För några år sedan kom en bok, som jag tänker på i dessa tider. Den heter The Village Effect av Susan Pinker (utgiven av Spiegel & Grau). Den är en studie som enligt underrubriken handlar om hur mänsklig kontakt, ansikte mot ansikte, ger oss ett längre, lyckligare och smartare liv.
Det dyker upp referenser till den ibland och en av poängerna är att de där halvnära, eller mer flyktiga kontakterna också är mycket viktiga för ens hälsa och välmående.
Det är nyttigt att byta några ord med busschauffören, vara stamgäst på sitt café, vara igenkänd i Konsum-kassan, veta namnet på den som driver kemtvätten, klackbaren och nyckelkopieringen i kvarteret intill. Helt enkelt att ha en som en liten by omkring sig.
Nu får vi jobba lite extra på det där. Familjen och kompisarna kan man ju ha telefonkontakt med. Men inte med Konsum-kassan. Jag har ingen lösning på detta, men jag ser till att gå mina dagliga promenader i delvis befolkade trakter, helt enkelt för att det är trevligt att se folk. Och har man tur kan det bli lite interaktion, på behörigt Corona-avstånd förstås.
Som i går när jag gick längs allén och ett gäng killar på andra sidan av den tomma gatan kickade boll mellan sig.
Plötsligt for bollen iväg över gatan rakt mot mig. Den kom så lägligt att jag kunde sparka till den med en ordentlig bredsida med min kraftiga promenadsko.
Bollen flög i en elegant båge tillbaka över gatan i famnen på en av killarna. Då satte de igång att applådera och jag gjorde en tack-bugning innan vi vinkade åt varandra och jag kunde fortsätta min promenad. Kändes som en liten höjdpunkt under dagen.
Det går ju inte att ta några selfies i en sådan situation och ingen annan tog någon bild heller. Så då får jag väl ägna dagens akvarell åt detta motiv. Jag vill gärna tro att det såg ut ungefär såhär.
Att jag är lite ovanligt långhårig beror på att det ju inte går för sig att gå till frissan nuförtiden.
Men så finns ju alla trevliga bloggar också som man kan besöka. Tack och lov för det! Kanske bloggandet går mot en renässans. Och det är också ett sätt att skapa sig en by, gärna global.
God morgon!
Det där var en högst oväntad ny karriär. Jag kan tipsa om diverse specialklädsel för idrottsutövning: Adidas, Nike, Puma och, varför inte, gamla Tretorns gympadojor?
Den där väskan kommer att vara till besvär. Eller också kan den bli ditt sportsliga varumärke. Men tror ändå att en ficka i ”gymnastikdräkten” är att föredra.
Bilden är mycket bra. Fullständig koncentration på bollen. Balansen mellan statisk jämvikt och de dynamiska krafter som utlöses när foten träffar bollen – allt detta med endast en fot i backen och en väska som när som helst hotar att ge sig iväg på egna äventyr framgår tydligt av den även i koloristiskt avseende välbalanserade bilden.
Brava! Som det heter numera.
Tackar! Finns Tretorn numera? *googlar* Jamenvisst, med gummistövlar och allt.
Väskan tänker jag mig just som en sån där signaturgrej som också ökar svårighetsgraden lite, på ett diskret sätt. Så där som någon sa om Ginger Rogers: ”Hon gör samma sak som Fred Astaire, men baklänges och i högklackat.”
När det gäller akvarellen ser jag förstås bara den där lilla kovesen vid armbågen, där jag råkade slinta med pennan. Kanske kommer den att irritera mig tillräckligt mycket för att jag ska leta fram en vass kniv, skrapa bort den, fota på nytt och byta ut bilden i blogginlägget*.
*Kovesen numera borttagen.
God morgon, Åland is calling!
Härligt med fotbollstemat vi håller idag Karin, en ren tillfällighet förstås men ändå.
Jag gillar ditt självporträtt väldigt mycket! Wow!
Vad blir ditt namn som fotbollslirare? Karinski ?
Du fick i alla fall applåder! Jag gjorde detsamma när en väldigt ung fotbollskille fick bollen på villovägar i Catarinaparken i Funchal för några veckor sedan. Han såg bara förlägen ut när en gammal tant lirade fotboll med honom helt plötsligt. Hon blev livad däremot.
Jodå, nog är det en renässans på väg alltid, åtminstone nu under karantänstider.
Bra känns det också.
God morgon kära bybo, på andra sidan Östersjön! Ja, vi får hålla igång fotbollsintresset när allt är inställt i övrigt:)
En väldigt ung och ensam fotbollskille har nog svårare att visa sin uppskattning än ett gäng på åtta – tio tonåringar. Han applåderade nog inombords.
Jodå, det samma hände mig för några år sedan. Och frisyren är också densamma, frissan får vänta. Lite avis på jackan, jag måste nog sy en ny.
I övrigt instämmer jag med brorsan, fin akvarell.
Och jag är avis på dig som kan sy! Jag kan det inte men höll ju på ändå och lyckades få till allt möjligt, men till sist insåg jag att jag ju egentligen inte kan, så då gav jag upp. Men just nu – när det finns gott om projekttid – vore det ju väldigt praktiskt att kunna.
Jag trodde att du förfallit så djupt i din eremitiska tillvaro att du tog den där gamla lumpiga kappan utan att klippa bort ludd och lösa trådar.
Att sy – det måste vara i det närmaste omöjligt. Löst och ostyrigt material. Trådspänning som ska vara perfekt. Och så måste man se upp för den där vassa nålen som väldigt lätt och utan förvarning tar sig igenom pekfingernageln.
