”Hur är det”, frågade en kompis ”skriver du så lite på din blogg för att det inte händer så mycket eller för att det händer för mycket, eller vad är det som hindrar dig?”
Frågan var ställd i all välmening av en person som tycker att jag borde blogga ”som förr i tiden”. I bloggandets tideräkning betyder det, tror jag, ungefär som för fem år sedan. Jag var flitigare då, absolut, och det var de flesta av mina bloggbekanta. Och alla bloggläsare och kommenterare. Det som hänt är väl bland annat Twitter och Instagram och mycket annat, som blivit populärt under tiden. Bloggandet framstår numera som en ganska eftertänksam och långsam kommunikationsform. Ett blogginlägg kan ju ligga där i flera dagar, ja veckor, för kommentarer och resonemang. Lite gammaldags, rentav.
Men i alla fall. Jag blev ju lite däckad av den lunginflammation, som jag faktiskt bloggat om och som tog om inte andan ur mig, så i alla fall en massa kraft. Oj, vad trött man blir!
När jag väl kravlat mig upp ur den svackan var det dags att börja packa, för nu drar jag till nya trakter. Den nuvarande närförorten till Stockholm är bra på många sätt, nära till Mälaren och Vinterviken och annat trevligt, men med nio barn och barnbarn längs den östligaste tunnelbanelinjen är det lite opraktiskt att bo längs den västligaste. (Ett av barnen och två barnbarn bor visserligen väderstrecksneutralt vid Slussen, men alla andra bor österut.)
Under vissa värstingveckor, med lite 
olika skjutsande av barnbarn hit och dit till platser som det är svårt att åka kommunalt till, har jag kört ungefär 18 mil. Inte så klimatsmart.
I morgon bitti kommer flyttbilen! Kanske bäst att packa klart de sista flyttkartongerna…
Bilden är lite mörk, eftersom jag redan har packat taklampan.
Jag återkommer med rapporter från den nya boplatsen.
Ja bloggandet verkar ha gott i stå överlag. Att jag blev mormor går knappast att skylla på, ett enda litet knytt (finast i hela världen) tar inte så mycket tid. Men när vi umgås är det två-tre timmars restid ut i den glesaste av bygder, södra Norrlands inland, och då stannar man några dagar.
Det var lite som om orken och inspirationen tog slut. Till slut kom insikten, Vem bryr sig? Vem är intresserad? Så spännande är inte mitt liv. Tror jag.
Men med ditt liv i händelsernas centrum (Stockholm, höhö) så har du mer att berätta.
Nu ska jag gå ut i vävstugan och väva 9 meter tyg till två kjolar till Mora sommardräkt. Det är inte heller så underhållande.
Hmmm… Hur ska jag nu tackla denna utmanande synpunkt att det skulle finnas mer att skriva om från min horisont. Jag tror att Hjalmar Bergman sagt det bäst i Flicka i frack. Han hävdar att det just inte händer något alls i storstan: ”Men det tråkiga med storstaden är, att där aldrig händer något av betydelse. Folk tror, att det är i storstaden man stiftar revolutioner och bildar truster, att det är därifrån man styrer riken, förkunnar strejker, predikar en ny moral. Misstag. Allt detta sker i landsorten. Där föds det nya och skickas sedan till storstaden för att utbjudas, utskrikas, omtalas – korteligen: för att få en smula reklam.”
Utställningar, teatrar, konserter, museer… menar jag
Jamen sånt står väl som spön i backen runt om i landet och ofta med mycket hög kvalitet. Så det är bara att skriva om Konst runt Siljan eller Dalhallaföreställningar eller så. Klen ursäkt, hörru!
KrS 3 dagar/år.
Har du sett Dalhallas utbud</a? Laleh och Malena Ernman kanske.
Äsch, KrS och Dalhalla kom med mest för att det är sånt jag råkar känna till.
Om det i Avesta med omnejd pågår ett ständigt kulturutbud av mycket hög kvalitet, konserter, körsång, musikaler, revyer, konstrundor, Avesta Art och mycket mycket mer, så går det nog att leta upp en del i Siljanstrakten också. Tänkte jag.
Nu ska jag försöka skriva en kommentar som går fram, tra la la.
Bloggen är fortfarande min favorit! Jag är väl också gammaldags, men jag tycker om de lite längre texterna. Jag tycker om ord, och de har en ganska underordnad ställning på Instagram och Snapchat och alla kommunikationskanaler som finns nuförtiden.
