Friedrich Neumüller hette en framgångsrik bryggare i Stockholm på 1800-talet. År 1862 köpte han och hans fru Emelie Skarpnäcks gård och kringliggande torp. Ett av torpen, Ekudden, användes som sommarbostad och med tiden tog dottern Sofia och hennes man Gustaf Piehl över Ekudden.
Där fanns fyra bostadshus, växthus, kägelbana och badhus. De anlade en engelsk park och var överhuvudtaget intresserade av trädgårdarna.
På 1900-talet övergavs husen vartefter och vandaliserades eller brann ner. Stockholms stad köpte marken och anlade Flatens naturreservat 1971.
Idag är det ett fint område med ängsmarker och – som namnet antyder – många gamla ekar. Om man letar lite i markerna ska man också kunna hitta rester av de gamla trädgårdarna, men så långt har jag inte kommit än. Tvärs över viken ligger Lilla och Stora Flatenbadet. Allt på ungefär sju minuters cykelavstånd hemifrån, så dit går cykelturerna ofta. Med skissblock.
Det blev lite väl mycket synliga grenar där, ser jag nu, och ändå har jag försökt att inte dra hela grenlinjer. På en akvarellkurs förra sommaren hotade läraren att åka hem om han fick se ett enda träd som målats med helt synliga grenar. ”Måla gärna lövmassorna först”, sa han ”och smyg in grenverket efteråt”. Här blev det lite både och. Det andra nybörjarfelet är att inte visa några grenar alls, sådär som barn kan rita ibland, en rund trädkrona och en rak stam. ”Lollipopträd.”
Det viktiga är nog att man målar som man själv vill – inte efter nån lärares önskan. Minns att Evert Lundquist skulle förklara för min farsa en gång varför och hur han målade:
– Jag målar hur fan jag vill!
Wow, ett Lassie moment – din pappa träffade alltså Evert Lundquist! Ja, det blev ju bra, när Lundquist målade hur fan han ville. Med målandet är det dock så att det är bra att ha lite hum om grundreglerna för att kunna bryta mot dem och måla som man vill. Hade Lundquist bara börjat måla lite på måfå utan alla år på Konstakademien och andra skolor hade det kanske inte blivit lika bra?
Ja, så kan det naturligtvis vara. Det får vi aldrig veta.
Det finns dock en mängd goda autodidakter som visar att utbildning inte alltid är ett måste.
Vad jag innerst inne ville säga var nog ungefär detta: En konstnärs/författares/musikers värsta fiende är ”de etablerades tyranni”. Då syftar jag på åsikter/skolor/människor.
Kan du tänka dig August Strindberg på ABF-kurs i ”fritt skrivande”?
Strindberg på skrivarkurs? Det är en uppfriskande tanke. Då, om inte förr, hade hans ”Det är synd om människorna” varit lämpligt. Sett ur hans perspektiv.
Sedan må hans idéer om kornknarrens vandring runt Bottenviken vara hur bisarra som helst. Men även de är ju helt logiska och ganska uppfriskande.
Vill man uppfriskas ännu mer kan man ta till hans En blå bok. Där talar bland andra – om jag minns rätt – en knappolog om hur man indelar knappar rent vetenskapligt:
Knappar med ett hål. Knappar med två hål. Knappar med tre hål. Knappar med fyra hål. Knappar utan ett hål. Knappar utan två hål. Knappar utan…
Helt enig om ”det etablerades tyranni”! Men jag är fortfarande på det där stadiet när man måste lära sig hålla ordning på dalskida och bergsida och sånt för att så småningom kunna ta ut svängarna.
Visst finns det njutbara autodidakter, men de är dessvärre förhållandevis få, jämfört med de glada amatörer som har väldigt kul med sitt skapande, och som hittar både mening och meningsfränder tack vare det, men vars alster kanske inte alltid är i nivå med skaparglädjen.
Vad är en kägelbana? Bowlingställe eller? Orkar inte googla : )
Mats, jag och Mika hittade en stig längs vattnet från Ekudden till lilla flaten i söndags. Visar dig nästa gång!
Ja, typ bowling. Lite mindre klot, men föregångare till bowling och samma idé att slå ner ett antal käglor.
Vad mysigt med direktförbindelse mellan Ekudden och Flaten!
Käglor är fortfarande fullt gångbart i Tyskland. I synnerhet i norra delen. Larmet från kägelbanorna växer under eftermiddagar och kvällar efterhand som pilsnern sjunker i glasen och blir ibland värre än på den värsta söderkrog med hög bakgrundsmusik.
För Astrid Lindgren var det helt naturligt att låta Pippi skrämma sina gäster genom att berätta om gastarna på vinden som ”spelar käglor med sina skallar”
Vi hittar fortfarande en del kägelbanor på herrgårdarna runt om i Bergslagen. En del är i dåligt skick och andra är helt spelbara. Att slå käglor en sval sommareftermiddag är en avstressande – nästan filosofisk – syssla.
En annan syssla är Couronnespel – som också kallades Coronaspel – och där är vi stolta innehavare av ett original Magirus Coronaspel, Inte en sån där ynklig masonitskiva med tunna brädlappar till vallar utan ett äkta Grande Luxe Magirus Coronaspel med tjocka vallar, intarsia och härdlackad yta som – rätt talkad – ger stötlagarna och lagen om energins och rörelsemängdens bevarande en rejäl chans att göra sig gällande.
Åh, en herrgårds-couronne! Couronne-spelen borde ju rimligtvis uppleva en renässans idag, inte bara på grund av – eller trots – sitt namn. Behändigare är både boule och biljard och väderoberoende.
Här kan du läsa mer om kägel. Det finns ett par i Stockholm, bl.a. på Skansen, en stängd på Södra teatern samt en i Hallwylska museet.
Tack LL99!
Lustigt att bowling blivit så stort, medan kägelspel nästan försvunnit, trots att de är så lika.
Alla träd är fina, även lollipop-träd, jag tror jag är på den nivån. Ditt grönskande träd är ljuvligt och jag tar faktiskt till mig rådet du fick av läraren.
Trevlig helg från pörtet
Tack Paula! Ja verkligen, alla träd är fina och alla har sin personlighet. Och det är kul att försöka måla av dem för då ser man ju mycket bättre hur de ser ut, egentligen. Efter den där kommentaren från läraren blev jag förstås mer uppmärksam på detaljerna och själva ”konstruktionen”. När man väl kan sånt kan man släppa loss och fånga trädets ”väsen”.
Trevlig helg i Paula-pörtet!