En annorlunda Valborg, på alla sätt. Jag är väl medveten om att det inte går någon nöd på mig, att jag har det bra med mina möjligheter att träffa barn och barnbarn, om än på avstånd, att jag får all hjälp jag kan önska med att handla och andra ärenden, att jag kan ta långpromenader i skogen eller cykelturer till någon av de fina sjöarna i närheten, att jag kan måla när jag vill, att jag har gott om böcker i bokhyllan, musik, radio, TV… att … att allt möjligt annat. MEN just i kväll skulle jag väldigt gärna vara på landet i stället.
Den här alen finns vid det som en gång var min farfars hus, ett hus som jag nu har tagit över. Den har alltid funnits och min farbror, som bodde där fram till 1990, brukade kalla den för den gamla damen. Den har nog blivit lite för slank på min målning och ser yngre ut än i verkligheten. Knotig och lite mossig står hon där vid stranden, med allt glesare kalufs för varje år och med den där dramatiska armen som sticker ut till sidan.
Ja, ja. Jag får trösta mig med mitt (eventuella) körsbärsträd utanför fönstret.
Tack! Den gamla addern. Eller damen.
”Malt på svart mokkasammet” som tavelnasaren försökte med när han ville kränga ”konst”. Och så la han till: ”Denn passer så fint over sofaen”. Vulgärt så den blir alldeles fantastisk.
Här har du verkligen fått till det. Utan att behöva tillgripa svart mokkasammet!
Jag har en fin vinterbild av addern. Tror jag skickade den nån gång. Vet fortfarande var den finns. Och i likhet med dig har jag retuscherat bort telefonledningarna som störde på ett irriterande sätt.
Jorå, jag är medveten om att denna målning, som du på ett finkänsligt sätt antyder, drar åt hötorgshållet. Men det ser ut ju så där! Fenomenala solnedgångar som den där al-siluetten avtecknar sig mot. Kan inte hjälpas!
Men vet du vaa? Elledningen är numera så bortretuscherad den kan bli. It has ceased to be, etc. Den är helt enkelt en ex-elledning. Numera six feet under. Eller det är i alla fall planen; ny ledning är nedgrävd och inkopplad. Hur det gått med rivandet av den gamla har jag inte hunnit kolla upp ännu. Men jag är beredd att klättra upp och riva ner den själv om det skulle behövas.
PS. Det måste vara skitsvårt att måla på svart mokkasammet. Liksom hötorgskonstens svarta bälte, eller nåt.
Jag var ju för fanken spontant positiv! Den glimrar! Den suger tag i en!
Oj! Tack!
Så kallad hötorgskonst ser man ju direkt att den är mer eller mindre känslolöst och mekaniskt hoptotad. Med diverse standardgrepp som anses tilltala publiken.
Om du tror att bilden på addern kan uppfattas så så har du missuppfattat mig. Det var OJ! och love at first sight. Häftig helt enkelt.
Fauvisterna hade det inte heller lätt. Men den här bilden kom ingen av dem i närheten av.
Tack igen! Men visst kunde en och annan fauvist, också.
Ännu en fantastisk målning…
Du skrev att du tillbringade barndomen i skogen, jag är en asfaltsblomma som växte upp mitt i Helsingfors. Faktiskt var jag aldrig särskilt nära naturen förrän jag upptäckte glädjen med att tälta! Efter det blev alla semestrar tältsemestrar, senare även husvagnssemestrar, ännu bättre för då kunde man landa mitt ute i naturen o inte bara på campingplatser. Jag saknar min familj. Nu träffas vi inte alls ofta ändå, men med två blivande föräldrar i familjen hoppas jag innerligt att läget är ett annat i september när det är dags! GLADA VAPPEN!
Tack och detsamma till dig!
Ja, vi får verkligen hoppas att det kan bli lite lättare att ses i september. Och att åka till landet. Och kila ner till närköpet och köpa mjölk till morgonkaffet när den oväntat har tagit slut. Och lite annat sånt i fallande skala står på önskelistan.
PS. Alla som får chansen – oavsett när det är i livet – upptäcker nog att man mår bra av närkontakt med naturen och – skulle jag tro – särskilt skogen. Det måste vara därför ”skogsbad” blivit en sån populär grej, särskilt för storstadsfolk.
Den gamla damen är ju sagolikt vacker.
Jag tycker att du är en tuffing som eventuellt ska klättra upp och dra ner elledningar. Men vad gör man inte för konsten ?
Fastän jag inte målar utan bara fotograferar så brukar jag få liknande känslor…men det blir säkert ett oherrans liv om jag får byn att slockna och telefonerna, de som fortfarande är kopplade till hus att tystna. Men frestande är det många gånger. Förmodar att jag måste koppla bort elen först ur hela härligheten.
Ha det bra Karin, njut av det på bästa sätt även om det säkert är rätt ensamt just nu. Tack och lov för digitaliseringen ( som faktiskt hör samman med de luftburna ledningarna utanför vårt hus, kom jag just på). På något sätt gör de det. De får hänga kvar än ett tag.
Japp, elledningarna ska ner. Dead or alive (ledningarna alltså)! Och visst får man ofta lust att städa motivet lite när man fotograferar. Flytta ett hus som står i vägen, möblera om lite i landskapet och se till att den där bilen försvinner …
Valborg har alltid varit en sådan stämningsfull helg, vårens ankomst och allt det där. Redaktör’n och jag brukade vara på landet, elda brasa vid sjön, ibland bara vi två, ibland med barn och så småningom barnbarn. Så det blir lite extra vemodigt att inte ens kunna åka och krama om den gamla damen.
Vilken tavla där, milde ljus och stämning! WOW!
Här hos mig går allt bra i dessa tider. Barnbarnen över telefon och Snap Chat och beställer hem mat. Välsignat vare är att vi får vara ute. Det är jag ju i vanliga fall, men det ger extra dessa dagarna!
Allt gott!
Tack Tove!
Skönt att höra att det funkar för dig, trots begränsningar! Och visst är det alldeles nödvändigt att få vara utomhus – annars skulle man ju inte stå ut! Det blir en hel del extraturer i omgivningarna nu när umgänget i övrigt är lite begränsat och jag har gott om tid.
Allt gott till dig också, lite försenat. Vanligtvis brukar jag få ett meddelande när det kommit en kommentar, men ibland funkar det inte – jag förstår mig inte riktigt på det där. Men nu hittade jag i alla fall din fina kommentar och blev glad åt den!