När man röjer i gamla hus kan man göra oväntade fynd, som till exempel ett par fågelskelett på vinden. De låg i ett vindsrum som ingen tittat i på många år. Men nu var det alltså dags för röjning och där låg de. Två mini-dinosarieskelett.
Treåringen blev förstås mycket intresserad och insåg genast vad situationen krävde: ”Dom måste gravas!”
Hans femåriga storasyster invände bekymrad att då kanske någon skulle gå på graven. Planeringen satte igång. Om man gör en skylt att man inte får gå där … Och om man lägger fina stenar. Och blommor! Så fick det förstås bli och femåringen skrev skylten.
HEJ
MAN FÅR INTE GÅ HÄR!
Sedan tänkte hon att det kanske borde vara någon utsmyckning också på skylten och bad mig rita två fåglar. Här är resultatet. Graven ska piffas lite mer. Gräddkannan ska bytas ut mot en glasburk som vi gräver ner, vi ska leta fler fina stenar och kanske också göra en ny inplastad skylt. Men treåringen är nöjd med graven som den är och han tar ivrigt med sig besökande kompisar och förevisar den.
Han brukar stå stilla en stund och titta på graven och sucka: ”Jag saknar dom …”
Var han lärt sig detta gravvett vet varken föräldrarna eller jag, men gulligt är det!
Du har ju verkligen material att jobba med!
Små stilla leenden spred sig i Pörtet.
Jag måste försöka skärpa mig och anteckna flitigare, för han strör sådana där pärlor omkring sig hela dagarna. Som jag sedan glömmer …
Leendena spred sig även vid kanten av Norasjön.
Han snappar upp användbara ord också, lite oväntade i en treårings vokabulär.
”Ät upp nu” säger till exempel hans mamma, när hon tröttnat på att vänta.
”Nej tyvärr”, säger han vänligt ”det går nog inte så bra”.
Haha vad roligt!
Tonåringen sa en gång när han var liten och inte ville äta upp (med beklagande min) – Det förstår du väl mamma att det inte kommer att funka!
Nåt litet släktdrag kanske…
En slags verbal vighet som kanske runs in the family?
Respekten för liv och vad som varit liv är verkar också vara ett genomgående drag. Jag minns när jag en gång skulle slå ihjäl en geting när vi satt utomhus i solen och fikade. Treåringens mor (som jag tror att det handlar om) hejdade mig med ett indignerat upprop: ”VAD GÖÖÖR DU!?”
Så jag lät gaddjuret leva vidare.
Det gjorde du alldeles rätt i. Även om det nog var den getingens barnbarnsbarn som stack mig i fingret idag. Den verkade rätt oberörd av det hela, men kanske trillade, snarare än flög, från fönsterhaken som den satt på när jag skulle stänga fönstret.
Det var då det finaste jag läst på länge, det finns hopp för mänskligheten!
Minns då jag i skogsbrynet hittade nyss utslagna påskliljor för många år sedan, kunde inte låta bli att plocka några för att ta med hem, vilket fynd. Det visade sig vara grannen som begravt sin katt på platsen och om man tittade noga så stod det ett litet kors där också, har väl aldrig skämts så mycket i mitt liv…
Åh, så otroligt jobbigt pinsamt att inse att man plockat blommor från en grav!
Treåringens beteende får mig att minnas min sons lilla lapp på hans ”gravade” liv för många år sen: ”Glöm aldrig denna fågel!”
Och det har jag inte gjort.
Fint! Och verkligen minnesvärt!
Haha, vad gulligt! Dinosaurieskelett – det var ingen dålig vind det :)
Jag håller också på att röja på vinden inför stundande flytt och några fågelskelett har jag ännu inte hittat – däremot en övergiven påbörjad bikupa och döda flugor men dem begraver jag inte…
Ha det fint!
Christina
Fågelskelett är ju väldigt små, men de är verkligen dinosaurielika.
Någon flugbegravning har jag ännu inte varit på, men vem vet. När treåringens mamma längtade som mest efter ett husdjur utnämnde hon en fluga till vår husfluga. Den försvann dock utan att få någon begravning. Strax efter flugans försvinnande fick hon en katt.
Katter är ju lite mer gosvänliga än flugor, klappar man en fluga så brukar det ju oftast inte gå så bra för flugan…
Tänker på Beppe och humlan.
Dagens ”göteborgsskämt” https://www.instagram.com/p/CDUGCOaD0Hc/?igshid=10t6kfn80un88
*bussar jobbar hårt, vissa blir utbrända” sagt av räddningstjänsten i Eskilstuna.
Och en del går in i väggen…
https://i0.wp.com/www.occidentaldissent.com/wp-content/uploads/2012/08/bus.gif
Oj! Jag har nog inte förstått förrän nu vilket hårt liv bussarna lever.