När man har barn och barnbarn långt borta är det viktigt att postgången fungerar. Särskilt om det minsta barnbarnet bestämt sig för att det är svensk havrevälling som gäller. Allt annat går bort. Jag har skickat åtskilliga paket över Atlanten. Hittills har utfallet varit uselt. Mer än hälften av försändelserna har kommit bort. Hopplös postgång där i Brasilien, tänkte jag fördomsfullt.
Tills jag började skicka breven rekommenderat. Då kan man följa deras väg och ser man på! Det första tog en evig tid att alls lämna landet, men när det väl kom fram till Brasilien gick det fort. Med julklappspaketen är det värre.
Kusinerna ritade fina julkort. Till min dotter Lovisa letade jag fram en gammal katekes, som har tillhört en släkting och namne till henne, för fem generationer sedan. Fotografierna och de handmålade korten från kusinerna fick gå i en annan, också rekommenderad, försändelse.
Inget av breven kom fram till jul och de är fortfarande borta.
På PostNords sida står att breven tagits emot på PostNordkontoret den 27 november 13.29 och att transport av försändelserna påbörjats i avsändarlandet den 28:e 05.52. Där upphör alla spår. Det finns alltså inte ens någon uppgift om att de gått till utrikesterminalen i Sverige.
Postnord beklagar nu om jag upplever det som om de inte levt upp till mina förväntningar. De undrar också hur paketen såg ut, vad de vägde mm.
Allt sådant är registrerat på det ID-nummer som hör till försändelserna. Det står på kvittona, så det borde vara lätt för dem att hitta i datasystemet: blå påsar, 1,7 kg respektive 165 gram. De vill också få innehållets utseende beskrivet. Turligt nog tog jag en bild innan jag skickade. Inget stöldbegärligt: En av min mammas kokböcker som dottern ville ha, barnböcker, leksaker och så den gamla katekesen.
Nej, jag känner mig inte alls som Karl Bertil Jonsson på julafton. Jag tror inte att en eventuellt pakettjuv tindrar av förtjusning över ”Sju sorters kakor”, 1955 års utgåva, eller gläder sig åt den gamla katekesen. Allt ligger väl slängt i någon soptunna och jag är bara arg. Samt lite skamsen över att jag misstrodde postverket i Brasilien. Förlåt!
Det är bra att man kan följa sina försändelser, de som man har rekommenderat i alla fall. När jag läser det här börjar jag undra om alla våra försändelser till Sverige har kommit fram som de ska komma. Så skrämmande att posten inte fungerar som den ska göra. Jag blir arg jag också. Så där får det ju bara inte gå till! Fy bubblan!
Senaste noteringen är oförändrat att transport påbörjats den 28 november 05:52. Sedan brukar det komma uppdateringar om att den anlänt till utrikesterminalen, att den lämnat utrikesterminalen för transport till Brasilien etc.
Det som också retar mig är PostNords nonchalanta tonfall. Att dom ”inte levt upp till mina förväntningar”!
Det är väl som själva-stefan att post inte kommer fram, i synnerhet som utlandsportot
blivit så in i norden dyrt.
Redan när inrikesportot gick upp från 30 öre till 35 öre funderade min kusin och jag på om vi skulle skaffa brevduvor – men ska du kunna skicka paket över atlanten så får du kanske skaffa albatrosser.
Margaretha
Den trista följden av detta schabbel är ju att alla tappar lusten att skicka något till den stackars brasse-familjen. ”Ingen idé”, säger kusiner, mostrar fastrar – och jag.
Fy sjutton, vad tråkigt! :( Jag minns en tid när man ALLTID kunde lita på postgången. Allt har inte blivit bättre med tiden …
Förstår verkligen att du är arg.
Sk*tf*rbannad!
För massor med år sedan skickade jag ibland paket till dåvarande Sovjet. Ett paket kom i retur flera gånger tills jag hittade orsaken: det var inte tillåtet att skicka metervaror, sånt returnerade sovjetiska tullen. När jag istället sydde en klänning till flickebarnet av tygsnutten kom paketet fram!
”Roligaste” posthistorien just nu är den om journalisten i Helsingfors som får avier om paket med recensionsböcker till sin Helsingforsadress med besked att hämta ut dem på ICA i Helsingborg!
Ett av dessa utförsäljningsprojekt som styrts mer av en fix idé än av förnuft!
När jag hälsade på brasse-familjen i São Paulo frampå vårkanten, förförra året, kom mitt julpaket fram. Det som jag hade skickat i slutet av oktober året innan. Dock icke rekommenderat. Det verkar som om det är för komplicerat.
Vad har blivit bättre på post, apotek, bilprovning, el, järnväg, äldrevård, skola och resten som jag inte kommer på just nu efter bolagisering och privatisering?
Vad har blivit bättre efter alla inkompetenta upphandlingar?
Eller till exempel Nya Karolinska som finansieras med den så kallade OPS-modellen. Passande namn Ops! Så det blev!
(OPS betyder offentlig-privat samverkan och innebär att ett privat företag eller konsortium får uppdraget att finansiera, bygga och under en längre tid driva en offentlig nyttighet.)
Riktigt bedrövligt – både det att paketet är försvunnet och hur du blivit bemött av PostNord!
Ja, och gissa om barnbarnen är upprörda. Vi satt en hel dag och målade och ritade och pysslade med deras brev till kusinerna i São Paulo. Och så tänkte jag att det skulle vara spännande för dem att kunna följa brevet på PostNords hemsida, så jag skickade det också som rekommenderat brev och gav dem ID-numret. Nu kan dom bilda sig en uppfattning om postgången alldeles på egen hand. Omdömena är inte nådiga!
