Tar man ett barnbarn ombord får man vara beredd på kursändringar. Just det här barnbarnet är, trots att hon bara är sex år, mycket beläst. Det mesta har föräldrarna eller farföräldrarna läst för henne, mycket har hon lyssnat på, men på sistone har hon också börjat läsa på egen hand. I höst är det dags att börja skolan.
Hon kan alltså sin ”Pippi Långstrump i Söderhavet” och sin ”Nu seglar Pip-Larssons”. Sitt namn har hon fått efter Sofia i Tove Janssons Sommarboken, om farmorn och Sofia på en skärgårdsö. Nu har hon en plan och hon tror att den bästa strategin är att först prata med farmor. Men farmor och farfar är fullt upptagna av att lyssna på en presskonferens om Palmemordet och sen måste ju allt diskuteras igenom ordentligt, så hon får vänta lite.
”Om det är något som inte stämmer”, säger farfar ”då kan man vara säker på att det är något som inte stämmer”.
Den diskussionen kommer nog att ta ett tag tänker Sofia. Hon klättrar upp på taket på båten så länge och spanar.
Ja, och där uppe på taket ser hon grundet som närmar sig med skrämmande hastighet…
Det är då hon skyndar sig att slänga i ankaret som fastnar i det där gamla vraket från båten som körde på grundet under andra världskriget.
Nej, nej, gossar, nu glömmer ni visst vem vi har att göra med här: Fiskargubben, aka The Old Seabear. Och i hemmavatten dessutom. Där missar han inga grund och grynnor, hur mycket han än diskuterar sakernas tillstånd med Bojan. Barnbarnet spanar efter något som kan få honom att stanna, så att hon vinner tid för sin plan!
Undrar inte föräldrarna vart ungen tagit vägen?
Dom är på retreat i skogarna i trakten av Nora och under tiden är barnbarnet hos farmor och farfar. Eftersom ingen får använda mobil eller annan extern kommunikation under retreaten tror dom att Sofie är hemma hos farmor och farfar. Men skutan känns ju lika mycket som hemma för farmor så hon tänkte inte ens på att försöka meddela föräldrarna att de åker iväg.
Men hon borde ju ha tänkt på det där med flytväst! Undrar om jag kan måla dit en i efterhand?
Aha, då förstår jag. Det är usel täckning på mobilen i Noraskogarna. Armpuffar kanske är lättare att måla dit.
Nu seglar Pip-Larssons hörde inte till mina läsupplevelser i barndomen bara Kastrullresan. Hittade i alla fall boken om seglatsen alldeles nyligen och jag har nog aldrig förr träffat på en sån fin skildring av ett litet barn som av fyraåringen Pysen och katten Persson. En helt fantastisk beskrivning av den ungen och alla hans bravader.
Det här barnbarnet på skutan kunde kanske lika gärna heta Greta? frågar jag hennes mormor.
Dags att läsa om Pip-Larsons segelbok tror jag. Jag gillade den verkligen när jag var åtta-nio år, men i den åldern är man mer intresserad av vad de äldre barnen gör. Jag har bara vaga minnen av att Pysen tjatade sig med på seglatsen.
Jag tror inte att farmor skulle ha släppt Sofia ombord om hon (Sofia) haft Turbo-Gretas intensiva, kreativa och allmänt orädda inställning till allt.
Kan man ana att den där utställningen börjar luta åt en bok på sistone?
Vi är ju på upploppen av de hundra dagarna, så det kanske inte hinns med. Men nog ska vi väl försöka få skutan i hamn på något sätt!
Du kan inte sluta bara så där!
Vi är tillvanda nu och har svårt att tänka oss en fortsatt karantän utan dina bilder och cliff-hangers.
Säger du det säger du? Och cliff-hanger. Klippor är ju kul att måla …
Orsa kompani lovar i vanlig ordning ingenting bestämt, men jag måste erkänna att det är lite vanebildade för mig också.
Naturligtvis så kan du inte sluta när de hundra dagarna har gått. Det kommer ju nya hundra dagar efter det. Måla en skepparkrans på Sofie, de är så snygga, mycket snyggare än en flytväst.
Va? Skepparkrans? Det är ju sånt där skägg som fiskargubben har???
Det finns tydligen en annan sort också. Och det vore onekligen skönt att slippa måla en illande orange flytväst på Sofia.