I kommentarerna till gårdagens inlägg påminns jag om en bok som jag länge tänkt läsa, Torbjörn Säfves biografi om Ivan Aguéli. Eller roman, snarare, ett slags inlevelsefull skildring av hans liv.
Hursomhelst tänkte jag beställa den på biblioteket, men så kom jag på att det här Decameronestället som jag dragit mig tillbaka till är rätt välförsett. Så jag gick på en spaning bland husets alla böcker och såklart. Där stod den. Torbjörns Säfve: Ivan Aguéli. En roman om Frihet. En bok för alla i Litteraturfrämjandets utgåva från 1991.
Så nu har det blivit mer läsa än måla idag i mitt Decameronelivs fjärde dag, men en liten snabbmålning hann jag ändå med. En mycket enkel skiss. 
Bäst i den här serien!
Snabbt kan också vara bra. Dimman, ljuset som bryter fram, vattnet., de tunna björkstammarna…
Har du inte en olja med samma motiv (ån ner från landsvägsbron med kröken till vänster under bron till bruksparken lite längre ner?)
Av Fritz Söderberg (med några frågetecken för korrekt namn)? Kanske hette han Sven Jansson – men såå fel kan jag väl inte ha? Jaha, det tror du…
Snabbt kan vara bra om man vet vad man håller på med … så tusen tack för den kommentaren!
Jag tror det är syrran som förvaltar målningen av åstranden. Minns inte vem som målade, men det finns en (nästan alltför) tydlig signatur på tavlan vill jag minnas. Syrran, åhoj!
Vattencykel?
Huh?
Aha! Got it! Tihi!
Här är åkanten. Signerad Fritz Söderberg.
Dä va fan!
Kvar var den. Och Fritz hette han.
Nu gäller det att ta reda på om han ville skapa ångest (Munchs Skriet med diagonalen åt ”fel håll”) eller om han hittade en bra plats som gav just den vinkeln.
Jag tror det senare. Ingen skräck och fasa. Och om jag får gissa på årstid så ser den också ut att vara tillkommen i mars. Med den tidens vintrar.
Finns i Mora om du vill se den live. Jag gillar den där speglingen av en lätt rosaorange himmel, som vi bara ser i vattnet.
Japansk? Kinesisk?
Ja, nåt sånt tänker jag.
Det tolkar jag som en komplimang!
Gör det!
Bäst hittills!
Bild på väg.
Tackar!
Jag kontaktade en kompis som är så välmöblerad upptill att hon kan allt om alla konstnärer. Jag skrev:
– Ivan Aguéli! Så spännande!
Hon svarade lugnt:
– Jag vet. Jag gick i samma klass som en släkting till honom, men hon stavade Agélii.
Åh, Lassie-vibbar på den! Hela Agélii-familjen stavade så, men Ivan petade in ett u för att distansiera sig lite från sin mycket otrevliga pappa. Kanske också för att han som språkkunnig insåg att det annars skulle bli feluttalat i länder som Frankrike. Tonande sj-ljud på ”g”, typ. Sen distansierade han sig ju lite till och tog namnet Abd Al-Hadi Aqhili
Prosit!
Precis: Aaaaaschéliii!
Händer mig ibland också att jag hittar en bok i bokhyllan som jag inte hade en aning om att jag köpt. Tur att du tittade ordentligt. Även den här akvarellen är fin!
Tack Ingrid!
Det där huset på landet är pålitligt. Man hittar nästan alltid åtminstone ungefär det man letar efter. Och i det här fallet var det ju fullträff.