Fantastisk ordning du har på dina flyttkartonger! Så där har det aldrig sett ut när jag har flyttat. Minns inte ens hur det har sett ut, vet bara att jag varje gång varit på väg att gå under. Lycka till med din flytt, i alla fall.
Och nu ska det bli väldigt spännande att se om den här kommentaren kommer fram. :)
Det gjorde den till sist! (Men jag fick lirka loss den ur mitt korkade spamfilter…)
Flyttkartongordningen kommer sig av att jag vill ha lite space kvar även de sista dagarna innan flytt och då måste man trava upp dem så där längs väggarna. Men sedan visade det sig förstås att många var felmärkta och en hel del bra-å-ha-prylar ligger troligen på vinden, eftersom jag märkte upp TILL VINDEN lite på måfå.
Så roligt att du syns här igen Karin. Jag undrade hur det gick för dig på doktorns trapp för rätt längesen, om du fick den hjälp du behövde eller som det blev som med den tappade lappen på handlarns trapp.
Det är intressant att läsa vad du och Kicki tänker om bloggandet. Jag håller faktiskt inte med, för bloggen hålls vid liv bara om man håller den vid liv. Tror jag. Det beror på en själv. Vi är rätt många som fortfarande bloggar och följer varandra. Det är min upplevelse i alla fall. Visst har många lagt av, mera eller mindre, men det kommer nya och via nya åter nya. En intressant värld. För min del trivs jag bättre på bloggen än på Twitter och Facebook även om jag också Fbookar, mest för företagets skull. Tror att jag lägger av med Fb när vi lägger ner Pettas ( inte aktuellt ännu), men skrivandet på bloggen känns fortfarande som väldigt inspirerande.
Lycka till med flytten och så vill jag önska dig välkommen tillbaka i bloggvärlden igen.
Ja vad kul om du har rätt! Jag borde kanske leta runt lita mer för det är mest gamla bloggbekanta som försvunnit ur bilden. Men jag har inte gjort så mycket för att förnya kontakterna med bloggvärlden.
Facebook är jag utslängd från, utan att jag vet varför, Twitter har jag aldrig börjat med och Instagram använder jag mest för att kolla på några kompisars foton. Bloggandet passar mig nog bäst, på det hela taget.
Jotack, en bekymrad läkare lyssnade på mina lungor och skrev ut dunderantibiotika mot min lunginflammation. Sen tog det ett bra tag innan jag var på banan igen, för av lunginflammation kan man bli MYCKET trött.
Men nu är jag igång igen och flytten gick finfint – nu är det bara resten kvar… Alltså att hitta nya platser till allt man släpar med sig och kanske göra allvar av utrensandet. I den nya lyan har jag visserligen ett ganska generöst tilltaget vindsförråd, MEN hissen går inte hela vägen upp, så det är en krånglig trapp, en gallergrind, några trappsteg till och så en låst dörr innan man kommer upp på vinden. Det inbjuder inte till okynnesförvarande, så det kanske blir några turer till Emmaus eller Stadsmissionen, med sånt som inte behövs.
Det lär ju vara det som är det fina i flytt-sången. Man rensar ur och ut ur huset. Alltid lite grann i alla fall. Lycka till!
Lite grann, ja …
Tack! Det gick bra den här gången också.
Lycka till med nya bostaden – och fortsätt blogga, när du vill och har tiden! Har saknat dig.
Tack Margareta! Ja, det känns som om det kan bli lite inlägg framöver. Rapporter från orten:)
Samma här Karin, färre blogginlägg nu än tidigare. Bra sammanfattning av bloggandets förändring. Det var roligt att vara aktiv men samtidigt tog det för mycket tid, åtminstone för egen del. Men väldigt kul med nya ”vänner” som besökte varandra på respektive sidor. Även där är jag slö i dagsläge tyvärr. Tiden räcker inte till. Men plötsligt händer det, som man säjer i reklamen . Kram på dej Karin. Undrar när vi ska ses IRL
Jag tror det är en fråga om att ”tänka blogg” till vardags. När jag var flitig var det ofta en fråga om några minuter att skriva ner själva blogginlägget. För det byggde på att jag var lite uppmärksam på möjliga blogginlägg omkring mig hela tiden. Ska försöka hitta tillbaka till det sättet att tänka, så kanske det kan bli nåt.
Ja, när kommer vi att ses IRL? Det är bra om du berättar på bloggen om dina olika evenemang, för då ökar chanserna! Kram tillbaks!