Pausblommor

Jag brukar försöka ha koll på hur färgerna trivs ihop, vilka som är invasiva eller som tvärtom är lite undflyende, vilka som är tillräckligt transparenta för att ge fina resultat när man laserar dem ovanpå varandra, vilka som är ”blomningsbenägna” och vilka som bits, dvs bildar egna konturer när de torkar.

Men man glömmer ju och då är det bara att återknyta bekantskapen med färger som man inte använder så ofta. En bra övning är att göra pausblommor, enkla blommor med fem, sex penseltryck med en färg, gärna med en riktigt stor pensel och sedan dutta i någon annan färg innan det första hinner torka. Här har jag testat om den aggressiva gula färgen gamboge rår på turkos. (Gamboge är syntetisk och ersätter hartsfärgen gummigutta som har dålig beständighet.)

Japp, gamboge är starkast och tar sig nästan ända ut i bladspetsarna. På nedersta bladet till vänster ser man vilka duktiga kantbitare båda är: pigmenten drar sig ut mot kanterna och bildar fina konturer när färgen torkar.

Här är det i stället två snällingar, Turner’s yellow och Scarlet red. Den röda kryper bara ut lite försiktigt, trots att den gula är alldeles våt.

Om man vill man få till släta ytor, utan överraskningar, som ovälkomna blomningar, då är dom riktigt användbara.

Dom bits inte och dom bråkar inte med varandra. Men dom är inte  särskilt transparenta, så det där med laseringar är dom inte bra på.

Så där håller jag på. Rött på blått, blått på orange, gult på rött. Och så lite laseringar, till exempel en lätt rosa lasyr över blått så att det blir ängsklockefärg. Nästa försök bli malva. Det är svårt.

Och så råkade det bli en ”riktig” blomma också. En sån där intensivt starkdoftande  lilja som under en period fanns på varenda lägenhetsvisning i Stockholm. Det måste ha varit kring år 2000 för då gick jag mycket på lägenhetsvisningar.

Jag undrade alltid vad det var för skumma lukter som skulle döljas. Den gör sig bäst utomhus. Eller kanske i akvarellform.