.
Jag kan tänka mig att Braque och Picasso var de första att visualisera liknande uppenbarelser. Man kan i många av deras målningar se människor en face och i profil – samtidigt.
Mycket klipsk och mycket, mycket pratsam. Han brukar köra en ”running commentary” till allt han gör som det är intressant att följa.
Fina barnberättelser både med i dig som huvudperson och 3-åringen.
Älskar att prata med barn i den åldern, de öppnar verkligen din ögon och får dej att uppskatta saker på nytt. De vuxna lär barnen och barnen lär de vuxna. Bra kombination.
Ha det bra!
Ja, de är verkligen givande, samtalen med barnbarnen. Att prata med treåringen känns lite som att prata med en artig filosof. Och hans storasyster femåringen (snart sex!) kan inte få nog av berättelser från min eller hennes mammas barndom. ”Berätta om …” Kul och lite ovanligt, tror jag.
Jag minns en något senare episod. Den där du räknade ut att ”Bakom det där fönstret bor jag!”
Du hade börjat röra dig runt det ganska stora huset och likt naturen avskydde familjen tomrummet (Horror Vacui”) både i den nuvarande betydelsen att känna ett tvång att fylla tomma ytor med dekorationer (din målning av Fan på väggen lever kvar i minnet) som i Aristoteles mening – att naturen avskyr tomrum och att varje tomrum måste fyllas – alltså spred vi ut oss i alla tillgängliga utrymmen.
Så det var inte alldeles enkelt att räkna ut bakom vilket fönster de olika rummen fanns. En möjlig efterhandskonstruktion (av mig) är att vi också försökte oss på en bild av varje fasad och skriva in vilket rum som fanns bakom varje fönster. Det till höger på nedre botten var ett så kallat blindfönster och där kunde det väl inte finnas något rum? Jodå, det fanns ett där också. Troligen ett materialrum för den tidigare skolverksamheten.
Jag var nog rätt fascinerad av det där med tre dimensioner och jag tror du har rätt i att vi i alla fall mentalt försökte placera in alla rummen innanför fasaderna.
På den där bilden syns ju inte dina fönster, och egentligen inte mitt heller, eller möjligen mitt lillrum vid bortre vänstra hörnet. Skafferifönstren i det främre hörnet. HUR stor var egentligen det skafferiet? Jag tippar att det var som sovrummet i en modern lägenhet, ungefär.
Vilka underbara aha-upplevelser! Det är nog ordet jag använder. Epiphany vet jag knappt hur man uttalar…
Vilket ståtligt hus du bodde i som barn, där kunde man ha mycket spring i benen! Själv bodde mamma, pappa mormor o jag i en etta med sovalkov…mitt i Helsingfors. Men nog sprang jag ändå, framför allt rymde jag..
Huset var ståtligt och väldigt spännande att växa upp i. Snickarverkstad på bottenvåningen och vår bostad en trappa upp. Men det hade sina sidor att bo där, särskilt på vintern. Det fanns ingen centralvärme, inget badrum eller WC så det var bara att knalla upp till det gamla skoldasset som hade placerats på behörigt avstånd från skolan, en bit upp i skogen. Vissa kalla vintermorgnar kunde det kännas lite motigt … Att det var ett hårt jobb för våra föräldrar att hålla varmt med hjälp av kakelugnar var inget som vi barn tänkte på.
Man lär sig mycket av de små och kloka, fastän du visst visste allt detta från tidigare men de öppnar ögonen på en de där små och kloka. Man känner igen sig från någon gång längesen tillbaka. Det är underbart att umgås med småfolk, man lär sig så mycket om sig själv också.
Nu har jag inte så små i min omgivning längre men en femåring finns det som förgyller tillvaron för oss vuxna på olika sätt.
Det är intressant det här med hus man har bott i. Mitt barndomshem finns inte längre utan ett nytt vackert våningshus står där istället men likväl när jag åker eller går förbi så tittar jag upp och ser om de mina är hemma och har öppnat fönstret mot gatan.
Det gamla skolhuset finns tyvärr inte heller kvar längre. Mina föräldrar kom så småningom fram till att det nog inte var så lämpligt som pensionärsbostad. Ingen ville köpa det så på långfredagen 1974 använde brandkåren huset som övningsobjekt. Kommunen tog över tomten och mina föräldrar fick i utbyte det där huset som treåringen upptäckte också från andra sidan boden.
