Nej, någon plan för mitt 100-akvareller-på-100-dagar-projekt finns inte. Den 18 mars framstod det som bra karantänsysselsättning, och det är det ju. Jag tyckte att det var i överkant att planera för 100 dagars karantän, men där hade jag fel och troligen skulle jag kunna lägga till ett par hundra akvareller till, men det tänker jag inte göra. I alla fall inte en om dagen, efter de 100.
Nu har fiskargubben och hans besättning försvunnit utom synhåll och tills jag siktar dem igen tänkte jag tipsa om sånt de kan göra när de kommer till Stockholm.
Det finns till exempel en utställning på Bonniers konsthall som heter ”Det finns en plan för det här”. Konstnären Éva Mag ställer ut sånt som hon hämtat i hos sin pappa, på tomten och i förråden. Det är lätt att förstå hur titeln på hennes utställning kom till.
Det här är bara en bråkdel av utställningen, som fraktades till konsthallen på en lastbil som fick åka sju vändor. Det är mycket igenkänning på det där, måste jag erkänna, både för egen del och för min far.
Jag skulle kunna starta egen utställningsverksamhet genom att bara öppna boddörrarna på landet. 
Pappa samlade på allt som eventuellt kunde vara bra att ha. Boden fylldes vartefter med saker, fådda, hittade, och inropade på auktion. Besökare brukar undra vad den där konstiga balkongen på gaveln används till och samtalet kan låta ungefär så här:
”Trappen och balkongen är för att bära upp saker på övervåningen.”
”Finns det ingen trapp inuti?”
”Jo, men om man ska bära upp stora saker är det bättre att ta det på utsidan.”
”Varför ska man bära upp stora saker på övervåningen?”
”?”
Varför inte, liksom, när det finns plats att ställa dit saker.
Månn dijö, så bekant det ser ut!
Mor mindes flyttar från sin barndom (hennes far flyttade si så där tio gånger om året), i några hus fick de hissa upp flygeln med block och talja, på utsidan av huset – och så in genom ett fönster.
Utanpå trappor är väl rätt vanliga – jag menar varför förvåningen?
Margaretha
Minsann, du har också en potentiell utställning hemma hos dig?
Jag tror förvåningen över bodbalkongen kommer sig av lite olika skäl. Ett är att det inte är den sorts bod som brukar ha balkong. Ett annat är att folk från trakten blir lite förvånade över dessa nymodigheter (Balkong och trapp tillkom så sent som på 1970-talet, medan boden nog är hundra år äldre). Ett tredje är att byggkunniga personer reagerar på den udda konstruktionen. Dörren är en innerdörr som som pappa hittat någonstans och sågat av nertill för att den ska passa. Räcket på balkongen täcks av en bit korrugerat plåt som blivit över. Trappen är en gammal vindstrapp och den ser i sammanhanget ganska normal ut.
I bostadshuset har det hivats in och ut skrymmande möbler via balkongen. En gång med hjälp av en rutschkana ner på lastbilsflaket som var ordentligt madrasserat för att minimera skadorna. Det gick bra.
Pfh! Du har inte mycket att skryta med i ditt uthus! Det mesta hamnade ju hos oss när du hotade att köra allt till tippen. I bekantskapskretsen är det nu känt att man alltid ska fråga oss innan det börjar leta efter efter …sotlucka till kakelugnen, en bit kätting, diverse träbitar mm.
Håhåjaja, den som saknar lager kastar första stenen.
Mycket tacksam för den insatsen!
Men sedan har jag varit ganska duktig att fylla på vartefter, inte minst från farfars hus och bodar. Det räcker nog för att ta upp konkurrensen med Bonniers konsthall.
Jag börjar ana varifrån jag fått min lättsinniga inställning till fönster och i viss mån dörrar. När väder och vind och ett läckande tak hade verkat i mer än hundra år så föll ett fönster ut när jag försökte öppna det.
Jag måttade lite grovt och åkte till bygghandeln. Dom hade en massa frågor som jag inte kunde svara på så till slut måttade jag till ungefär höjd och bredd. Dom mätte avståndet mellan mina händer och sa siffror till varandra. ”Ta till lite extra” tyckte jag ”det är rätt mycket röta som ska bort runt om”. Då sa dom andra siffror och jag åkte hem med fönstret.
Jag skar bort så mycket röta så friskt virke kom fram. Fönstret var fortfarande lite för stort. Så jag skar bort lite mer, satte in foder och fönster. Tätade med polyuretan och det är nog det fönster vi förlorade minst värme genom.
Slutsats: Kunnande och rutin är bra. Men med lite chansning och fräckhet går det snabbare – eller inte alls.
Entrédörren återanvände jag, men drog ihop den med spännband (och vibration) så den blev tät – och för liten. På med lagom tjock list, lite spackel och några skikt färg så blev den också tät.
Att Faderen sågade av dörren nertill känns som en högst naturlig sak. Det skulle jag också ha gjort.
Bilden: Kände igen den direkt. Mycket ”porträttlik”.
Du kunde förstås också ha letat upp ett fönster hemmavid, från intilliggande flygel, eller så och försökt trycka in det – det hade varit ännu mer traditionsenligt. Men de var kanske lite för sönderfallande för det?
Imponerad är jag i alla fall av din bravad!
