En av mina favoritfärger är grönt. Jag tycker inte illa om andra färger, men alla olika gröna nyanser är så läckra. Möjligen har jag sträckt ut spannet för ”grönt” mer än vad som är vanligt, för jag kunde ibland hamna i diskussioner som:
”Snygg grön vas!” säger jag om en snygg grön vas.
”Vilken då? DEN? Den är ju blå”, kan då någon annan säga.
Numera argumenterar jag inte, men det fanns en tid då jag envisades, slog vad och höll på, tills jag insåg att man drar gränserna på lite olika ställen mellan färgnyanserna. Mitt gröna sträcker sig från Medelhavsturkosgrön till brungrön oliv.
Jag har dock bara en grön akvarellfärg. Och den har jag inte för att den är grön utan för att den är en bra så kallad kantbitare, dvs en färg som bildar fina vallar i ytterkanterna när den torkar. Om man spolar av färgen när den börjat torka kan det, om man har tur, bildas snygga konturer.
Eftersom dagen varit fylld av annat nöjer jag mig med en liten penselövning såhär på kvällskvisten. Med en lagom tjock pensel, med fin spets, ska man med ett drag kunna skapa snygga lövformer. Jag får träna på det lite.
Känns lite som det som japanerna är så bra på. Att utnyttja penseldragen ändamålsenligt. Här ser man min tråkgrågröna färg, perylene green, lite matt, utan skimmer.
Men den är som sagt en hejare till kantbitare om man väntar tillräckligt länge med att spola av. Här har jag varit för snabb, det mesta av kanterna försvann.
När man väl fått en yta och kant (här blev det i stället lite för mycket!), blir det ju en del jobb med att lägga på lite trevliga lasyrer med färglager så att färgen blir mer levande och så lite nerver och sånt. Lite pillrigt, ja och man kan fråga sig varför. Men det där med kantbitning är bra i många sammanhang när man vill ha en tunn linje, till exempel vid abstrakt måleri.
Någon riktig dagens akvarell är det ju inte, det där lövet, så jag gjorde en snabbövning till, på ett helt annat tema, akvarellpenna plus pensel. Alltid lika kul!
Jodå vi har haft många diskussioner om färger, dvs nyanser. Jag gav upp totalt när jag opererade ena ögat för starr och därmed såg olika nyanser på höger och vänster äga. Det låg en blå ton över världen när jag tittade med det nyopererade, grönskan hade mist sin saftighet. Men med det o-opererade ögat var allt lik sig.
Förklaringen jag fick var att de egna linserna gulnar med åren.
Hur som så fick jag lite problem med garderoben, bl a.
Ja, dessutom! Det ger ju ytterligare möjligheter till oenighet, särskilt – skulle jag tro – om gränsdragningarna mellan grönt och blått. Som när mamma trodde att hon målat hallen i en milt olivgrön färg, medan vi andra ryggade tillbaka inför den gräsligt karamellgröna färgen.
Att akvarellmålning är mycket svårare än man kan tro förstår man om/när man testar. Ögonblicklig katastrof.
I min ungdom gick jag på Gerlesborgsskolan i Stockholm. Där verkade bland andra skolans grundare, Arne Isacsson. Han insåg det jag inte insåg, att akvarellmålning är lika med livslångt lärande.
Han var verkligen pedagog och ända upp i 90-årsåldern reste han runt i landet och predikade akvarellens lov. Minns att han kom till Östersund i början av 2000-talet där jag jobbade. En reporterkollega till mig intervjuade honom.
– Vicken jäla entusiast! blev den kärnfulla domen.
Avundsjuk? Jag? Jajamensan!
Fast dom säger att Isacsson var rätt sträng och lite grinig av sig, om än lite mildare med åren. Jag brukar använda hans beskrivning av skillnaden mellan oljemålning och akvarell när jag ska försöka förklara för andra: ”Att måla med olja är som att ha hund. Att måla akvarell är att ha katt.” Och det är för de där trevliga stunderna då katten hoppar upp i knät alldeles självmant som man håller på. När det plötsligt funkar. Happy accidents. Och för att man, som Isacsson sa, faktiskt lär sig nytt hela tiden.
Lite grinig! Det är bara förnamnet. Men lik förbaskat en entusiast.
Och i min värld även den moderna akvarellteknikens fader. Då kan man kanske få vara lite grinig när eleverna envisas med sina gammaldags metoder.
Påminner mig om att vi (vi?) hade en bil (nash, fars tjänstebil) nar jag var barn – överdelen var vit, och nedtill sa far att den var grön, medan mor ansåg att den var blå.
Det är svårt att hitta snygga gröna nyanser i bomullsvävgarner.
