Efter ett par lite pillriga målningar, som tulpanerna i förrgår och trädskuggan i går längtade mina färger efter att få släppas loss och så då fick det bli så. Noll koll, kallpressat grängat papper, fritt färgflöde och så några lätta penseljusteringar i efterhand. 
Det svåra är just att släppa kontrollen och verkligen låta färgerna dansa som dom vill.
Visst dansar de! Slow fox, eller är det en gavott?
Slow fox troligen, musiken är nån slags blues av allt att döma.
Under målning! Den får mig att tänka på Camus Främlingen. Jag tror att jag ska ta och läsa om den.
Men vad spännande! Det är alltid en bra idé att läsa om Främligen. Du måste berätta sen, om din association stämde.
Den går som radioföljetong nu
Has, has, has, slowfox absolut men vilken ljuvlig musik i blåa toner.
Släpp fångarna loss du, det lönar sig. Jag tycker resultatet är fint, riktigt fint.
Tack Karin! Kontrollerat kaos kan man nog kalla det. Det är inget man sätter igång med när man har ont om papper.
Sicken blåhalka!
Och underbara färger ihop.
Blåhalka! Det var längesedan jag hörde det ordet.
Ja dom ser ut att trivas ihop, dom där färgerna och då gäller det att hålla sig borta och inte blanda in fler.
Fint – som de allra flesta av dina målningar, också de du själv kritiserar för något som för en lekkvinna är obegripligt! Härligt med blåhalka – har nog aldrig hört det ordet, men det är tydligt beskrivande.
Det är ju lite som med texter. När man lagt dem från sig ett tag och tittar igen hittar man en hel del som behöver ändras. Ofta är ju redigerandet roligare än skrivandet. Men när det gäller akvarell har jag ju små chanser att ändra något.
Kan inte undvika att associera med Weeping Willows och deras låt i Pistvakt.
Associationsbanorna är många: Birger Sjöberg, Lena Nyman, Hasse och Tage … Men Pistvakt tänkte jag inte på.
Och så undrar jag om min dator missat att ställa om till sommartid – i alla fall i det här kommentarsfältet. Kollar … Japp. Det är tydligen så att kommentarsfältstiden måste ändras för hand. Så nu har jag gjort det och kommer troligen att glömma det igen i höst. Man borde – well, du vet.