Jahaja, så gick det med det nyårslöftet. Lite mer rörelse, hade jag tänkt och minst en halvtimmes promenad om dagen är löftet. Det gick bra ända tills jag drämde foten med stor kraft i ett bordsben. Det är ett stadigt och bra bord, så det höll. Med foten är det sämre.
Och varför gör jag då något så dumt? Jo, det var såhär att jag skulle upp tidigt för att åka tåg och för säkerhets skull ställde jag en gammaldags väckarklocka på väckning.
Eftersom den tickar måste jag ställa den i rummet intill och eftersom den har en väldigt högljudd ringsignal störtade jag upp – halvsovande – för att stänga av den på morgonen. AJ! Det krävdes dubbel dos Ipren och så lite Treo efter en stund för att jag alls skulle få på mig skorna. Sedan skulle jag alltså gå ner från Mosebacke till Slussens tunnelbana. Det gick inte. I alla fall inte som man brukar, dvs framlänges. Baklänges gick det bättre och jag sneglade över axeln för att inte krocka med någon. Ingen verkade tycka att det var något konstigt med en människa som går baklänges utför Peder Myndes backe.
En sådan där nedåtrörelse av foten gör ont. (Jag ritar foten som den brukar se ut och använder den andra foten som modell. Den onda fotens utseendet med svullnad och missfärgning ska ni slippa, det vill inte ens jag titta på.) Att vinkla tårna uppåt går mycket bättre. 
Eftersom jag har så kallade grekiska fötter, dvs fötter där inte stortån, utan ”pektån” är längst, var det tyvärr inte den rätt stadiga stortån som tog värsta stöten utan den betydligt klenare tån intill. (Här använder jag ingen av mina fötter som modell utan har försökt rita av en bild i Nationalencyklopedien.)
Så nu funderar jag på hur en sån smäll kan fortplanta sig in i foten, med dess alla 27 ben. En imponerande skapelse! Det verkar som om den häftiga rörelsen fortsatte till benen bakom tårna, för nu gör det mest ont under foten, en bit bakom längsta tån, ungefär.
Rörelse är den gångna veckans tema och tema-boss för januari är Pettas-Karin.
Här hittar man de övriga temabloggarna: Anki, Anna, Byfånen, Matfreaket, Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula
Men kära söta vilken eländes otur du haft! Men med ett leende på läpparna måste jag erkänna att jag gärna hade velat se dig gå baklänges utför backen! Sen hoppas jag att du inte small foten i bordsbenet bara för att få ett bra inlägg till veckans rubrik!
Nu önskar jag god bättring! Så kommer nog rörelserna också igång igen…
Men visst är det konstigt! Det var OMÖJLIGT att gå framlänges, men baklänges gick, även om det var plågsamt.
Klart man får offra sig för att få till ett temainlägg:-) Fast egentligen hade jag nog skrivit om rörelse som folkrörelse om det inte varit för den där jämrans tån.
Oj, söta öde! Det var ju verkligen ingen trevlig rörelse som dessutom fortplantar sig inåt i foten likt dominobrickor i rörelse. Det enda fina i den här kråksången är att du fick till ett ypperligt inlägg om ordet rörelse. Det är jag rörande överens med mig själv om.
Krya på foten nu och var rädd om den och hela dig.
Tack Karin. Som sagt, man får offra sig för att få till ett temainlägg…
Du har väl varit hos doktorn?
Rörelse i mängd. https://www.youtube.com/watch?v=iKI1jWrBv5A
Inget läkarbesök än. Men nu när svullnaden lagt sig börjar jag undra om det kanske är ett och annat som borde rättas till.
Men alltså den där länken… Aldrig i livet att jag skulle ge mig in i något sådant! Nyckelpigan på Gröna lund är min absoluta gräns för vad jag klarar av rörelsemaskiner!
Jag tycker väldigt synd om dig eftersom jag vet hur rörelsehindrad man blir när man har ont i en tå och varje steg gör ont. Att det inte gör ont när du går bakåt beror väl på att du inte sätter i tån först utan hälen. I synnerhet om du går neråt.
Det är nog klokt att låta en doktor titta på det och eventuellt röntga foten.
Kram från Ingrid
Tack Ingrid! Visst gör det löjligt ont. Bara en tå, liksom, men plötsligt en av de viktigaste kroppsdelarna för att man alls ska kunna röra sig!
Tack och kram tillbaks!
Pyssla om foten, och låt en expert titta på den om du inte blir bra inom en rimlig tid!
I min barndom fanns det ett original i Stockholm som alltid gick baklänges – så du är inte först – fast han hade stripigt långt hår och skägg, det behöver du ju inte anlägga!