Men jag drömmer alltsomoftast om det, att det finns kvar och att det inte alls är så skruttigt. Det skulle ju gå bra att bo där! Jag brukar vakna ganska glad av de där drömmarna – det verkar som om återbesöken i barndomshemmet gör mig på bra humör, även när jag inser att huset är borta.
Måste vara ett av mina glasklaraste minnen från Ängsbacken, när jag var TVUNGEN att gå på dasset på vintern. Måste ha varit i ålder med treåringen, kanske fyra?
Jag vet! Vissa morgnar … Men för det mesta tyckte jag det var trivsamt och det fungerade utmärkt som KBT-träning mot mörkrädsla. När jag i femårsåldern blev lite mer uppmärksam på omgivningen såg jag ju (särskilt mörka höstkvällar) hur det lurade både björnar och vargar bakom stenar och buskar, för att inte tala om lodjur i träden. Då insåg jag att om jag skulle börja springa skulle rädslan bara bli värre, så jag bestämde mig för att gå. L-å-n-g-s-a-m-t. Det hjälpte faktiskt och sedan dess har jag aldrig varit mörkrädd eller lättskrämd.
Hej Karin – nu var det längesen jag tittade in här, men jag fastnar ju genast i de olika ämnen som avhandlas. Och här blev jag påmind om min om-
vändelse från mörkrädd till icke-mörkrädd. Precis som du beskriver det! Där vi bodde i Småland låg dass på andra sidan den lågtrafikerade vägen. Det var lite trist att behöva gå på dass när mörkret fallit i Odensvi socken, nordöstra Götaland. Men, jag bestämde mig också för att gå långsamt och titta NOGA på allting i mörkret. Allt såg ju ut som det brukade göra i dagsljus. Jag har därefter heller aldrig varit mörkrädd.
Hej Barbro! Kul att du tittar in här hos mig! Och vad intressant att du har samma upplevelse av att bemästra mörkrädslan. Ett slags egentillverkad KBT-behandling, långt innan det var uppfunnet! Och i mörkaste Småland dessutom:)
Intressant och lärorikt det där med språk och barn. Kommer ihåg ett uttryck som vår son hävde ur sig i den där åldern. Han höll på att bygga lego och saknade en platta för att bygga vidare. Han bad mig gå in i hans rum och hämta en sån där ”långfyrkant” Då fick jag en uppenbarelse och tankeställare, varför var det ingen som kom på det när vi gick i skolan? En rektangel är ju en långfyrkant. Nåja, nu har vi ett barnbarn som är två år och det ramlar ut en hel del godsaker ur den munnen också. Synd bara att det är så mycket skog emellan Mora och Sveg. När det gäller Ängsbacken gamla skolan så har jag dragit ett djupt andetag varje gång jag kom in i det huset. En ljuvlig doft av trä det är också en aha upplevelse.
På tal om snickeri och nyord. Det fanns några äldre snickare på verkstan. Dom kallade vi ”farbröder”. Och några som var kanske 10 -15 år äldre än vi var. Ungefär 15 till 20, alltså. Dem kunde vi ju inte kalla farbröder, och inte pojkar heller. Så då fick det bli en långfyrkant, dvs ”pojkfarbröder.
Några kvinnor fanns det också och dom kallade vi ”tanterna”. Man ska ju inte prata om kvinnors ålder. Det visste vi tydligen redan då.
Långfyrkant borde införlivas i svenska språket. Fyrkant är ju begripligt, och varför inte använda långfyrkant i stället för det krångliga och svårbegripliga rektangel!
Ja den minns jag också. Doften av trä och kanske linolja? Jag kan ha lagt till linoljan efteråt då det luktar så gott!
Och thinner och terpentin och fernissa. Samt en lite mysko lukt när personalen kokade pärllim. Inte obehaglig, men mysko.
Det måste varit kul att ha syskon, jämnåriga alltså.
