Cyklar har så olika personligheter. Lätta, snabba eller stabila och lite långsammare, vingliga eller välbalanserade, lättrampade eller beroende av en massa växlar. Ungefär som människor med andra ord.
Den här cykeln, som en gång var min farmors, har jag haft glädje av hela mitt cykelliv. Jag har vaga minnen av att jag satt där nertill i svängen och sparkade mig fram till backen för att susa ner i god fart. 
Det måste alltså ha varit från tiden före egen cykel, dvs i sexårsåldern. Nådde jag verkligen upp till styret då?
Nu har den i alla fall återupplivats från de nästan döda och den är lika trevlig att cykla på som alltid.
Med den cykeln har jag flytt från en björn, åkt ifrån åska och brutit ett revben, men revbenet var inte cykelns fel, verkligen inte.
Med den har jag också gjort många trevliga utflykter i södra Dalarna och jag är så nöjd med att den är farbar igen!
En anledning att jag känner lite extra starkt för just denna cykel är förstås att vi är födda på samma ställe.
Lite synd att behöva byta ut originaldelar som sadel och kedja, men helt nödvändigt.
NORE! Made by Kucklus i backen upp mot vattentornet efter Lundins (?) väg.
Det gick myter om Kucklus och hans tekniska geni hemma i byn. Bland annat var han mycket noga med att matcha kullagren i bak- och framnav. Jag kan inte tänka mig att det hade någon som helst betydelse men det bidrog till god försäljning.
Att han snabbt och väl riktade vingliga hjul kan jag intyga. Han hade en inbyggd känsla för var och hur mycket han skulle spänna ekrarna och när det dög (som jag tyckte) så kopplade han in sitt musiköra och stämde alla ekrarna till samma frekvens. Det imponerade, och sedan fick man göra en provtur så att han kunde stämma ekrarna igen eftersom de tappade stämning efter första åkturen. Original? Jag vet inte. Men sitt jobb kunde han.
En riktig kulturgärning att fixa den.
Kucklus måste ha varit förebilden för Uppfinnarjocke, är jag alldeles övertygad om.
Men tror du inte att det kan ha varit Kucklus pappa, eller någon annan föregångare, som gjorde cykeln åt farmor? Jag har alltid tänkt mig att hon hade den från början av 1900-talet, tills den en dag av oförklarlig anledning hamnade hos oss. Men om det är Kucklus som är upphovsmannen förklarar det ju varför cykeln är så ovanligt välbalanserad och lättrampad.
Jag antar att du testar lite. Självklart ser jag Picassos Toreau.
Jo, det var ju svårt att låta bli. Men jag tycker kanske att min är lite uttrycksfullare.
Nämen titta! Braiga cykeln! Jag kommer och trampar runt lite när pandemin är över!
Jag tänkte väl att en renoverad braig cykel skulle vara ett bra sätt att locka hit dig! Nu måste vi bara få bukt med det här viruset också, så kan det bli åka av!
Kanske jag kan bidra till renoveringen? någon liknande sadel borde finnas på lager och kanske även gamla trampor. Ska kolla igenom lagret av cykeldelar. Har en del lådor med gammalt auktionsgods med bl.a. reparationshandböcker av olika slag.
Låter lovande. Möjligen är tramporna på Nore-modellen original – de ser i alla fall originalaktiga ut.
Vacker cykel. Har du nån aning om årsmodell?
Spar alla delar. Kedjan är nog användbar än i dag. Lägg den i olja några dagar så blir den 50 år yngre. Sadeln går att klä om, men kräver yrkesman.
Du är en lyckans ost!
Årsmodellen skulle kunna vara typ 30-tal. Möjligen kan jag leta upp gamla negativ där den förekommer på bild, men det känns som ett vinterprojekt, både att leta och att konvertera till positiv.
Undrar om sadeln är ett fall för en sadelmakare, eller kanske en tapetserare.
Japp, lycka är att ha en harmonisk cykel!
En son till mig köpte nyligen en herrhoj från 1940-talet för 2000 spänn. Vi bor hundra mil från varandra och har aldrig ”snackat cykel”. Jag fick en bild av praktpjäsen och höll på att trilla av pinn. Exakt den modell jag fick som första cykel. Jag kände igen varenda mutter, varenda detalj.
Den självklara tanken blev: Har sonen till och med fått tag i mitt exemplar av denna ganska sällsynta modell?
Inga svar.
Det är säkert din gamla hoj! Kanske den har några födelsemärken eller ärr från din tid som man kan identifiera den på?
Vilken fin gammal cykel och vilka äventyr ni haft tillsammans. Flykt från en björn kallar jag verkligen äventyr! Dessutom födda på samma ställe.
Ha det bra!
Björnflykten var verkligen ett äventyr! Jag hade cyklat norrut, över till Gästrikland, och in på smala skogsvägar då jag hörde ett knakande från en gren som gick av en bit ifrån mig. Aha, en älg, tänkte jag och spanade in mot träden. Fast det var ju en konstig älg, som såg ut som om den gick på knäna, med nerböjt huvud och inga horn … När jag insåg att det var en björn hoppade jag snabbt på cykeln och trampade iväg i rasande fart. Jag vet inte om björnen ens lade märke till mig.
