Idag är det den femtionde akvarellen och den borde ju vara något alldeles sjusärdeles. Det är den inte, för jag kom inte på det där med femtio förrän nu och då var den redan målad. Jag får satsa på den hundrade i stället…
Jag envisas med vattenfall, en gång till, ni får ursäkta. Det är det sista för den här gången. Nästa vattenfall måste bli live, jag får åka till Njupeskär, Getaforsen på Åland, Viktoriafallen eller vad det nu kan bli, för att studera hur ett vattenfall ser ut och fungerar.
För några inlägg sedan tipsade Skogsgurra om den holländska konstnären Maurits Cornelis Escher, som (också) gjorde vattenfall som inte riktigt ser ut som dom ska. Men hans var lite mer raffinerade.
Hursomhelst har jag försökt mig på ett fall med lite högre och brantare fallhöjd den här gången. Vattenmassorna är nog fortfarande lite för kompakta, men när jag försöker måla in klippor inuti fallet ser det bara smutsigt ut. Tro mig. Det finns några sådana försök som jag inte tänker visa.. 
Akvarell nummer 50! Bara 50 kvar att måla.
Ibland ger man sig in på projekt utan att tänka sig för? ”bara 50 kvar” känns det betungande ?
Tänker lite på Bullerbybarnen som när dom skulle rensa rovlandet, eller vad det var.
Men fint blir det, akvarellerna alltså.
Här har riskgruppen ägnat sig åt höghöjdsträning och ska foga om skorstenen i fäboden.
Så lagom kreativt men nödvändigt.
Högriskgrupp, tycker jag det verkar som! Jag som knappt får kliva upp på en stol för mina stränga barn.
Jovars, ett tag kändes det väl som att ”nä, nu får det nog räcka…”, men det var ungefär en tjugotre målningar sedan. Nu ingår målandet i de dagliga rutinerna, så det lär snarare blir svårt att få mig att sluta vid hundra. Men jag ska nog lägga om målandet lite så att jag inte bara ger mig på sånt som jag inte kan, och inte heller vet hur jag ska lösa. Bättre att ta sånt som jag inte kan, men med lite träning kanske klarar av.
Och här har det bytts burk! Från den sydafrikanska marmeladburken – den blev inte bra – till en ”hackad-frukt”-burk till budgetpris.
Den fungerar ypperligt. Plats för 10 mm axel plus returfjäder som ger fyra-fem meter slaglängd. Så är det i livet. Allt blir inte som man tänkt sig. Smällar man råkar ut för lite då och då. Enda grumset i lyckobägaren är att burkfan är rillad längs manteln. Spackla och slipa? Njae. Måste finnas ett annat sätt.
Du kanske inte ska plåga dig med vattenfall? Ängar, berg, sjöar , stugor och hår verkar vara dina grejer.
Grattis till budgetburken! There must be a better way, ja. Gäller bara att komma på det. Men det gör du säker; det var svårare för Nalle Puh.
Vattenfallen ja. Du vet hur det är. Man tänker: ”Men om jag gör så HÄR i stället …” Och: ”Eller så HÄR …” Men jag pausar det projektet nu, tills jag träffar ett livs levande vattenfall som kan hålla sig still tillräckligt länge för att jag ska kunna måla det.
Storfiskarn är informerad. Ba så du vet.
Bra! Han kan nog hjälpa till både med budgetburk (som metallare) och vattenfall (som storfiskare).
Grattis till nummer 50!
Trevlig helg!
Tack – och detsamma (helg, alltså:))!