Sommartid. Fast här i östra Svealand ska det visst snöa i morgon.
Det struntar mina akvarellfärger i. Den här målningen har färgerna i stort sett gjort på egen hand. Jag lägger på lite färg här och där, häller på vatten och låter det rinna runt litegrann. Jag har delat upp det på upptill och nertill, men i övrigt är mina insatser är minimala. Trädstammarna har jag dragit fram med en torr pensel i nästan torr färg. Klart!
Trots bättre vetande la jag in lite ultramarin färg i himlen. Det ska man inte göra, för den är väldigt kornig. Bättre att hålla sig till snälla himmelsfärger som kobolt eller indanthrene blå.
Och här är samma akvarell tagen i dagsljus. Lite mörkare än i verkligheten, tycker jag, men färgtonerna stämmer bättre med originalet. Nu uppljusad med hjälp av Skogsgurra.
DET ÄR JU SÅ FÖRBÅLT VACKERT!!!
När jag snickrar och tapetserar, målar väggar och syr, tar jag ett steg tillbaka och skådar mitt verk – och är till 100 % alltid supernöjd. Jag klappar mig själv på axeln och gratulerar mig till ett gott dagsverke.
Gör du det när du målar?
Färgerna hälsar och tackar!
Ja, så gör jag också när jag snickrar, tapetserar, målar väggar och framförallt möblerar om. Då säger jag alltid till mig själv: ”Jädrar, vad bra det blev!”
När det gäller akvarellmålandet (som ju är en rätt nystartad verksamhet för mig) letar jag i stället alltid efter förbättringspotentialen.
En nystartad verksamhet för dig? :O Tanken om att det krävs 10 000 timmar för att bli riktigt skicklig på något föll därmed.
När jag tittat på dina akvareller har jag känt en önskan att själv måla, men tänkt att det är för sent. Men då kanske det inte är det?
För sent?! Nej vet du vad, det är det verkligen inte. Jag har försökt kolla upp när jag började med akvarellmåleriet och det verkar vara våren 2016. I min ungdom tecknade jag oavbrutet och om jag målade var det antingen färglagda tuschteckningar (som gårdagens fotbollsbild) eller lite olja. Akvarellteknik på allvar har jag alltså bara försökt mig på de senaste fem åren.
Så det är bara att sätta igång! Gör det. Men se till att börja med bra akvarellpapper, annars skiter det sig totalt. Minst 300 gram, gärna ett ark med fin gräng och ett med grov, så du kan prova dig fram. Jag använder helst fin gräng. Go for it!
Tack och lov för att dina akvarellfärger gör som de själva vill och struntar i väderleken!
Sådan färg sådan konstnär höll jag på att säga men jag hann inte säga det utan håller det för mig själv. Jag är imponerad, bara så du vet eller för att säga det på åländska, barra så du vet! Heja Karin!
säger Karin som sitter vid datorn med ett vitt landskap utanför fönstret.
Tack Karin – åländska låter väldigt övertygande!
Men snö nu, visst är det galet? Vi som hade ställt in oss på sommartid. Här skiner solen fortfarande, men det lär ska bli ändring på det.
Njae, jag vet just inte, jag.
Jo, fortfarande svårt att komma över förra inlägget där jag utsattes för ett övergrepp som BO nog skulle ha en del att säga om. Dels för att jag avbildats i någon slags Lederhosen, dels att mitt ungdomliga talfel avslöjats så skoningslöst och även för att du la beslag på blåsipporna. Tänk själv – jag hade nog försökt säga ”blåsippa” men inte lyckats göra mig förstådd. Vem brydde sig om att ens försöka förstå vad mitt ”båsipp” betydde? Så lite sur är jag allt.
Alltså: Den där algblomningen är ju rent förfärlig att se. Och himlavalvet – fullt med gryniga föroreningar – eller om det är virusklumpar? Behöver vi se sånt idag?
Min andra allvarliga invändning mot ”konstverket” är hur du presenterar bakgrund och tillkomst. Motivet är helt klart sundet mellan Storön och Djuphällarna. Det var svårt nog att ta sig igenom med kanot redan på femtiotalet. Och omöjligt med flatbottnad eka. Man tvingades staka sig fram genom ävja och dy (se Smiths Nautisk Ordbok) med de risker det innebar. Skylla på oskyldiga pigment! Nej, det kan jag inte acceptera.
Men jag är ju storsint så jag ger dig en chans att kompensera genom att åstadkomma en bräkande idyll där små ulliga vita lamm betar på en friskt grön alpäng. De ska vaktas av små prinsar och prinsessor i full mundering – glöm inte att de ska ha gullblänkande små kronor på. Prinsessorna ska ha lockigt ljust hår och prinsarna ska vara mera som Prins Valiant. Neuschwanstein ska skymta i fjärran.
Blåklocka, SG, inte blåsippa. Men när det gäller motivet har du rätt i att det skulle det kunna vara Lilla draget, mellan Storön och Djuphällarna. Där var det svårt att ta sig fram. Vid Stora draget gick det bättre, till och med att ro, om det var hyfsat vattenstånd.
Nåväl, när det gäller din prinsessbeställning måste jag tyvärr avstå. Min prinsessperiod ligger bakom mig. Framtida konsthistoriker kommer att konstatera att min allra sista prinsessmålning tillkom i samband med monarkins kaffeflickskris 2011.
https://www.karinenglund.com/2011/01/varifran-far-de-allt/
Du visar en beundransvärd integritet. Ungefär som Agueli.
Hyttis grävde fram Säfves bok och har just berättat om hur Agueli bryskt avvisade ett beställningsjobb. Ett där beställaren hade gett detaljerade anvisningar om hur verket skulle se ut och bra betalt skulle det bli också.
Blåklocka/Blåsippa – tänk dig själv. En osäker liten kille som inte klarade av att säga hjärta eller konvalj – hur skulle han ens våga försöka sig på ett så komplicerat ord som blåklocka?
Om ett barnbarn beställer prinsessmålningar måste man ju … Men där går gränsen.
Ja, det måste ha varit traumatiskt med alla de där svåruttalade blommorna. Här borde jag förstås, apropå blommor och barndomstrauman, leta upp ett par bilder på mig utstyrd i stela, kliande utklädningskläder av kräppapper, den ena föreställande tussilago och den andra – just det – blåsippa! Men då hinner jag ju inte måla dagens akvarell, så det gör jag inte. Letar foton, alltså. Eller alltså inte. Men målar akvarell.
Jag tycker mycket om dina målningar – vare sig du sparkar fotboll eller inte – och minns med glädje ditt tecknande alltid, i gymnasiet. Fortsätt – det du gör sätter igång kommentarer som är härliga att läsa och dina färger, ditt sentida akvarellmålande är så fint! Jag är tacksam att få se. Och läsa.
Tack Margareta! Visst är det kul att ränderna inte går ur i första taget. Du skrev väldigt bra uppsatser. Jag ritade jämt. Och du har fortsatt, eller tagit upp skrivandet på allvar, liksom jag börjat måla akvarell.