Margaretha
Men, aldrig får man vara först med något! Fast jag blir ju nyfiken. Undrar varför han gick baklänges. Om det bara var utför backar måste det ha berott på ond tå. Men om det var på slät mark, eller i uppförsbackar också, ja då måste han ha mycket goda skäl, för det är lite opraktiskt.
På fjällvandringar lyckades jag ibland skaffa mig tåont och blodnaglar (som så småningom blev svarta och ramlade av). Då var baklängesgång i utförsbackar en bra strategi! Hoppas verkligen din tå blir bra snabbt! Sandaler är ju inte en lämplig skolform i vinterväder, annars skonas oftast tårna i sådana.
Jag har faktiskt – berätta inte för någon! – använt sandaler i närområdet och det är mycket skönare än att tvinga ner foten i en sko. Med svarta sockor i svarta sandaler tänker jag att det kanske inte syns så bra vad det är jag har på fötterna (sa hon förhoppningsfullt).
Aj, Usch, Stackars. Så dramatisk du är.
Annars kan jag meddela att det är bland de där benen bakom tårna som artroserna sitter.
Undrar om artrosen blir bortskrämd eller ditlockad av en sån där smäll? Just nu känns det i alla fall som om jag har ett blåmärke inuti foten.
Och så var det ju revbenet och bullarna! Men för mig var det tårna som kom först.
Badrumströskeln i Nypörtet är mycket hög. Och eftersom vi dels var väldigt nyinflyttade och jag dels hade väldigt brått till Arlanda så tog jag en genväg genom tröskeln där tån (den där långa, bredvid stortån) knäcktes och bröts neråt. Det fanns inte tid för någon avancerad vård, men jag fixerade den med eltejp mellan de två intakta. Svårt att gå var det. Och ett snabbt byte på Heathrow var det också. Så jag pratade med British Airways om de kanske kunde ordna en transport mellan flygen. Jodå. Det skulle gå bra.
Men det gjorde det inte, så det blev en natt där. Och sedan hade de ingen möjlighet att ta mig till Windhoek, dit jag skulle, utan tyckte att det kunde vara spännande för mig att se Frankfurt. Och sedan blev det Johannesburg och till slut Windhoek. Tån var inte alls i bästa form. Och någon ny eltejp hade jag inte i bagaget.
Mitt bagage hade inte riktigt hängt med i svängarna och misstänktes nu vara terrorgrejer vilket ledde till att det togs till någon slags undersökning och sedan vet jag inte vart det tog vägen. Fyra dagar försenat var det när det äntligen dök upp. Men alla grejer var ändå kvar.
Så det är inte bara små tuvor som stjälper lass. Och vägen till helvetet är inte kantad enbart av goda föresatser – en hel del knäckta tår finns det nog också där.
Aj! Och aj! Att försmäkta strandsatt utan eltejp kan inte vara kul. Inte i Namibia heller. Bruten tå och brutet revben för oss båda. Jag tänker inte berätta hur du bröt ditt revben, det gör du nog bättre själv. Men för dem som följer min blogg och som minns hur jag bröt ett revben i tapper kamp för att skaffa mig kardemummabullar, kan det vara av visst intresse att du vann tävlingen som handlade om det mest korkade sättet att bryta sina revben.
Se där – jag går också baklänges när det bara inte går att gå framlänges för att knäskrället bökar! Kan vi inte stämma möte och sedan båda två tillsammans gå baklänges på Stockholms gator och torg?
Ja, låt oss starta en baklängesrörelse! Jag är säker på att det är många som innerst inne skulle vilja, men inte vågar.
Ajajaj! Vilket elände … hoppas du är på bättringsvägen.
Liiite bättre. Men den där förbaskade snön som kom igår gör det svårt att ha sockor och sandaler i stället för skor. Känner ig lite som Askungens syrror när jag pressar på vänsterskon.
Har du varit hos doktorn än?
Mnjae… men jag har försökt. Tror det blir som det brukar bli, nämligen att behovet av läkare avtar i takt med den tid det tar att få en läkartid.
Vilken himla otur. Nå, det blir väl bättre. Själv tycks alla hundpromenader ha stärkt mina muskler, senor och knän, vilka tog stryk under Hjo-Hjos valpstadie. Fast jag ska inte stryka, nu har det börjat kännas i ena ljumsken.
Stockholmare är tom värre än göteborgare. Det är väl inget konstigt att gå baklänges.
Funderar ibland på hund, så att jag kommer ut på tillräckligt många och långa promenader. Men då går det förstås inte för sig att bryta tårna. Nä, jag får nog fundera lite till…