Funderar på om jag ska våga mig på att med posten sända pärmarna med verifikationerna för 2017 till vår bokförare på LRF Konsult i Karlskoga. Hittills har det fungerat de två senaste åren men nu får jag nog sätta mig i bilen och åka de tio milen och kliva in på deras kontor med grejerna i stället. Illa om allt bokslutsunderlag skulle försvinna. Ibland har jag tänkt att rekommenderade brev
borde vara extra intressanta för långfingade anställda på posten och därför skickat,
lite med andan i halsen, orekommenderade brev som hittills nått sitt mål. Fast det sändningssättet är ju inte att rekommendera förstås.
Det blir ju lite komplicerat när varken rekommenderade eller orekommenderade brev är att rekommendera. Man kan ju bli rent postmordisk! Och deras personalpolitik lämnar en del övrigt att önska…
http://www.transportarbetaren.se/gastarbetare-pa-postnords-lager-vi-utnyttjas-som-daglonare/
Det var inte så länge sen jag väntade i 14 dagar på ett paket efter att fått meddelande om från PostNord att det var ivägskickat. Jag är inte det minsta förvånad. Jättetråkigt för dig och för barn och barbarn.
Ingrid
Jag har fortfarande inte fått något svar från PostNord (efter det första då de frågade hur paketen såg ut). En kompis till mig föreslår polisanmälan! Det har jag inte tänkt på och jag tvekar, eftersom jag tänker att polisen har fullt upp med annat. Men det kanske skulle bidra till viss skärpning hos PostNord.
Ja tänk hur det har blivit! Priserna rakar i höjden och servicen är numera obefintlig! De enda som ännu gör ett hästjobb här ute på landet är brevbärarna! I ur och skur, på oplogade vägar tar de sig fram.
Nu ska du sätta dom på pottkanten och kräva ersättning . Det hjälper ju inte annat än rent principiellt, men ändå. Usch så trist, gamla minnessaker är ju mycket mera värdefulla än om du stoppat i en sedel eller två!
Ja, lantbrevbäringen verkar fortfarande fungera riktigt bra. Och jag hoppas verkligen att inte någon lantbrevbärare drabbas om jag envisas med att försöka få reda på vad som hänt med mina paket, inlämnade i Stockholms innerstad och av allt att döma också försvunna där.
Vår brevbärare Karlsson, är helt oberörd av nymodigheterna.
I går stannade han utanför dörrn och tutade så att vi kunde hämta posten. ”Det var rätt mycket snö vid lådan, så jag tyckte att du kunde slippa blöta ner dig” sa han och lämnade en bunt.
Men så bor vi ju också i ett underutvecklat område där vi varken har problem med parkering, trängselavgift, posten, bostadspriser eller annan kriminalitet.
För ett par år sedan väntade jag länge på ett väldigt viktigt paket. Det hade gått från USA via Frankfurt, tror jag, och sedan blivit liggande på ARN. Det var först när jag talade om för dem att ”antingen åker jag cirka 250 km och skickar faktura på en dagsutflykt eller också anlitar ni pakettaxi” som vi fick paketet efter några timmar. Chauffören fick kaffe och nygjord jordgubbstårta och alla var glada. Till slut.
Ack forna tiders lantbrevbärning! Och på sina håll fungerar det fortfarande, tydligen.
När jag tänker efter är det nog framförallt de brev och paket som jag lämnat in på PostNords egna lokaler som kommer bort. De här två senaste lämnade jag in på Postnordkontoren på Östgötagatan och Klarabergsleden. Det jag lämnade in på ICA i Horndal kom fram.
PS. Till de posttraumatiska upplevelserna hör brevväxlingen med PostNord. Två olika damer skriver och frågar vart paketen skulle skickas, trots att de fått ID-nummer och kopia på inlämningskvitto där allt framgår. Sedan skriver de att nu är det någon annan som har hand om detta och det tar minst 60 dagar att utreda. Jag misstänker att båda nu slår sig till ro i tron att den andra fixar.
Söndra och härska?
Ack om det vore så, det skulle ju ändå vara ett tecken på viss planering och intelligens. Jag fick brev från en Ann som berättade att hon insett att ärendet handläggs av annan handläggare och ett liknande brev från Barbro. Både hade alltså tidigare förhört sig om adressat, innehåll mm. Jag orkar inte skriva och fråga om det är någon av dem som är ”annan handläggare” eller om det finns någon tredje person inblandad och vem är i så fall det.
En Ann är väl so go (i hôvve) som en Barbro?
Trean heter troligen Charlotte.
Just hemkommen från föreläsning med Karin Bojs. Alla som tror att de har vallonblod i ådrorna har fel. Så det så!
Damerna i kommentaren heter i verkligheten något annat och av hänsyn till de anhöriga har vi förvrängt deras röster. Även Charlottes.
Men du berättade väl för Bojs om farmors farfar? morfar? Pierrou, som var så grann? Han var allt en äkta vallon, han!
Det tilläts bara tre frågor efter föredraget. Jag lyckades klämma in min kommentar om bokens titel; ”Svenskarna och deras fäder. De senaste 11 000 åren”
1. Svenskarnas mödrar? Vad finns att säga om dem?
2. De senaste – eller sista? åren. Många anser ju att det är slut på Sverige som begrepp om några hundra, kanske tusen, år.
3. Svenskarna? Kan vi? Bör vi definiera oss som svenskar? Vi består ju numera av väldigt många folkslag.
Det var för kort tid. Så Bojs avfärdade mig mer eller mindre som rasistisk bråkmakare. Det kändes inte så bra. Inga fler frågor.
Bråkstake möjligen. Rasistisk omöjligen. Dessutom klädsamt genuskorrekt. Kudos!