Jag tror inte att björnen var medveten om din framfart eftersom den kom så nära och björnar brukar väl normalt hålla sig undan från människor.
Ja, noga taget var det ju jag som kom nära, när jag cyklade på vägen, med björnen på andra sidan diket. Den lufsade bortåt så jag såg den snett bakifrån. Jag tvärvände och det gick väldigt fort att komma därifrån. Vi tycks ha en mycket stark inbyggd björnskräck, för jag blev alldeles ovanligt rädd, trots att jag inte är så lättskrämd.
I Örebro är det just nu inne att magnetfiska och stans innevånare drar upp en massa metallbråte mest i form av cyklar i olika stadier av förfall. Nu börjar stadens fäder bli betänksamma. Det går ju inte an att ha parkerna fulla med järnskrot även om det ser ut som om skrotkonstnärer varit framme och skapat. Du kanske kan hitta några intressanta renoveringsobjekt. De är gratis och det kan bli många roliga och kreativa stunder innan cykeln står där nästan som ny. Kanske brorsdottern kan be släpvagnsexperten hämta några och köra till Horndal.
Det låter ju både kreativt och spännande, men jag måste ju bekänna att jag haft proffshjälp med att fixa farmorscykeln. Jag blev så entusiastisk över resultatet att jag frågade om han kanske kunde fixa ytterligare ett par, tre cyklar från vår bod, men då kliade sig dagens motsvarighet till Kucklus i skallen och sa att han nog måste fundera på det. Så jag avvaktar nog med Örebropåfyllning i skruttcykelsamlingen.
Eller också kan skroten ligga kvar i Örebro och så låtsas vi att det tillhör Open Art. Då kommer kommunen eller nåt företag att köpa det dyrt och ha i sin entré! Jag ser en del konst-igheter hos mina kunder…
Cykelrecykling på hög nivå!
Tydligen fortfarande ut och jagar fruntimmer!
https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/pL7mgR/linus-jagades-av-bjorn-under-joggingtur
Fast den här lufsen är anpassad till tidens strömningar.
Då kanske jag får vara ifred nästa gång också?
Kan verka så. Men, hur var det det står i visan (inte den – den andra)? Nånting med att ”Men man den, men man kan den aldrig tro”.
Usch ja, luriga typer. Jag blir smärtsamt påmind om mitt livs i särklass sämsta intervju. Jag blev helt oförberedd inkastad för att intervjua John Irving, med anledning av att hans bok En bön för Owen Meany kom på svenska 1989. Troligen märkte han att jag var dåligt påläst så för att få tiden att gå pratade han i stället om sitt favoritämne, björnar. Han sa bland annat att deras ansiktsuttryck är svårläst. Dom ser liksom vänligt nollställda ut även när dom är arga. Det var något med utformningen av deras kranier …
Lite svårt att tänka sig Paddington riktigt förbannad med det utseendet
Går inte. Både Nalle Puh och Paddington är ju godmodiga typer, men det smittar liksom av sig även på de ilsknare exemplaren.
Jag tycker att cykeln borde föräras och förevigas med en egen akvarell.
Då måste jag nog leta upp en passande miljö åt den först. Ruinerna i den gamla bruksmiljön, kanske?
Men vilken häftig cykel! Jag lärde mig cykla på travbanan i Lovisa, en finsk liten kuststad där jag tillbringade somrarna. Har du fått hjälp att byta ut de delar som inte längre överlevt tidens tand, och som sett över hela cykeln och gett den kärlek och omsorg. Ja kärlek har du själv gett den men ibland behövs lite mer konkreta åtgärder.
Jag har provat de flesta cykelvarianter de senaste åren eftersom jag har brutit bägge vristerna (olika år) men med följd att benen innehåller diverse metallskrot som gör att elasticiteten i vristerna inte räcker till. Så jag susar numera inte alls fram, o lika bra det då jag ändå alltid har en hand i ett hundkoppel. Önskar dig många sköna cykelturer i sommar
Att lära sig cykla på en travbana låter verkligen som ett privilegium! I alla fall om hästarna höll sig borta då:)
Trist att inte kunna cykla, men å andra sidan är det ju verkligen ingen bra idé att cykla medan man håller i ett hundkoppel, med en hund i andra änden.
Tack! Ja, det kommer nog att bli en hel del utflykter med den renoverade cykeln i sommar. Renoveringen fick jag hjälp med, för det handlade om delar som rostat fast så ohjälpligt att det behövdes proffs för att åtgärda. De blanka skärmarna är också nya, eller ”nya”, för dem satte min pappa dig på 1970-talet.
Jag hatköpte en cykel för ungefär tjugo år sedan. På en antikmässa. Ni kan vara glada att jag inte kan lägga in en bild av den.
Varför hat? Om jag säger Itera – den som skulle rädda jobben i Norrland – så tror jag att många förstår. Vinglig, oanvändbar, ful, tråkig. Det finns säkert mera negativt att säga om den. Men jag känner att det räcker så.
Ja usch! Dubbelusch!! Sladdrig och ful, är väl det snällaste men kan säga om det missfostret.