Bättre bita i bladet än i gräset
tycker
Margaretha
som i hela sitt liv
sett olika nyanser
med vänster och
höger öga
Knepigt det där med bomullsvävgarner. I akvarell blandar man ju till den gröna nyans man vill ha och oftast vill man att det ska skifta lite i olika nyanser. Men att färga vävgarn är kanske inte lika lätt?
Du har tydligen ärvt ett öga från pappa och ett från mamma. Hoppas dina föräldrar insåg att de hade olika färgseende, så att det inte blev uppslitande gräl om bilens färg!
Nej då, inga uppslitande gräl – bara roat smågnabb.
Jag har färgat en en del bomullsgarner, men det inbegriper ju en del kemikalier, och ta’r nog åratal att lära sig att få vad man verkligen är ute efter – inte lyckliga slumpar eller gräsliga (gräslika) misstag.
Margaretha
som trots allt
har samma färg
på båda ögonen
Moget av dina föräldrar! Jag var i yngre år beredd att starta folkomröstningar som stöd för min färguppfattning, innan jag fattade att man ser olika – eller benämner olika.
Alla vet ju att regnbågen har sju färger. Eller?
Passa på att räkna dem vid tillfälle. Eller googla fram en. Så här:
Röd, brandgult (hette så), gul, grön, blå, violett.
Va!? – är det bara sex färger? Ja. Sex färger är det. Men så kunde det väl inte få vara – en så himmelsk företeelse som regnbågen kunde inte ha ett så prosaiskt antal färger. Så präster och profeter bestämde att det faktiskt var sju färger i regnbågen. Så det så!
Men var går då gränsen mellan grönt och blått? Det är nog det som är problemet. Eller den lilla tolkningsfrihet vi fortfarande har kvar.
Vi på elsidan, praktiska och relistiska (eller som F. G. Bengtson sa: ”Förfärliga män med sina räknestickor – men sitt yrke kunna de”) kan förstås inte acceptera en sån oordning och har skapat ordning och reda genom att komma överens om
https://www.bing.com/images/search?view=detailV2&ccid=zLLagv3K&id=F563FE147B72D7F8D0FDED8656AA3B038CB17369&thid=OIP.zLLagv3KDBw1x9mM-CtJDQHaDd&mediaurl=https%3a%2f%2fd2xunoxnk3vwmv.cloudfront.net%2fencyclopedias%2f636541184859893422-Figure1.png&exph=233&expw=499&q=ieee+color+code&simid=608050721867565144&selectedIndex=0&ajaxhist=0
Där har regnbågens sex färger kompletterats med svart och brunt i ena änden och grått och vitt i andra änden. Skälet är förstås att man vill kunna uttrycka decimaltal med färgerna och att det ska vara lätt att memorera dem. Svart är ju Noll färg, Brun (Brown) var så nära One det gick att komma. Grey låter lite som Eight och att Vitt är alla färger vet ju alla – alltså måste det vara högsta siffran. Vissa historiker anser också att White (oajt) och Nine (najn) låter så gott som lika.
Alltså, det finns bara sex färger i regnbågen (som också kallas det synliga spektrumet) med i vårt hjärta finns det sju. Undra på att det kan kan bli tolkningsproblem…
Och då undrar jag förstås vad man sedan gör med denna färgprakt . Och varför man inte valde turkos och gulgrön som ytterligare färger i stället för brun och grå.
Från början var det för att märka motstånd så man kunde läsa värdet. Ett vanligt 47 koms motstånd med 5 eller tio procents tolerans hade då färgerna gul violett svart orange. Orange angav multiplikatorn 1000 i det här fallet (tre nollor i 1000). Motstånd med snävare toleranser fick en markering i silver eller guld, som talade om vilken tolerans som gällde. Numera en ring med toleransen i ”klartext” – eller ”klarfärg”
Färgkoden användes senare att numrera kabelparter och där var det inte alls bra med gulgrön (gul/grön) eftersom den markerar skyddsjord. Normalt färgseende ingår i behörighetskraven just av den orsaken. Googla ”färgkod motstånd” för bilder.
Jag anar eventuellt ett samband med en elchock som jag fick i något utland, där jag bytte ut stickproppen och tog för givet att svart måste vara jord. Det var det tydligen inte.
A common enough mistake, som Jeves skulle ha sagt.
Det finns en uppfattning i vida kretsar att man kan göra småjobb på elsidan ”om man har nödig kännedom”.
Problemet är att den som tror sig ha nödig kännedom inte vet vad det är. Hempulande är en stor orsak till död och brand. Du hade tur.
Då har du samma favoritfärg som min fru. Hon har gröna ögon också? Kanske du också har.
Måndagskram
Jamenvisst har jag väl gröna ögon, tänkte jag först. Eller på ett ungefär i alla fall. Bäst att kolla passet, tänkte jag vidare. Och vet du vad? DET STÅR INGENTING I PASSET OM ÖGONFÄRG! Ska det vara så? Hur länge har det varit det? (*Chockad*)