Nu måste jag börja med att varna känsliga tittare. Dagens akvarell kan upplevas som stötande. Den är en följd av gårdagens akvarell, med vattendroppar på ett par blad. Och den gråtande pojken.
D
et var så kul att måla droppar att jag ville fortsätta. Men kanske inte ett gråtande barn. Nej det får bli någon annan populär målning i stället, ”Den gamle sjöbjörnen” kanske? Det är nog den mest kända av alla de där väderbitna fiskargubbarna. Just denna är målad av den tyske marinmålaren Harry Haerendel. Det sägs att mannen som han har målat var en sjöman från Göteborg, född i slutet av 1800-talet, Karl August Rydberg. Eller kanske den holländska Dorus Rijkers, känd för att ha ryckt ut och räddad skeppsbrutna. Det hela är lite outrett.
Hursomhelst, jag tog försiktigt pipan ur munnen på Karl August och lät honom fälla en tår över sakernas tillstånd. 
På 40-talet var det populärt med sjömansvisor och Hawaii-låtar. Och julsånger är alltid poppis.
Då kom något på kombon ”Sjömansjul på Hawaii”. Så därför, om Sjöbjörnen och de gråtande barnen har tävlat om första platsen i svenska hem, då måste ju kombon ”Den gråtande sjöbjörnen” vara oemotståndlig. Eller hur?
Uppdatering: KOLLA vad som just kom i min e-post-box: ”Sjömansjul på Hawaii” med Yngve Stoor! Melodier som bedårar!
Uppdatering den 28 juni: Den här intressanta kommentaren har jag fått idag:
Fiskargubben är målad av Harry Haerendel och föreställer Dorus Rijkers (1847-1928). Du kanske har läst artikeln i Bohusläningen? Den har tyvärr fått och ett och annat i denna väldigt mystiska historia om bakfoten. /-/ Det är en skröna att målningen föreställer en Karl Axel Rydberg. (Liknande skrönor finns även i Danmark och Norge, som gör gällande att porträttet föreställer en dansk respektive norsk fiskare.) Även om porträttet inte föreställer en fiskare från vår västkust, så tycker jag att målningen är en fin symbol för sjöfarten och fisket på Nordsjön. Mvh Erik
Där ser man. Källkritik, källkritik, källkritik!!!, skriver jag på en lapp och sätter bredvid datorn. Hade storyn varit att fiskargubben hette Karl-August hade jag kanske blivit lite misstänksam.
Jag skulle gärna ha den där gråtande skepparn. Kan vi byta mot 78-varvaren? Nån gång. Beredd att lägga till ytterligare något kulturarv.
Om Robban Aschberg hör av sig så kom ihåg att jag var först!
Deal! Jag kände väl på mig att det var ett vinnande koncept!
JA! Underbart. Det där med gråtande barn har jag aldrig fattat men en gammal sjöbjörn som klämmer en tår kan jag absolut stå ut med. Sitter han kanske i karantän på Hawaii?
Tror nästan det. Hur som helst så representerar detta höjdpunkten i gråtmåleriet!
Jag kanske ska byta ambitioner för mitt framtida måleri från gåramålare till gråtmålare?
Ja, Kicki, det verkar som karantän om man kollar på håret. Lite längesen han klippte sig, tror jag.
Jag tror att jag ska göra en paus i kommenterandet. Det känns som om jag skrämmer bort dina väninnor – det var inget jag önskade.
Alltså, jag försöker minska på kommentarerna och ber dina väninnor komma igen! Eller som Mors lille Olle uttryckte det: Mor lilla bed honom komma igen!
Ingalunda och tvärtom, din espri bidrar till denna plats attraktivitet!
Men det finns en hundra-effekt, som är ganska naturlig och som jag sett förr. Om man bloggar varje dag (som under ett par försök för några år sedan) är det många som inte hinner med att läsa eller kommentera annat än då och då. Ett ”normalt” bloggflöde handlar ju om något inlägg per vecka, eller mer sällan. Ett inlägg varje dag är lite mer krävande. I alla fall för läsare och kommenterare.
Varning för lång kommentar då i så fall på förekommen anledning hi hi … Nu är du tillagd på mitt skrivbord, vilket är det på datorn alltså. Ett minne dyker upp:
I tidernas begynnelse med egen dator blev det en hel del support.
Support:
Kolla på ditt skrivbord, du ska ha den där …
Jag kollar noga; det finns inget ….
