Jag är inget bra på att berätta för sjukvården hur jag mår. Plötsligt fick jag jätteont i halsen, riktigt otäckt jätteont så att det var svårt att andas när jag låg ner. Tänkte att det går väl över på ett par dagar och det är ändå ingen läkare som bryr sig om en om man inte varit sjuk minst en vecka. Dag tio ringde jag sjukvårdsupplysningen, men konversation som utspann sig var nog inte till min fördel (till mitt försvar kan jag säga att jag hade svårt att artikulera med det där halsontet från helvetet):
”Har du haft feber”, undrade sjukvårdsupplysningen och det har jag ju, ovisst hur mycket eftersom jag inte kunde hitta någon termometer.
”Uhum” svarade jag därför lite undvikande.
När jag pressades på exakt hur mycket frestades jag att säga ”30-40 grader”, men sa som det var, att det kändes som någonstans kring 39,5.
”Kändes!?” sa den skandaliserade sjukvårdsupplysningen. ”Hade du feber eller inte?”
”Jo jag tror det”
”Tror…”
Sen fortsatte det med diverse andra frågor och till sist konstaterade sjukvårdsupplysningen att det inte var någon fara med mig. ”Enligt vårt läkarstöd ska du ha ont i halsen minst två veckor innan det kan bli aktuellt med några åtgärder.” Tydligen fyller de i vad man säger (eller det de tror att man säger) i ett digitalt formulär och ut ploppar ordinationen: Pat. kan ha ont två veckor.
Nu har det dock tillstött lite mer (onda bihålor, rosslande lungor, mm) så i morgon bitti ska jag sätta mig på trappen till läkarmottagningen, innan de öppnar, med en lapp i handen. En översiktlig beskrivning av mitt tillstånd. Jag ska också föra in febersiffror, så realistiskt jag kan, eftersom jag nu har försett mig med en febertermometer. Den visar till min överraskning 38,2 idag på morgonen efter en Ipren i gryningen och en Treo till frukost. Jag hade nog gissat på feberfri.
Oj, oj, Karin, du är sjuk även om sjukvården kanske inte tyckte det när du ringde. Hoppas att de tar dig på allvar i morgon där du sitter på trappen med papperslappen.
Någonting liknande har bosatt sig på den här ön också för många många har berättat att de har liknande symptom som du. Inte bra alls.
Krya på dig-hälsningar !
Tack! Ja vad är det för farsoter som grasserar? Läkarvetenskapen står handfallen. Eller rättare sagt: alla verkar vara överens om att jag mår bra. Utom jag, dårå. Men hostmedicin fick jag i alla fall.
Jag får väl säga till dig, som min mor brukade säga till mig, när hon frågade hur läkarbesöken avlöpt: varför går du inte till en veterinär?
Vid halsont brukar en svettig vänsterstrumpa kring halsen göra susen.
Vila mycket, läs mycket, drick mycket!
Margaretha
Hm… veterinär vore kanske bättre, ja.
Värktyg runt halsen, ja.
Vila, läsa, dricka, ja!
Oj, hoppas du fick någon sorts hjälp idag – och att halsen börjar göra mindre ont! Kram på dig
Tack, Margareta!
Jag blev i alla fall ordentligt undersökt och följande alternativ kunde strykas från listan: halsböld, körtelfeber, strupcancer, halsmandlar och halsfluss. Alltid något.
Låter som samma förkylning som jag har dragit med sedan över 1,5 vecka
(fredag efter påsk) men som nu börjar klinga av. Jag vet dock vilka de skyldiga är…
Hmmm… Onsdag efter påsk i mitt fall. Och det börjar ju klinga av.
Fast ÄR det förkylning? Min världsbild rubbades verkligen när läkaren granskade min hals på insidan. Jag hade såklart väntat mig att hon skulle rygga tillbaka och utbrista något i stil med: ”Nejmen HU så hemskt!” (Det har jag varit med om en gång när jag hade halsfluss.) Men i stället sa hon att det här ser ju fint ut! Va?! Hur kan det se fint ut när jag har ont? Jag avvaktar och tar lite antihistamin på prov. Samt byter pollenfilter i bilen.
Hur mår du idag då? Är det barnbarna som förser dig med diverse åkommor?
Detta lär ska vara ett (o)kärt samtalsämne far- och morföräldrar emellan.
Ja, Astor är huvudmisstänkt.