Alla de där rummen ställde till det för mig. Varje höst skulle vi rapportera i skolan hur många rum bostaden hade, och jag räknade … köket, vardagsrummet, sovrummet, pappas rum, Karins rum, Ullas kök, Gunnars rum, rummet utanför, matsalen. Nu glömde jag Karins lillrum. Och så fick jag börja om, förmodligen varierade uppgifterna år från år, dom trodde nog att vi byggde om stup i ett.
Barnbarnets senaste säj, äter bara modiga bär.
Mogna?
Ledsen att vi inte väntade på dig. Men inte något vi hade kontroll över.
Berätta gärna hur många rum du kom fram till att det var – om du gjort det. Jag brukar tappa räkningen och tappa bort mig någonstans i nordvästra hörnet.
Det var lätt att gå vilse i Ängsbacken åtminstone i början när man var ”ny” i familjen.
Så småningom fick jag två favoritplatser – den ena Gretas lilla sovalkov som man fick låna och ligga och läsa i och det lilla rummet innanför det stora, stora (Karins rum?).
Skafferiet var nog väldigt stort i förhållande till köket vill jag minnas. Minns också den imponerande muren på vinden. Och hur gick man för att komma till Gunnars rum? Det som väl också kallades Johans?
Oj, jag är också vilse, det där blev mycket på en gång för en dysdirektiker! Jag tror vi gemensamt får utarbeta den där kartan …
Köket var tänkt som en arbetsdel (det som användes som kök på vår tid) och en matdel med en glasvägg emellan. Men snickarna som skulle fixa det förstod inte riktigt Frida Åslunds instruktioner så det blev en vanlig vägg, men ett litet fönster högst upp, som ljusinsläpp från rummet i söder (måste det väl ha varit – eller sydost?).
Det är nog bäst att fråga Storfiskarn. Tränad i diverse FN-insatser som han är, förutsätter jag att han har bra koll på riktningar och (skytte)nästens belägenheter. Och det han inte har koll på kan nog Hyttis fylla i. Ritning nästa!
Inte så att det var särskilt krigiskt men vi hade ju var och en våra nästen. I rummet med det lilla fönstret mot pumpen på andra sidan vägen bodde jag ganska länge. Men när Johan slutade och flyttade hem till Bäckeby tog jag över hans rum med fönster mot syd.
Nä, nu försöker du förvirra mig. (Ännu mer.)
Med största sannolikhet så känner du mig tillräckligt så du redan vet att epiphany tar sitt fäste och att mitt sätt att ÅÅÅÅÅÅ mig eller ojojoja eller dra till med en liten svordom … aha …
Saknar småfolkstiden oerhört och hade faktisk en liten plan att bekanta mig med någon liten här i huset, vilket jag inledde lite smått innan C-tiden, någon jag kunde gå på tur med och leka med, plaska i vattenpölar till exempel.
Ojojoj&ÅÅÅÅÅ så roligt att läsa ditt inlägg, det ”där” rummet är påfyllt.
Tar med mig … söka under sig vidare. Inuti finns ju som sagt också…
Tove, du är alldeles rätt person att uppskatta epifaniska stunder! Och treåringar. Hoppas du hittar någon i grannskapet!
Epiphany is a great word. But I suspect that most people would quite readily think of it as something religious, simply because they have heard it/used it of the Feast of the Epiphany. On the other hand, revelation is a more common if not everyday, word – one could very easily say ”That was a real revelation” without having the faintest echo of the Book of Revelation in one’s mind!
That’s interesting, Jill. Wonder why revelation became normalized, while epiphany takes on the religious connotations.
The Swedish Feast of Epiphany is ”trettonhelg” so the word epiphany is rarely used. On the other hand, the Book of Revelation (Uppenbarelseboken) has given quite a religious touch to the otherwise useful word ”uppenbarelse”. Time to make epifany a household word, I think.
How are things i Kenya? We get very few reports from your part of the world.
Jag vil nog ha ingången åt öster eller lite åt ost sydost. När det gäller de olika rummen så har jag ingen koll. Hann aldrig lära mig för de var så många. Det var lättare att hålla koll på dem vi hade hemma när jag växte upp. Men jag har konstaterat att en uppväxt med många rum och stora ytor präglar en för hela livet. Därav att frugan tycker att vi har för lite plats i hemmet medan jag har en annan åsikt.
