Fiskargubben var ju inte fiskargubbe, utan kapten på en sjöräddningsbåt. Liksom kollegan Henry Blogg i England. När jag läste om dessa sjöräddare stötte jag på uppgifter om att Blogg räddat besättningen på ett svensk fartyg. Det måste ju undersökas, men det var svårt att hitta några svenska källor om detta.
Eftersom jag vet vilket datum det handlar om – den 9 januari 1917 – skulle det gå att leta upp nyheten i tidningar från den tiden, men de är (inte längre) tillgängliga digitalt. Det blir att pallra sig till Kungliga Biblioteket vid tillfälle. På Sjöhistoriska museet har arkivet inget om Fernebo och biblioteket är sommarstängt. Riksarkivet har en post om ett telegram från LLoyds i London om olyckan, men innehållet är inte digitaliserat.
Men i England, ja,ja! Där finns både bilder och hela berättelsen.
Så här såg S/S Fernebo ut i sin krafts dagar, 70 meter lång 1500 ton, byggd i Oskarshamn 1912. Hon var på väg från Gävle till London med en last av timmer när hon sprängdes itu av en tysk mina utanför kusten vid Norfolk. 
Eftersom det var timmer i lasten sjönk hon inte omedelbart, utan de två delarna fortsatte att flyta ett bra tag.
Vid sjöräddningsstationen i Cromer hade man just räddat besättningen på ett grekiskt fartyg i sjönöd och det var svårt att alls komma ut från stranden, när stormen låg på. Det var då Henry Blogg gav sig den på att han skulle fixa det och rädda svenskarna också. Han lyckades ta sig ut med roddbåten och sin besättning av mycket erfarna män. Alla yngre män var ute i kriget, så Bloggs besättning var i femtioårsåldern och uppåt. Ett par män var över sjuttio.
Målning av Tim Thompson
Fernebo låg ganska nära land, men vad hjälper det när sjögången är svår.
Blogg och hans män lyckades dock rädda alla ombord. Maskinisten – heter det så?– Johan Adolf Anderson hade dött vid explosionen och slungats ur skeppet. Han fick, när han hittades, en begravning i Mundesley. Kaptenen Evald Palmgren och hans besättning fördes till hotellet The Red Lion i Cromer för att bli ompysslade.
När det är lågvatten kan man än idag se resterna av Fernebo-vraket vid stranden i Cromer. På museet i Cromer finns berättelsen och bilderna kvar.
Även i Sverige borde det rimligtvis finnas några berättelser om Fernebo och besättningens lyckosamma räddning, men var?
Fantastiskt att du hittade något! Men märkligt att behöva söka i engelska källor.
Jag fick gåshud när jag såg målningen av räddningsbåten – vilka män! Här kan man verkligen använda det numera urvattnade ordet hjältar. Imponerande!
Margaretha
Visst är det imponerande! Och jag skulle tro att erfarenhet slår råstyrka i den här sortens situationer.
Av KB:s register att döma finns det tidningsartiklar om händelsen, men det digitala tidningsmaterialet måste vara mer än 115 år för att man ska kunna komma åt det över nätet. Undrar varför man valde just 115 år? 100 år känns mer naturligt.
Tack Karin för återigen spännande och berörande information – jag saknar dock dina fina bilder!
Tack Margareta! Det kan nog bli en och annan bild framöver också. Håller på med hav just nu.
Wow, vilken historia. Och vilket arbeta att hitta information.
Inte alltid lätt att få tag i information, trots internet, även om det hjälper.
Vi har en mycket bra sjöräddningsorganisation i UK, RNLI, lifeguards. Byggt till stor del på frivilliga och donerade pengar.
Ha det bra!
Ja, lite konstigt att det inte finns mer på svenska om Fernebo. Men jag tänker att under de där krigsåren hände så mycket dramatiskt att just den här berättelsen liksom drunknade (ursäkta!) i det allmänna flödet.
Vår sjöräddning är nog delvis inspirerad av den engelska och bygger också på frivilliginsatser. Jag såg en inslag på nyheterna i går att sjöräddningen har ovanligt mycket att göra i sommar, eftersom svenskarna stannar hemma i Sverige och många båtovana köper båt och ger sig ut. Men alla inblandade verkade ta det med gott humör.
Du får leta hos våra grannar i öst! Flaggen på Thompsons målning ser ut att vara mera finsk än svensk. För Thompson hade väl pankromatiska ögon?
Troligare är att målningen fotograferades med forntida emulsion på plåten. Så då blev korset på flaggan mörkt. På den här bilden också. Det känns lite intressant.
Jamen har man sett – finska flaggan igen!
Detta artar sig till en följetong. Nästa steg måste nog bli att skriva till någon museiintendent vid museet i Cromer och fråga om de har en färgbild av Thompsons målning – för jag har svårt att tro att han målade i gråskala.
Det finns åtminstone en film om skeppet på YouTube, ”världens största uppslagsverk”.
https://www.youtube.com/watch?v=e1V-nifyIOI
Det där är den bättre varianten av YouTube-filmerna, om än lite gles på information. Den där någon använt metoden ”skaka-på-kameran-så-blir-det-dramatik”-metoden är hopplös och omöjligt att titta på.
Nu har jag i alla fall skrivit till museet i Cromer och frågat om de har en färgbild på Thompsons målning så att vi får någon ordning på flaggan.
Den där metoden att ”skaka-på-kameran-så-blir-det-dramatik” har gått min näsa förbi. Jaså, det är så enkelt?
Tack.
Vissa dagar kan alla bilder bli dramatiska. Alldeles utan att man vill.
Oj, Skogsgurra, vad har du nu råkat ut för? Fartkamera?
Nja, det också.
Men ibland kan känna sig lite skakig av andra orsaker.
Nä, Staffan, så enkelt är det inte, men det finns de som tror det. När det ska göras TV till exempel från olika förväntat dramatiska händelser kan man ge sig sjutton på att kamerapersonen börjar vingla och skaka lite på kameran om själva händelsen är för lugn. MYCKET irriterande.
Här är en annan liten filmsnutt, som berättar mer om själva räddningen.
Som kräftan går jag bakåt – går de bakåt? – och fann ursprunget till det jag redan läst; alla vägar bär framåt hur som.
Precis, baklängesvägar är framkomliga de också.