Jag har klarat mig rätt bra från flunsor och förkylningar några år. Och var övertygad att det berodde på att jag börjat ta vaccin. Men i år hjälpte det inte. Jag börjar inse att det nog inte var vaccinet som räddade mig de senaste åren utan helt enkelt frånvaron av dagisbarn. Men nu har jag börjat om på dagis med Brasilienbarnbarnen och allt är sig likt.
Oj vilket elände, och när det gör så där vedervärdigt ont i halsen så man undviker att svälja, då sitter man och dreglar istället. Mamma föreslog b-vitamin till sån värk och det hjälpte nog faktiskt.
Men vilken tur att vi inte överraskningshälsade på dig i måndags när vi var i stan en vända, vi fick några timmar över.
Nu är jag nog infekterad i alla fall, innerligt pussad och kramad av ettårigt barnbarn.
Krya på dig.
Men! Vara här och inte hälsa på!! Fast å andra sidan som jag mådde… Fast å tredje sidan, så VISSTE ni ju inte det. Well, det är förlåtet, men gör inte om’et!
Idag tyckte jag det kunde vara nog med ynklighet och anmälde mig till onsdagshämtning på dagis, som brukar vara mina dagar. Jag tittade in en stund först i hemmet hos barnafadern som omedelbart förbjöd mig att hämta. Så jag tänkte att jag vilar på soffan några minuter innan jag åker hem igen. Tre kvart senare väcktes jag av att barnbarnen och deras far var hemma igen.
Sätt in all moteld du har mot ettåringens baciller och virusar. Ju mindre barn desto ettrigare och effektivare smitta.
F’låt f’låt, men det var just det att att vi hade i stort sett bara hunnit in och säga hej och iväg igen, dessutom brukar du ju alltid vara på språng med hämtningar.
De överblivna timmarna var resultat av en planeringsmiss, men vi kan varmt rekommendera Prinsesskonditoriet i Sumpan.
Så sant, så sant. Södra Dalarna är nog en säkrare träffpunkt.
Prinsesskonditoriet i Sumpan antecknat. Dom måste väl ha särdeles goda prinsesstårtor, kan man tycka.
Ursäkta här också. Fast vi har inte ens varit i närheten av Aspudden. Det var mycket länge sedan. Ungefär sextio år.
Men när det finns anledning så ska det bli av. Där bör det ju ändå gå att parkera. För spårvagn tretton är väl nerlagd numera?
Det där med sjukvården ÄR ett problem. Vår vårdcentral ville inte förstå. Så för ett par år sedan drog vi mot bättre vetande ner till Frankrike. Och i Metz blev det så akut att jag tog mig till en privatklinik som fixade det nästa dag. Och bjöd på lunch. Och var billigare än vad det skulle ha kostat i Sverige.
Men, när jag skulle göra den vanliga rutinkontrollen var det inga problem. Och när jag dragit åt en skruv på en klädhängare (hade lite verktyg i fickorna – fråga inte varför) så har dom börjat kalla mig för Hantverkarn och tar emot lite när som helst.
Du kanske också ska praktisera att ha lite verktyg i fickorna? Det kan hjälpa.
Ska testa det där med verktyg. Och kanske också sluta med att ”vänta en vecka till”. Det är ju vad läkarna tycks ha som standardmodell och vad de alltid uppmanar en till och då har jag anammat det. Men läkarna kan ju inte riktigt veta att jag gjort just det. Så dom brukar be mig vänta en vecka till. Vilket i detta fall ledde till att det vid nästa besök var lätt att konstatera en galopperande lunginflammation. (Finns det? Jag tyckte det kändes naturligt att skriva så.) I alla fall: jag tycker läkarna sköter sig bra. Det är jag som patient som har svårt att säga att jag mår dåligt. Stramar upp mig, kopplar på all energi jag har och säger att ”det känns bättre nu”. Korkat!
I Aspudden med omnejd finns gott om parkering. Spårvagnen är nedlagd. Det närmaste man kommer spårburen trafik ovan jord är tvärbanan som passerar Liljeholmen och Gröndal. Och förvisso tunnelbanan som inte har någon tunnel just här.
Hur det blir på min nya adress med parkerandet (jo, jag flyttar inom kort till Skarpnäck) har jag inte riktigt koll på. Med det finns all anledning att tro att det är lättparkerat även där! Välkomna!