Akvarell med glas är svårfotograferat, men det här ger ett hum om Gunnel Moheims akvareller. Landskap och blommor, denna gång.
Puh, detta var var en ovanligt fullsmockad dag för en som befinner sig i coronaisolering. Först en liten akvarellstund på morgonen, sedan en utflykt till den gamla Nobelfabriken i Vinterviken, där Gunnel Moheim ställer ut sina vackra akvareller. Fin miljö och på en gång färgstarka och rofyllda akvareller.
Sedan utomhuslunch med en av döttrarna innan det var dags att återvända till baslägret en kort stund, för att fortsätta till stallet, där äldsta barnbarnet rider.
Jag skjutsar henne inte nuförtiden, men hon ville att jag skulle komma och kolla och det ville jag också såklart. Jag har inte ens tänkt på att det går bra. Men läktarna är jättestora och det brukar vara max fem personer där. Lätt att hålla mångdubbelt fysiskt avstånd.
Det var hoppning och det är alltid kul att se, även om det blev väl dramatiskt idag, när dotterdottern blev avkastad. Hon red en häst som är lite oberäknelig och när han plötsligt kastade sig åt sidan for hon av. Han gör så ibland, och sedan rusar han runt, runt i ridhuset, omöjlig att fånga in. Men just idag stannade han upp lite när barnbarnet sakta nalkades med framsträckt hand, han stod kvar och tog sedan ett par försiktiga steg mot henne. Vi höll alla andan och jag tror att jag blev tårögd. Hon hoppade upp igen och resten av lektionen gick finfint.
Så hem igen för en teknikcheck med de olika deltagarna i en akvarellkurs via nätet som drar igång senare i veckan. Ser ut att fungera bra och det ska bli kul att måla med andra igen, efter alltför mycket ensammåleri. 
Och så var det dagens akvarell, dårå. En häst kanske? Nej det måste jag träna mer på. Och nu är klockan för mycket. Vilken tur att jag hann med en snabb liten molnstudie i morse, enligt mottot ”paint a sky a day”.
Åh, vilken häftig grej att hästen stannade och gick emot henne! Med tre ridtjejer i familjen har man ju sett en del under årens lopp …
Dagens akvarell var också fin som vanligt. Jag hann se himlen en stund i morse när jag tog min morgonprommis klockan halv sju i solsken och fågelsång När jag avslutat arbetet för dagen stod regnet som spön i backen.
Så fint att se när den busiga hästen plötsligt verkar komma på bättre tankar och nästan ber om ursäkt för att den slängde av henne.
Ser ut att bli många chanser att njuta av klar himmel och fågelsång de närmaste dagarna!
Jag tycker varje dag är fylld, trots corona. Hur hade man en gång tid att dessutom jobba och umgås?
Ha det bra!
Precis vad jag undrar också! Hur hann man? Nu försöker jag pricka in en aktivitet om dagen, utöver akvarellmålandet, så gårdagens fyra extraaktiviteter kändes verkligen som ett späckat program!
Samma här! Men jag tror att jag är gåtans hemlighet på spåren.
Man börjar helt enkelt rensa upp i projekthögen ”Sommaren är den årstid då allt som blev ogjort blev ogjort igen). I mitt fall har det visat sig gälla året om…
Nu är det mycket mera matlagning, maskinstlärling, renovering av jämnårig spakfräs, skriverier, läsning och annat som fyller upp den lediga tiden. TV har vi inte haft igång på länge – blir rastlös när jag försöker titta på de program som visas på rikskanalerna och de andra har vi inte ens försökt. Fick ett abonnemang på Netflix av ett barnbarn som ville väl. Men det är skamligt dåligt (inte alls) utnyttjat. Det är väl egentligen bara P1 som är vår informationskanal numera. Hyttis brottas med diverse textila äventyr och våra trivseldagar i garage och angränsande ”textilverkstad” går alldeles för fort.
Egentligen borde vi vara pensionärer – men hur sjutton ska man hinna med det?
P1 är bra. Och P2 är bra att måla till.
Om man sedan skulle be någon yngre person beskriva hur en coronaisolerad pensionär kan tänkas ha det, skulle det nog bli något på temat ”svårt att få tiden att gå”, eller liknande. Och det kan nog tänkas att det är så för en del. Men med vårt ärftliga projekt-påbrå och våra (minst) en-bräda-om-dagen-ambitioner kan det bli lite stressigt. Men rätt kul.
Vilken fin dag, speciellt med ridövervakningen! Jag lärde inte känna hästen förrän för några år sedan när en ny granne uppenbarade sig med ett helt menageri, 17 hästar, 3 hundar, 2 katter, höns, ankor, marsvin, kaniner….ja, hon hade turridning och minizoo som verksamhet. Och så kär jag blev i hästarna, trots deras imponerande storlek. Jag hade också blivit tårögd..
Men vilken lycka med 17 hästar som grannar! Det är något särskilt med hästar, svårt att definiera. Alla djur som tyr sig till människor ger ju glädje, men det är som en extra dimension med hästarna.