Så står det på första sidan i boken Johans jul av Eva von Zweigberk, illustrerad av Birger Lundquist.
På nästa sida fortsätter det: ”Vi längtar så efter den sista. För då kommer pappa hem med adventskalendern.”
Och så var det ju.
Man väntade och längtade sig igenom hela den rätt dystra november, för sedan kom det ju muntrationer i form av en (1) liten papperskalender, adventsljusstake, pepparkakor och lussekatter till Lucia och sen kunde nedräkningen börja.
Jag undrar om det inte är lite stressande för dagens barn med allt utbud som de förväntas hinna med. SVT:s julkalender (hörde jag verkligen rätt idag att det går att titta på den i förväg på nätet?!), radions julkalender, chokladkalendrar och presentkalendrar.
Tage Erlander talade (i politiska sammanhang) om ”de stigande förväntningarnas missnöje” och jag har en känsla av att det kan bli så för barn som inte hinner längta lite ibland.
Men vi har i alla fall veckoteman för november; det har Olgakatt sett till. Hon föreslår följande:
V 44 Invintring
V45 Julhysteri?
V46 Plasten i mitt liv
V47 Eko o/el närproducerat?
V48 Kultur – vad väljer du?
Invintring alltså, denna vecka!
De stigande förväntningarnas missnöje … Så suveränt uttryck. Jag tror också på vikten av att längta och inte omedelbart få sina önskningar uppfyllda.
Visst behövs det lite längtan-väntan i livet, även för barn!
Förväntningar på vad eller på vem?
Någon ska ju gör’t också.
Jag ska ta mig i kragen och lyfta mig i håret och skriva i bloggen, snart. Vilken dag som helst faktiskt, ska bara vila lite först.
Massmediebranschen förväntar sig att ungarna ska tillbringa dygnets vakna timmar framför någon skärm, stressade föräldrar tror att ungarna förväntar sig presentadventskalendrar (jag har till och med hört talas om en mamma som ger sina vuxna barn sådana!), entusiastiska far- och morföräldrar går inte att hejda… Och så stiger barnens förväntningar i värsta fall ännu mer.
Ser fram mot kommande blogginlägg!
Jag har också intrycket att barn inte tillåts längta så ofta numera och fr a får de inte ha tråkigt. Ungar har ju alltid klagat på att de inte har nåt att gööööra, det är så trååkigt. Vi sa ”Vad ska vi göra? Ta katten i rumpan och köra!” Och så kom vi på nåt. Jag ser föräldrar frenetiskt föreslå och servera sysselsättning och ofta blir det att langa över mobiltelefonen till ungen, även till spädbarn!
Ja, visst är det märkligt. Jag kan inte minnas att jag någonsin inte hade något att göra som barn och ändå växte jag upp i glesbygd med få lekkamrater.
Jag har varit dålig på att läsa inläggen hos mina bloggvänner på sistone. Men nu har jag läst igenom allt vad du har skrivit sedan snöflingorna. Alltid intressant och roligt att läsa! Jag tackar särskilt för temalistan sedan 2012.
Pappersdockor ritade jag också en masse under min uppväxt. Sen kom det en bilaga med dåtidens berömda filmstjärnor som pappersdockor i Allers, tror jag, under några år och som jag ivrigt väntade på.
Jag kommer också ihåg solförmörkelsen 1954, men jag var mest skräckslagen eftersom min pappa hotade med att jag skulle bli blind om jag vågade titta på solen utan sotat glas.
Vad gäller jul och barn så tror jag åtminstone att Mirren tar det väldigt lugnt med kalendrar och sådant. Vad jag vet är de alltid ute i sista minuten för att köpa gran t.ex. Mina barnbarn, som övar gitarr, kyrkorgel (Casimir), oboe (Caspar) och oboe (Clarissa) en timme efter skolan och fritids varje dag har inte så svårt att veta vad de ska göra på dagarna :-). Det händer att barnen t.o.m. har skärmförbud en hel vecka ibland och det går bra också.
Kram från Ingrid
Hej Ingrid,
Så där är det ju. Man bloggar i perioder, läser andras inlägg mer eller mindre flitigt och det är det som är så bra med bloggandet. Inga krav, men kul när man har tid och andan faller på!
Och julhetsen verkar mattas av lite grann, kanske? I alla fall tycker jag det verkar så i omgivningarna. Alla de där löftena om att inte stressa ihjäl sig, inte förköpa sig och att ta det lite lugnt med frossandet, dom verkar tas lite mer på allvar för varje år som går.