Nåja det är i alla fall fyrkantiga rum även hos oss dvs långfyrkanter. Har märkt att många människor i dag säger fyrkan när de menar en kvadrat. En rektangel är också en fyrkant men den är avlång. Sedan finns det ju fler varianter som inte har några räta vinklar men då blir det lite för avancerat.
Vi satt länge och funderade över hur det såg ut med alla rum och dörrar och tvärförbindelser igår. Började med en skiss och redan den yttre ramen (boxen alltså, som man i det här fallet nog måste hålla sig inom) blev det problem med.
Att huset hade rektangulär bottenyta tycker jag framgår av takets konstruktion. Men vilka mått var det? Vi enades om att det nog var 20 m sida på kvadraten.
Sedan somnade vi.
Kicki höll sig tydligen vaken längre. Så här ser hennes skiss ut.
Alla rum är med, såvitt jag kan se. Utom möjligen en stor garderob intill Ullas kök? Där du (Kicki) förvarade ”Saker som jag inte har”?
Va skönt! Då kan jag släppa tanken på att få till en skiss.
Kickis ser helt korrekt ut.
Ullas skafferi gick, om man ska vara petig, in i sovrummet till vänster och när Dagmar och Lennart kom hem efter sena övningar på byn väcktes man av att de bredde smörgåsar (på knäckebröd). Det var en mycket tunn vägg.
Rummet med frågetecknet var det rum där K. och jag hulkande och i djupaste förtvivlan väntade på att mor Greta skulle komma hem från frissan med hårnät på huvvet. Det trodde vi inte att vi skulle överleva. Ingen, INGEN förstod vår förtvivlan.
Den förtvivlan kräver nog en förklaring, nåt jag inte hört talas om:)
Sen undrar jag vilka Ulla, Dagmar och Lennart var?
Dotra, för nu är jag ju inte brorsdottern i den här kommentaren
Varför hade Ulla ett eget skafferi hos er?
Dagmar och Lennart hörde till Erikssons. Fadern var vaktmästare på Folkets Hus.
Vi får nog ta det vid personligt möte. Det har för övrigt ingen med vår förtvivlan att göra.
Förtvivlan var stor när vår mor skulle permanenta sig. För min del oroade jag mig mest över att den planerade frisyren var något pudelaktigt – det trodde jag skulle se alldeles gräsligt ut. För SG var det tydligen hårnätet som var den största fasan. Möjligen förstärktes vår oro av att vår far också uttryckte tvivel om permanentandet.
Jag kan faktiskt lite grann förstå förtvivlan. Sen var det säkert inte så illa när hon kom hem
En kompis klippte sig kort utan att förvarna barnen. När hon, mycket nöjd, kom hem bröt barnen ihop fullständigt. Den lilla skrek – jag vill ha tillbaka rätt mamma!
”Rätt mamma!” Bra formulerat. Och barn är ju lite konservativa av sig.
Jag tror dock att chocken inte blev så stor för oss. Vi hade gjort oss föreställningar om något mycket värre, så när mamma väl dök upp tyckte i alla fall jag inte att det var så farligt.
Nej, hon hade väl tagit av hårnätet innan hon visade sig. Jag tror inte att jag fick några bestående men av händelsen.
Men lärde mig att det sällan är så illa som man föreställer sig.
Barn i den åldern är fantastiska. Vilka härliga kommentarer den lilla har :)
Fint med en sådan vän!
Ha en fortsatt skön helg!
Kram Christina
Han förgyller verkligen tillvaron. Idag skulle vi bygga en tågbana och en väg intill banan. Jag tyckte vägen kunde vara som ett kvarter, alltså en fyrkant, men så hade han inte alls tänkt sig det. ”Kom”, sa han ”jag ska visa dig”. Och så tog han med mig ut på verandan och pekade på vägen nedanför slänten som sträcker sig bortöver: ”Titta där! Ser du hur lång den är? Sådär ser vägar ut!” Mycket pedagogiskt.
Vägar som bara går runt. Hur kul är det?
Precis treåringens åsikt. En lååång väg som förlorar sig i fjärran ska det helst vara.
Vilken underbar klok och insiktsfull kommentar från en liten 3 åring!
En fröjd att få följa hans tankegångar!