”Vardags-edge” är ett begrepp som är lite svårfångat. Det handlar om att chansa lite, ta genvägar och hoppas att det går bra. Story of my life, skulle jag nog kunna säga. Ett vanligt exempel för att beskriva vardags-edge är att gå och handla utan inköpslista. De gånger jag skrivit en inköpslista och sedan också kommit ihåg att ta med den till affären kan nog räknas på ena handens tumme. Ett annat exempel är vara ett par dagar sen med betalningen av en faktura till Klarna och där kan jag verkligen hålla med. Det är en dum slags genväg som orsaker alldeles för mycket eftervård, så där har jag börjat se upp. Ett tredje exempel är att gå till sin bokcirkel utan att ha läst boken. Det tycker jag är ett trevligt och ganska effektivt sätt att få veta vad en bok handlar om och om den är bra.
Nu kan jag bidra med ett alldeles nytt exempel på vardags-edge, nämligen att börja måla dagens akvarell i niotiden, samtidigt som jag bestämt sig för att gå och lägga sig tidigt, dvs i tiotiden. Gärna också ett relativt oprövat motiv…
Tänk om det inte blir nåt? Ja, då blir det väl inte nåt och jag tror inte att jag hamnar i fängelse för det. 
Men lite retfullt att bryta serien nu när jag kommit till nummer sjuttio. Så här kommer en snabbskiss på ett motiv som jag tänker hålla på med ett tag. I alla fall vattnet. Det kommer nya försök.
Inte så pjåkigt alls. Lite kallt och ruggigt kanske, men fint.
Ja en mycket kylslagen morgon kanske?
wow.
Tack!
Det var ungefär så impressionismen fick sitt namn. Men utan sol, då.
Båten närmast blev jag lite kär i. Skulle kunna flytta in där och tillbringa sommardelen av karantänen i den. Bojen lutning och trossens kedjelinje visar att du börjar måla det du faktiskt ser i stället för det du tycker dig se.
”Gå med håven”, som det brukade heta, tycker jag du ska sluta med. Man kan inte räkna med att åstadkomma mästerverk varje dag i hundra dagar.
Dags att törna in för ett par vakters (hundvakt plus dagvakt) vila. Nej visst nä – jag är ju kvar på torra land…
Det där med tidspress kan rädda mig från dumheter. Trossen borde ha en spegling i vattnet, men jag hejdade mig med penseln i luften eftersom jag kände mig lite osäker på hur den skulle se ut. Och osäkerhet avspeglar sig omedelbart i akvarellsammanhang.
Och svarven går bra?
Vad vill man med en målning? Den frågan skulle nog behöva ställas av många konstnärer. För så enkelt som att måla av det man ser kan väl inte vara målet?
Målaren Otte Sköld sa en gång: ”Varför ska jag måla av en ko som den ser ut? Då får jag ju bara två kor.”
Dina båtar på svaj är en bra akvarell. Bilden är ”skönt loj”.
Sant. Men å andra sidan sa Åke Pernby, som då var lärare på Otte Skölds målarskola, att det är viktigt att lära sig måla av kon innan man går vidare. Fast han kanske inte riktigt uttryckte sig så. ”Han tålde inga genvägar, inget effektsökeri. Innan man kan försöka bli en ny Picasso måste man, precis som Picasso, lära sig hantverket, lära sig se och förstå motiven, sedan kan man plocka isär det och leka med det. Vill man måla måste man kunna allt från grunden.”
Med några få undantag som bekräftar regeln. Tullnären (Rousseau) verkar vara ett sådant. Eller har ”ny forskning” ändrat på det också?
Forskningens nuvarande ståndpunkt är att Tullnären är bra!