Supporten igen:
Vilket skrivbord kollar du på? Leendet hörs …
Nu kommer blandat från inlägg och kommentarer bakåt här:
Piffig inredningsdetalj skriver du om brädan, den är läcker! Apropå inredningsdetaljer så har jag tänkt det samma om mina tavlor ….
måla människor, lägg bilden, bildvridning, självkritisk, men pigg på att bli lite bättre. ”Fiskargubben” som jag haft en gång i kopparstick som du gör gråtande sjöbjörn för att inte tala om Sjömansjul på Hawaii, nästan som Där som sädesfälten böjer sig för vinden..
Hur ska jag nu skriva det som jag tänker … jag tänker att det en ser, läs jag , det en läser och det en känner – relationsmänniskor funkar på det sättet – som gör mig nyfiken, gör mig alert och jag får något tillfört som svarar på egna tankar som jag nuddat vid men inte fått med mig. Det känns bra.
Du resonerar i texten och kopplar en bild.
Nej då, det är inte klart än …
När jag upplever sånt så tänker jag genast skriv skriv igen fröken Olberg, men något i mig skriver inte längre – jo då i en kommentar som här funkar det fint, en mottagare finns ju direkt som kan humma, brumma och tacka ja eller nej.
Livet blir till när en går och jag tycker det är roligt och mycket bra att du fann åter till dina ord och färger och delar ut!
Tack för ordet och på avstånd utlopp för tanke – känsla – handling.
Kul du fann mig på FB, där jag just nu pausar – jag pausar nätsocial då och då, så även bloggar ibland.
Har du Instagram?
Kommer åter på besök!
Tack Tove för närläsning och närtittning – kloka tankar och ord!
Pauser uppstår av sig själv, tror jag. när de behövs, på samma sätt som lusten att skriva, måla eller vad det nu kan vara uppstår igen, av sig själv. Fast, å andra sidan leder ju en målning till nästa, som ger impulser till en till. Det gäller kanske mer målandet än skrivandet? I alla fall är det väldigt trevligt att kunna hålla på om man vill och kunna låta bli när lusten tryter. Pensionärsprivilegium!
Jo, jag har nog Instagram. Jag tror aldrig jag har lagt ut något där och glömmer ofta att kolla. Är det möjligen så att jag kan hitta dina målningar där?
Vilken fin fiskargubbe, han fick liksom en extra dimension med tåren! När jag gick min enda målarcirkel, i olja, för många år sen, tänkte sig ledaren att vi skulle börja med att måla landskap. Fast de tilltalade inte mig, jag ville måla porträtt. Jag tror han tog sig åt pannan, en nybörjare kan inte måla porträtt, men, jag gjorde det ändå, Så jag har en gubbe, min första skapelse, utan pipa och skägg, men jag gillar honom fortfarande. Och kursledaren sa faktiskt: jag tror att det är din grej att måla porträtt…
Sen blev det inte så många fler..
Flåt men Yngve Stoor säger mig ingenting..läser nu vidare
Men åh, vad väntar du på! Fram med målargrejerna igen!
Jag hade en akvarellärare som till min förvåning sa att det handlar ju inte om vilka motiv man vill måla eller vad men är ”bra” på. Det handlar om att lära känna sina färger. Sen kan man måla vad som helst. Men jag tror kanske att det gäller akvarell mer än olja och akryl?
Hej! Fiskargubben är målad av Harry Haerendel och föreställer Dorus Rijkers (1847-1928). Du kanske har läst artikeln i Bohusläningen? Den har tyvärr fått och ett och annat i denna väldigt mystiska historia om bakfoten. ”Den Helder” är inte namnet på en konstnär. Det är helt enkelt orten vid Nordsjön där Dorus Riijkers levde och verkade fram till sin död. Det är en skröna att målningen föreställer en Karl Axel Rydberg. (Liknande skrönor finns även i Danmark och Norge, som gör gällande att porträttet föreställer en dansk respektive norsk fiskare.) Även om porträttet inte föreställer en fiskare från vår västkust, så tycker jag att målningen är en fin symbol för sjöfarten och fisket på Nordsjön. Mvh Erik
Vad intressant! Tack för kompletteringar och korrigeringar. Ja, jag vill minnas att Jag bland annat hittade en artikel i Bohuslänningen när jag ville ha lite mer information om fiskargubben. Så intressant med alla dessa berättelser som uppstår kring en ikonisk målning! Jag för in korrigeringarna i txten så att inte samma felinformation förs vidare av mig!