Det blev en måla-utomhus-dag till. De här gången vid Källhagens världshus intill Djurgårdskanalen. En stor del av Stockholms befolkning hade stämt träff där för att promenera och diskutera och jag kunde avlyssna korta brottstycken av passerande samtal. Längs vattnet går en populär promenadväg och om man tillbringar en hel dag där får höra många små mosaikbitar:
– Heeelt OK. Jag tycker det ska bli lite spännande att testa nytt.
– Men dina arbetskamrater, kommer du inte att sakna dem?
– Äsch, vi hinner ju ändå aldrig …
Och där försvann de två unga kvinnorna utom hörhåll i rask takt.
Nästa var ett par damer som gick lite långsammare.
– Ja, han ringde mitt i natten. Kunde inte gå.
– Varför var han inte hemma mitt i natten?
– Han bor ju inte hemma. Det var längesedan han flyttade ut.
– Har dom skilt sig?!
– Nej, sonen. Det var sonen som ringde.
Om jag inte varit fullt upptagen med att måla och om det inte varit mitt i ett moment som inte går att avbryta, hade jag nog varit frestad att följa efter dem. VARFÖR kunde inte sonen gå mitt i natten? Coronarelaterat? Det verkade mycket vara av de samtalsfragment som jag hörde. Eller också är det så jag tolkar även sånt som handlar om helt andra saker. Jag hoppas nästan att sonen var full i stället. Men ringer man verkligen sin mamma då?
Nåväl, det blev lite målat också mellan tjuvlyssnandet, men kanske inte riktigt det som jag tänkt mig. Vatten är som bekant inte min starka sida. Jag kan väl säga att jag övat duktigt, vilket pappersförbrukningen är bästa beviset på, mer än resultaten.
Ett litet Stockholmsvykort är vad jag kan erbjuda som dagens akvarell.
Hej Karin,
Vilka fina akvarell du har målat! Du borde verkligen vara nöjd med fler än två!
Ha det gott
hälsar dagens målarkursare
Maija
Hej Maija, kul att du hittade hit!
Du vet ju hur det är med nöjdheten, när man målar: där borde jag ha… och den där blev för … här skulle det egentligen ha varit …
Men om det blir en och annan som man blir nöjd med räcker det ju för att det ska vara kul att fortsätta.
Fragment är ofta intressantare än helheten. En avbruten mening fyller med automatik lyssnaren/läsaren med nyfikenhet. Rätt löjligt men så är det – en banal mening blir spännande bara för att man suddar lite i den! Kanske nåt att tänka på även för en akvarellist, vad vet jag.
Skisser är ofta fragment. Jag tycker många gånger att de är intressantare än ”slutprodukterna”. Du vet det där uttjatade ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”
Fragmentariska – tjuvlyssnade – samtal har garanterat gett upphov till många litterära stordåd.
Ja, skisserna är ju ofta mer levande. När man målar finns det ofta något i det första försöket som går förlorat när man ”gör om för att göra rätt”.
Fin akvarell!
Ibland när man hör delar av konversationer är det lätt att man missuppfattar innehållet. Lite som den där viskleken man lekte som barn.
Dra aldrig en slutsats innan man vet hela historian. Värt att tänka på.
Å andra sidan är det lite kul att fantisera om vad det egentligen gällde.
Ha det bra!
Tack Lena!
Jag tycker det är väldigt spännande att tjuvlyssna och fantiserar gärna vidare på det jag snappar upp. Oftast försöker jag få till ett lyckligt slut!
Jag är ledsen över att jag har varit så dålig på att läsa din blogg som verkligen är mycket trevlig och läsvärd. Har känt mig lite deppig på sistone och egentligen inte velat göra någonting – inte måla heller. Jag beundrar din flit med dina akvareller – många av dem helt fantastiska enligt min mening.
