Jag fick ett uppdrag för ett tag sedan av brorsan. Det handlade om att leta upp ett konstverk som han köpt av en person i Stockholm. Innan han hann hämta det reste säljaren bort och lade då konstverket för avhämtning någonstans på sin kolonilott i Bromma. Brorsan bor i Västmanland, tror jag, eller Örebro län, kanske. Och jag bor i Stockholm, så det var ju rätt naturligt att uppdraget gick till mig.
Dagarna gick och jag var lite låst av transporter och leveranser som skulle passas, så jag skickade uppdraget vidare till en kompis i Bromma. Skulle hon möjligen kunna leta upp kolonilotten i fråga och rädda konstverket? Hon återkom med beskedet att uppdraget var snudd på omöjligt. Koloniträdgårdsområdet är MYCKET stort, flera hundra lotter och hon undrade om det möjligen gick att få en mer precis positionsangivelse.
Jag kollade på kartan och insåg problemet. Säljaren hade uppgett ”Bävervägen”, utan gatunummer. Den finns inte inom koloniträdgårdsområdet, utan är en bilväg i närheten. Inom området heter vägarna Ängsvägen, Skogsvägen, Dikesvägen och sånt.
Brommakompisen åkte till Öland och fler dagar gick. Jag började känna mig lite orolig för det där konstverket och utarbetade en plan. Den gick i all sin enkelhet ut på att
1. På midsommardagen är det lite trafik i stan och överkomligt att ta sig från sydöstra till västra förorterna
2. På midsommardagen är det också sannolikt att kolonilottsinnehavarna håller till på sina lotter
3. Även om koloniträdgårdsområdet är stort finns det säkert en fungerande social kontroll
Så jag åkte helt enkelt dit för att leta. En ledtråd som jag hade fått av brorsan var att grinden till den aktuella lotten hade ett vagnshjul i sig. Den första damen jag mötte skrattade rått år min fråga. Hon hade ingen aning. ”Men lycka till – du har bara några hundra grindar här att kolla.” Nästa person var mer hjälpsam. Han tyckte sig minnas något sådant och ledde mig till en grind med en sol på. Nästan som ett vagnshjul tänkte jag och gick in frågade grindägaren om det var han som var Lasse. (Eftersom en annan ledtråd var att ägaren till vagnshjulsgrinden heter Lasse.)
Nej, han var inte Lasse, men han engagerade sig i mitt problem och min teori om social kontroll besannades.
Han trodde sig veta vem Lasse var och en slagning i Koloniträdgårdsföreningens förteckning över lottinnehavare ledde oss till rätt adress och grinden med vagnshjul.
Där låg mycket riktigt, bakom ett plank, ett större platt paket märkt BREFAB, vilket var den tredje ledtråden, eller let-tråden.
Mission accomplished! Eller nästan i alla fall. Nu ska jag bara se till att konstverket kommer till brorsan också, men det är den lättare delen av uppdraget. Nog ska jag väl hitta till Västmanland. Eller om det kanske är Örebro län…
Tack!
Det där med adressen har jag inte förstått heller. Platsen beskrevs som just ”bakom en grind med ett vagnshjul i”. Verkar inte som medvetandet om att det finns gatunamn i koloniområdet är så värst utbrett. Jag kan också tänka mig att jag missat någon informationsbit. Kommittén slår ju alltid till när man är oförberedd.
Det blev ju ändå en oemotståndlig utmaning och det sätt du löste det på ger hopp om mänskligheten.
Montelin, som mannen bakom verken heter, har fascinerat mig och när jag läste Ehrenmarks intervju med honom (i Paris på sextiotalet där han sågs som en Lindströms efterträdare och lite av Fahlström också, fast på ett annat sätt) blev jag ännu mer intresserad. Boken ”Sjötorpet” lyckades jag få tag på och sedan hittade jag en del från Reijmyretiden. ”Sjötorpet” är en beskrivning av hans liv, som till stora delar var en parallell till van Goghs men med inslag av burlesk humor.
Det ryktas att Jan Malmsjö har en ”bit” av honom, men har inte lyckats verifiera det.
Hans bilder är ofta groteska och grovt anspelande men hans ”bitar” är vad jag egentligen söker. Där finns tålmodigt detaljarbete och väldigt fin känsla för färger. Ganska långt från Lindström, kan man nog säga.
Nu blir jag ju väldigt nyfiken på innehållet i det där platta paketet. Men jag tror att uppackandet får vänta. En lycklig slump för mig till Malingsbo inom kort. Då kanske jag kan leta mig till dina trakter.
Du är välkommen, med eller utan Montelin.
G.
Klart Montelin ska med. Kommer någon gång i mitten av juli om allt går som planerat. (Hur 17 gör man små bokstäver i det här kommentarsfältet? Jag vill ju inte att Ändringskommittén ska upptäcka mina planer.)
Jag tycker ditt inlägg borde vara en alldeles utmärkt story passande till en roman. Hon, singel och typisk stockholmska ger sig ut på vinst och förlust och får ett uppdrag att hitta en kolonistuga någonstans på landet där något hemligt att hämta finns och träffar där någon med ett förflutet, också singel…Det kan ju t.o.m. bli en deckare.
Nu är jag nyfiken på hur konstverket såg ut.
Ingrid
Vilken lysande romanidé! Skriv för 17, annars kanske jag snor den…
Jag är också jättenyfiken på konstverket, men låter min bror packa upp paketet. Förhoppningsvis någon gång i nästa vecka då jag ska till Akvarellcentret i Malingsbo, som ligger i närheten av hans hem.
Press Stop!
Tage Erlander sägs ha haft en Montelin på sitt rum.
Såg du den när du sprang där? En blästrad bräda med milda färger på åsarna och troligen en något skabrös scen där träets ådring fick stå hör handlingen.
Kan jag mycket väl tänka mig – han hängde med bra och var nyfiken på allt som hände, inte bara i politiken utan inom många områden som konst, litteratur, teater och vetenskap. Även om jag träffade honom regelbundet under 1960-talet (och emellanåt därefter) fick jag aldrig följa med honom till hans rum. Undrar var den där Montelinaren finns nu? Ett uppdrag för Statens konstråd att reda ut, kanske.
PS. Kommer till Malingsbo nästa vecka. Allmänheten varnas.