Den här damen, Venus från Milo, är betydligt äldre än 200 år, men det är precis på dagen 200 år sedan hon fick komma upp ur underjorden och, pånyttfödd, bli beundrad i all sin glans.
Berättelserna om var hon fanns och hur hon hittades går lite isär (hur det nu kan komma sig när det bara var 200 år sedan!).
En version säger att det var en bonde på ön Milos som plöjde upp henne när han höll på med vårjordbruket. En annan att hon hittades i en grotta som kanske var en gammal hemlig krypta där miloerna gömde värdefulla föremål för att de inte skulle stjälas av atenarna.
Men sen köpte fransmännen henne och nu finns hon också på Louvren i Paris. I dag firar man alltså att det är 200 år sedan hon hittades.
Egentligen är hon bortåt 2200 år, på ett ungefär och välbevarad för sin ålder, måste man väl säga.
Det var vad jag hittade på dagens museiutflykt.
Med dagens akvarell har det gått sisådär. Jag har målat på ett alldeles för slätt papper, ”satin” som egentligen – tror jag – gör sig bäst för pillriga illustrationer med torr akvarell, där man använder minimalt med vatten.
Gårdagens papper var för grovt, dagens papper är för slätt och det jag saknar är mellansorten, den med alldeles lagom gräng. Jag vågar bara visa den där satin-bilden i miniformat för den är verkligen inte bra.
Arga akvarellisten får inte vara med och leka under mitt Decamerone-projekt, men jag vet ju precis hur det skulle ha låtit:
”Men åh, sådana där träd finns inte! Släpp igenom himmel och ljus vettja. Lollipop-träd! Kluddigt och tråkigt, ovisst hur ljuset faller, tråkigt vatten som dessutom lutar (fundera lite på vad vågrätt betyder), konstig puckel i landskapet …”
Jo, så är det nog, så för att muntra upp mig tog jag det allra sista pappret med rätt sorts gräng och försökte mig på en snabb landskapsbild utan sjö, men med lite blåst. 
Förvisso inget mästerverk det heller, men i alla fall något som jag känner mig mer hemma med.
Åh jag blir så nyfiken på såna där gamla statyer, vem gjorde dom, och varför, bara dekoration? För att inte tala om hennes äldre syster, Venus från Willendorf. och papper, det är också ett mysterium. Men den nedersta akvarellen blev väl bra.
Ibland tycker jag att mammer är mera mystiska.
Mycket! Som till exempel den där willendorfskan.
Jag tror, Kicki, att de där venusarna spelar i helt olika ligor. Willendorf kanske är någon slags kultfigur? Och de där tjusiga grekiska skulpturerna av vackra ynglingar och kvinnor är ren skaparlust, ser det ut som. ”Because I can”, liksom. Sen fick de olika verken väl olika gudanamn för att projekten skulle framstå som lite nyttiga också. (Nej, detta är inte evidensbaserat, jag kan inte åberopa några källor; låt oss säga att det är en teori och mitt blygsamma bidrag till konsthistorien.)
Åh vad jag gillar trädet på nedre målningen! Det känns som om jag vill äta upp det!
Lite svårtuggat, kanske, men vassego! Nu har jag fixat nytt papper och äntligen en tub bränd sienna! Fatta vad nervöst det var att måla på det allra, allra sista pappret av den sort som jag behärskar någorlunda!
Menar du att Lotten ska äta akvarellpapperet?
Tror inte att det blir bra. Inte ens med en rejäl slev bränd sienna som sås?
Hon kan få välja: trädet eller målningen.
Första bilden fick mig att tänka på porslinsmålning.
Ja, de där skulpturerna var ju målade en gång i tiden, så det stämmer ju bra!