Nu har jag i alla fall läst igenom allt du skrivit sedan 17 maj och njutit av alla fina akvareller. Den är verkligen dramatisk, den av Katarina kyrka!
Tycker också att det verkligen är konstigt av en konstnär att missunna andra att ägna sig åt amatörmåleri när man är tvungen att hålla sig hemma. Jag skäms inte det minsta.
Jag tycker att du målar himlen så fint och molnen. Har idag ägnat en timme åt att titta på youtube hur man målar moln. Har inte vågat mig på några än, på mina tavlor. Men konstnären på molnfilmen sa att man måste öva och öva och i morgon ska jag försöka göra det. Med akrylfärger kan man ju måla på vad som helst.
När vi köpte vår villa satt min pappa i rullstol så alla hus med långa eller höga trappor gick bort direkt. Idag är jag oerhört tacksam över att vi bor i ett enplanshus – jag börjar få lite svårt att gå och är tacksam över att det inte finns några trappor i huset. Jag har också bott i ett hus på femte våningen där hissen stod still i ett par tre veckor varje år. Jag tror du ska vara väldigt glad över att du lydde sonens råd och tog den lägenheten som ligger bara en trappa upp.
Jag skulle behöva gå en skuggkurs – tycker det är hopplöst med skuggor om man inte precis har det framför sig på ett foto. Bra att du lät bli skuggan av flygplanet på marken.
Håller med dig om att grönt är en härlig färg. När jag gick i småskolan hade jag en fröken som berättade att det fanns tusen gröna färger (minst) och att man kunde blanda färgerna istället för att bara använda den gröna färgen i färglådan direkt. Jag tänker ofta på henne i synnerhet nu när vårgrönskan är så otroligt varierad.
Det här blev en lång kommentar. Jag känner mig lite inspirerad nu när jag sett alla fina akvareller du har målat. Får ta mig själv i kragen och försöka göra färdig min tavlor som jag har påbörjat. Får se om orken håller i sig till i morgon :-).
Ha det gott önskar
Ingrid
Tack Ingrid för din långa kloka kommentar. Det är alltid lika intressant att läsa dina synpunkter på det jag målar (och på det jag skriver på bloggen)! Vissa dagar – som idag – kan det bli lite motigt med målandet, men för det allra mesta ser jag fram mot att sätta igång med mina färger.
Skuggor är också ett kommande projekt för mig. Det är svårt!
Jobbigt för dig om du inte mår bra. Det är ju en konstig period det här och det blir trist i längden att inte kunna träffa familjen som man vill och alla andra begränsningar. Jag tycker det är skönt att bo så att jag lätt tar mig ut i naturen, för det piggar upp mig lite grann, när det känns dystert. Hoppas du kommer igång med målandet igen – det är ju både rofyllt och spännande och jag tycker att jag blir lite gladare när jag håller på.
Allt gott till dig och din Kent.
Vilka underbara färgtoner du målat på denna akvarell! Gillar skarpt. Liksom jag gillar ditt tjuvlyssnande, som jag inte tror är tjuv alls , de bara råkade passera dig och du kan ju inte stänga öronen? Sånt missar jag helt här i glesbygden. Det passerar ytterst sällan någon om man sätter sig på en parkbänk…
Däremot kan jag aldrig planera så noga med tiden, jag går ofta på förmiddagen till bageriet eller affären och det är en knapp kilometer bort. Ändå kan min lilla tur ta bortemot två timmar i anspråk.—Många man möter just där, utanför bageriet eller affären och sen ska man avhandla en del, klappa hunden, osv…så gemytligt. Sen har jag fått dagens dos av social gemenskap!
Tack Paula! Nordiska museet är slarvigare målat än man kan tro och det är lite det jag håller på att träna på. Antydningar, inte detaljstudier.
Jag känner igen det där med att det kan ta en stund att handla på mindre orter och jag håller med om att det är väldigt trevligt. Hur skulle man annars få del av vad som hänt på orten sen sist?