Det händer inte så mycket, men det senaste dygnet har det ändå varit mycket händer. Händer som tema i radioprogrammet ”Stil” och händer i ett annat program som handlade om hur hjärnan fungerar och hur till exempel handarbete kan göra det lättare för hjärnan att ta till sig kunskaper genom att lyssna. Det finns det forskning som visar. Som så ofta tänker jag: Dom kunde ju ha frågat mig i stället. Så har det alltid varit för mig, även om jag inte har handarbetet utan klottrat när jag behöver koncentrera mig.
I programmet Stil skildrades bland annat ett yrke som jag inte ens visste att det fanns, handmodell. I de flesta annonser där det förekommer händer är det olika personer för ansiktet och för händerna. Handmodellerna ska ha smala avlånga händer med långa fingrar. Absolut inga skråmor, synliga senor eller blodådror. Slätt skinn. En före detta handmodell intervjuades och hon berättade att det blev för tråkigt att hela tiden behöva tänka på händerna. Inget gym, inget riskabelt handarbete och inget jobb i trädgården.
Och som vanligt tänkte jag att det där är något jag behöver träna på. Händer är svårt, men omöjligt kan det väl inte vara?
Jo, det kan det. I alla fall nästan omöjligt. Jag försökte hitta bra förebilder och den här är den bästa jag hittade. De här händerna är rätt välkända. Adam till vänster och Gud till höger. Adam skulle nog kunna jobba som handmodell, men Guds hand är för knubbig.
OK, det blev många försök, men bättre än så här blir det inte. Eftersom det nästan är slut på akvarellpappret igen, tog jag några gamla bitar papper och det ska man INTE göra. Gammalt lim ger konstiga effekter.
Jag försökte också måla efter en bild med sådana där eleganta handmodellhänder som tvättar sig. Det gick inget vidare.
De där släta händerna är svåra att fånga. Idealet är nog äldre händer som varit med om en del. Där kan det finnas något karaktäristiskt att ta fasta på.
Heja Karin!
Du får sätta ihop det bibliska med den gråtande fiskargubben och måla Petrus’ händer.
Han gjorde karriär, kan man säga. Från fattig fiskare vid Genesarets sjö till att få en hel Petruskyrkan byggd över sin grav i Rom.
Men mest var han väldigt mänsklig.
Den utmaningen antar jag gärna, men lite långsiktigt, tror jag. Händer är det svåraste av allt och kräver mångårig övning. Det är ju på händerna som amatören avslöjar sig.
Måste kolla om det finns några bilder på Petrus händer … Och det gjorde det ju! Många målningar och många händer. Och det verkar som om de som målat Petrus håller med dig om att han var en hyvens kille.
Här händer det! :) Och det händer både intressant och bra som vanligt.
Kan tänka mig att händer är svåra att måla, skulle nog inte ens våga mig på konststycket själv. Jag kan också förstå varför jag har sett akvareller på människor med utslätade händer, precis som att färgen har tagit slut just då.
Ha det fint på andra sidan pölen (Ålands hav) Här mulnar det på.
Tänk vilken otur att färgen skulle ta slut när akvarellisten kom till händerna! Eller tur:)
Trevlig söndag tillönskas er på andra sidan pölen. Här skiner solen, men jag tror att några av era moln har börjat hitta hit.
Mycket händer och fötter. Gata Regerings 74.
Hmmm … Fötter, säger du. Det är också svårt. Men Nalen-fötterna får ställa sig i motivkön. Idag tänkte jag ge mig på branden i Katarina kyrka. Eld känns som en lagom söndagsutmaning.
Nu för tiden när man kan retuschera en bild till något helt nytt, ska det väl inte behövas modeller som måste pyssla om sina händer.
En av mina vävlärare skrev en bok om bandvävning – när fotografen kom för att ta bilder av de olika handgreppen, så vägrade han att fotografera Astrids händer när hon visade de olika momenten – nej, unga händer skulle det vara! Gissar att Astrid då var i 60-års åldern, högst.
Margaretha
Det var precis den frågan jag väntade att intervjuaren skulle ställa! Men så tänkte jag att många reklamjobb idag ju är små videosnuttar och där är retuscherandet kanske dyrare än handmodellernas timlön?