Men ändå, jag tror att en symaskin underlättar om man ska ge sig på att sy kappor. Kanske till och med en enkel bollsparkardräkt.
Kom då att tänka att tänka på den sykunniga här i Pörtet. Hon gav bort sin duktiga symaskin till sondottern. Och sedan följde en period av vånda och olust. Den perioden räckte ända tills hon en dag kom hem med en kartong som hon smusslade lite med. Jag fick inte veta…
Det kröp ju fram förstås. Hon hade köpt en symaskin. IKEA:s enklaste modell – för nånstans mellan 600 och 700 SEK. Och nu har kammen växt och eftersom karantänen är osäkert lång så har hon gett sig på att sy ett par Lederhosen i svart kläde och med långa ben. De långa benen är min önskan, gubbaben förtar rätt mycket av skönhetsupplevelsen.
Hängslen med ett ok över bröstet blir det förstås. Och sedan (i stället för Edelweiss och andra tyrolerattribut) lite dalpilar och blåklockor med kurbitsar i påsöm. Jag protesterar inte. Det kan bli en mycket anslående syn.
Men jag måste erkänna att kinaviruset känns mindre hotande nu. Fast – å andra sidan kanske karantänen blir mycket lång och då kanske jag hinner nöta ut dem innan jag släpps ut i offentligheten igen.
Jag har nu en mycket god förhandlingsposition när jag ska byta ut min Köping BF1 mot en sån här mackapär:
https://www.globaltools.se/maskiner/svarvar/metallsvarv/proficenter-700-bqv-med-2-axlig-DRO?gclid=EAIaIQobChMI0rvzqJ2_6AIV16wYCh3O0ArXEAEYASACEgKPavD_BwE
Lite hjälper det förstås att affärerna gick så dåligt i fjol att vi fick tillbaka ungefär samma summa från Skatteverket. Jag förstår nu vad grabbarna menar med att ”Dåliga affärer är inte det sämsta” Kanske hörde fel på något ord. Men det är så det känns.
Det blir nog bra det där. Men blåklockor? Det är ju min grej. Kurbits och annat är nog bra, men det ska ju huvudsakligen vara hjärtan och konvaljer. Eller ”jätta å kovaj” som beställningen löd en gång i tiden.
PS. Jo du hörde nog fel på något ord, men det blev bättre så där.
Så skicklig du är att fånga rörelse i bild! Det kan inte bli tydligare hur du drämde iväg bollen och kanske var det både lite tur och skicklighet som gjorde att den landade precis så perfekt som den gjorde.
Jag håller med dig till fullo om dina iakttagelser. Jag är totalt beroende av just de inte så intima sociala kontakterna som jag har här i byn och som jag aldrig upplevt någon annanstans trots mina många bostadsorter. Jag är något av en ensamvarg som är nöjd med att pyssla med djuren, när jag blir pratsjuk eller lite uttråkad så går jag ut med hunden och en kort promenad på en kvart kan lätt bli en timme när man möter bybor och pratar bort en stund. Sen räcker det för mig, då har jag fått mitt sociala behov tillfredsställt. Jag kan fortfarande gå och handla o det fortsätter jag med så länge jag inte är förkyld.
Du har förstås läst och sett att jag min senaste hund var en papillon, och jag har bara gott att säga om rasen. Pigg, frisk, glad, skäller inte, behändig storlek, älskar både skogspromenader och att sitta i knäet. Sveriges första lydnadschampion var en pappis! Nej nu tar nog utrymmet slut snart, får ge mig för denna gången. Trevlig söndag
Paula, det verkar som om förutsättningarna är goda för dig för ett hälsosamt, lyckligt och smart liv, så som boktiteln lovar.
Det var nog mycket mer tur än skicklighet som gjorde att jag fick in en sådan perfekt träff på bollen – den kom i precis rätt vinkel och det var bara att drämma till.
Men åh, nu blir jag ju ännu mer papillonsugen! Det var någon som sa att den uppför sig som om den vore en stor hund. Alltså inte sådär nervöst och gläfsigt som småhundar kan vara och det låter ju väldigt trevligt.
Trevlig söndag i sydvästra Dalarna!
Söndag har hunnit bli tisdag kväll, nyheterna är avklarade, de gamla vanliga, 99% corona och sen vädret. Så har världen blivit. Black Beauty ja, undrar om jag läst den. Men vet ju iaf om den! Jag vill minnas att hästböckerna jag läste handlade om en som hette Fury, älskade de böckerna, ja jag älskade alla böcker om jag ska vara ärlig. Tycker du lyckades bra med hästporträttet men jag blev än mer imponerad av det vackra landskapet med underbar lyster! Nu önskar jag dig godnatt och trevlig onsdag
Är avundsjuk på din träffsäkra bredsida, jag lyckas aldrig skjuta tillbaka bollar på ett snyggt sätt.
Har missat en hel rad akvareller, ser jag. Tur att man kan scrolla neråt i bloggvärlden. :) Ska ta din uppmaning (?) och ta bloggeriet på större allvar nu i Corona-tiden. Vore en positiv bieffekt om bloggandet fick en renässans.
Det är nog inget jag kan upprepa i brådrasket. Oftast blir det en tåfjutt som sticker iväg åt något irrelevant håll.
Ja, många akvareller blir det. Dagens akvarell blev just klar och känns kanske lite som en genväg. Jag lät färgerna göra jobbet.
Bra! Bloggeriet behövs. Gör din plikt, skriv din blogg!