Boden och liknande motiv är bra modeller. Håller sig still hela dagen. Det är bara solen som jag har svårt att få att stanna där den är. När jag började på den där akvarellen med handtaget och nyckeln (1 juni) stod nyckelskuggan någonstans i sjutiden. När jag skulle måla klart – efter några avbrott – stod den mellan klockan fyra och fem. Eller var det kanske tvärtom?
Det hände en hel del med den där boden då det begav sig. En del är jag nog skyldig till att ha hjälpt till med. När Ängsbacken skulle tömmas då gällde det att hitta alla möjliga förråd som fanns för det fanns mycket att flytta därifrån. Den där trappen på boden har jag varit behjälplig med men jag har glömt hur vi fick dit den, balkongavsatsen? När det gäller att ha saker som är anpassade i tid med byggnader så var Martin (fadern) en mästare att passa ihop saker. Om ni tittar på de två små fönstren vid sidan om dörrarna på bodens långsida så fanns de inte från början. En gång när vi kom dit på besök så fanns de bara där. Och vid en närmare studie så ser det ut som de suttit där från början. Både fönstren och fodren till fönstren är anpassade i både färg och ton med väggarna i övrigt. Martin behövde lite ljus inne i boden och eftersom han inte hade eller tänkt söka bygglov för detta så gjorde han det så att ingen kunde märka att det förändringen. Då var det bra att ha saker som passade ihop med resten av byggnaden.
Bra jobbat, det där med flytten! Ofattbart så här i efterhand att det överhuvudtaget gick!
Jag har faktiskt funderat lite på de där små fönstren om de är original eller ej. Väldigt fint insmugna! Trappen vilar på balkongsidan och balkongen i sin tur vilar på järnkonsoler (som kan anas på akvarellen). Jag undrar om inte balkongskelettet är från något hyreshus?
Det stod en skitbra cykel, grön och med enormt bra rull (ballongdäck) i boden och det gällde att hinna först att få den. Står den kvar?
Ja, den finns! Själva stommen är farmors (min farmors) gamla cykel som fått lite nya delar på 50- och 60-talet. Mycket trampvänlig, men tyvärr lite förfallen. Planen är att ta den till någon cykelvårdande instans.
Så, det är alltså planen som nämns i rubriken?
Om vi tar storskåpet så får vi lätt med Matildas gamla cykel till cykelvårdande instans. Brorsdottern har en del mycket händiga människor i sitt grannskap/familjen så det kanske plötsligt händer något.
Vad beträffar Storfiskarns insats med flytt, tak och annat så känner jag att det var en ovärderlig insats som jag varken hade tid, kunnande eller ork att delta i. Det var ideliga utryckningar på den tiden. Plus ett och annat utfallande fönster. Och orken har inte blivit bättre kan jag tryggt påstå. Men en cykel ska jag nog fortfarande få in i skåpet.
Jag (eller kanske någon annan) mötte Matilda med cykeln i backen upp till Ängsbacken. Som vanligt var den överlastad och hon slet med cykel och mjölkkrukor på styret. Jag (eller den där andra personen) ville hjälpa till. ”Lät me va – ja ä van å usles” svarade hon. Det är numera ett talesätt när det känns besvärligt.
Eller möjligen utanför Eklunds…
Alla cykelvårdande insatser mottas med evig och innerlig tacksamhet.
Mycket troligt. Hon brukade ju ”ro fram och handla” (med ekan) och då var det Anton Eklund som gällde. Så måste det ha varit. Och då var det inte jag heller.
Men varför tog hon cykeln? Krävs mera forskning – som alltid.
Har inget minne av varifrån balkongskelettet kom, men troligen är det från någon av de rivningar som ägt rum i Horndal. Järnkonsolerna har jag för mig att jag hjälpt till att få på plats.
Ja, storleken (småleken?) på balkongen tyder på att den en gång var en liten hyreslägenhetsbalkong.
Ställ till med utställningar ni alla som har anknytning till varandra. Tänk vilken extra bra inkomst ni alla kunde få i inträdesavgifter bara av att visa upp era utställningar. Här har vi också liknande utställningar i vår lider och på vinden men, nää. Ingen utställning blir det men däremot ordentlig röjning under Covidsommaren som kanske blir flera somrar. Man vet ju aldrig.
Idén är intressant, men jag tror att den faller på att alla i de trakter det handlar om har det ungefär likadant. Fast det kanske bara är att vänta ut alla Covid-röjningar. Efter dem blir vi kanske mer unika.
Ja fast nu är det inte meningen att jag ska sno cykeln, den och jordgubbssaft är sommar i Horndal. Den kan bo kvar i bon och jag kan fortsätta att komma ihåg den
Inte bara komma ihåg utan komma och cykla på den också, hoppas jag!
Driften att samla är märklig. Jag hade en släkting som samlade på pengar och gamla spikar. De kunde vara bra att ha nån gång, spikarna, alltså.
Efter hans död hittades – av en slump – 80 000 i sedlar – i rökgången till hans vedspis.
Lyckligtvis var han för snål för att elda.
Gott skratt på det!
Handsmidd spik kan säkert också vara värdefulla. Och brandsäkra.
Släktingen måste ha fått det där med rökta laxar om bakfoten. Eller båda fötterna. Om han inte eldade blev de ju inte ens rökta.
Finns det?
Jag skulle tro att det är lite si och så, med den saken:) Jag kan föreställa mig samtalen mellan konstnären Éva Mag och hennes pappa när hon försöker förstå varför han samlar på all denna bråte och hans ständiga svar är: ”Det finns en plan för det här …”