Men vilken knäpp fotograf som inte inser att den som kan handgreppen också är den som bäst kan demonstrera dem på bild. Hoppas åtminstone att de inte tog in en sån där släthänt modell utan anknytning till vävnad!
Bara en kommentar om okommentar: det händer ofta att jag läser, fastnar på något intressant och googlar vidare i något spår och hittar sedan inte tillbaka till just själva kommenterandet. Som tex ditt fantastiska schackbräde! När jag doktorerade läste jag lite perkolationsteori, då det passade bra in i mitt arbete och då snubblade jag över kopplingen till schack och den sannolikhet för utfall som olika drag leder till. Alldeles för komplicerat för mig, men det fascinerade mig och mitt i inlägget valsade jag iväg till schackvärlden. TACK för ALLA utflykter!!
Har jag sagt att jag gillar dina bilder?! De är fantastiska.
Tack Pysse! Schackvärlden är helt fascinerande och trots att jag aldrig lärde mig spela läste jag alldeles frivilligt en del biografier över kända schackspelare. Men perkolation? Hm. perkolator har jag haft och det blev riktigt gott kaffe i den.
I Pysses fall är det nog nästan samma sak – men inte alls. Utvinning av metaller ur slam är en gissning.
Du har förstås hört den gamla historien om en blivande far (nervös brudgum i alla fall) som tackade brudens föräldrar for the coffee perculator men i nervositeten (kanske hade konsumerats en del också) blev det fel så han råkade tacka for the jerky etc.
Nä, jag doktorerade inte i metallvärlden. Min avhandling ligger i gränslandet mellan fysik och galenik. Hej å hå, läkemedelsfrisättning i cellulosatabletter tex.
Intressant och händelserikt inlägg!
Har lyssnat på Stil som pod några gånger, men liksom glömt bort programmet. Bra påminnelse.
Fortsatt trevlig helg!
Väldigt bra program. Kulturhistoria när det är som bäst, påläst programledare och oväntade och intressanta vinklar.
Trevlig söndagskväll!
Släta modellhänder är tråkiga, opersonliga. Alla likadana. Tacka vet jag händer med karaktär, som mina. Korta naglar, knubbiga fingrar och numera även krokiga lillfingrar. (Har haft komplex för dem hela mitt liv. Dags att sluta upp med det och tänka på allt de uträttat, som lagat, lappat, burit tungt, matat, tröstat, klappat om och en miljon andra grejer.)
Händer med historia! Jag har också ett krokigt lillfinger, som har sin egen historia. Jag lyckas inte hitta blogginlägget om hur det gick till. I korthet handlar det om att man ALLTID ska kolla underlaget när man placerar ut målarpapp och en pall ovanpå det. Vill det sig illa står pallen med ett ben i ett hål och då katapultar den iväg en när man kliver ner på den från verandaräcket. Till exempel. Och då blir lillfingret krokigt.
Karin, har du satt någon sorts spamfilter? Jag har gjort en kommentar som jag inte ser.
Oj, konstigt! Jag har inget spamfilter, men när någon kommenterar för första gången brukar datorn vilja att jag lirkar igenom den kommentaren för hand. Men du borde ju släppas in utan vidare. Såvida du inte har en ny dator, eller kommenterar från en telefon som min dator inte träffat förr.
http://elisabetnilsson.blogspot.com/
Yes!
Den där bloggen har samlat ihop alla inlägg om vänsterhänder som skrivits på huvudbloggen
cikoriatva.blogspot.com
Wow! Vilket fint projekt!
Mycket händer, kan man nog säga.
Så intressant! Du är en fena på att hitta tankeväckande inlägg! Jag älskar gamla händer, de är bland det vackraste jag vet. Som gammal sten, mosaik, de visar hur livet har varit och farit, själv har jag drabbats av något som kallas noduli på alla småleder i fingrarna, de gör ont som attan och gör att jag har svårt att böja lederna. Men det är inte utseendet utan funktionen jag förbannar. För jag kan knappt använda höger hands fingrar längre, de vägrar att samarbeta. Lyft istället upp halsen, där ser du ålder på en person där inga plastikoperationer biter! Tack för ännu ett lysande intressant inlägg
Tack Paula!
Visst blir allt som visar hur livet ”varit och farit” intressantare – inte minst som motiv.
Men aj! för dina småleder! Hoppas det finns bot eller i alla fall lindring.