Det var den mexikanske konstnären Alfredo Guati Rojo Cárdenas som kom på idén med den internationella akvarelldagen. Han arbetade som assistent åt Diego Rivera som gjorde stora muralmålningar, al fresco. Dvs direkt på den fuktiga ytan på muren. En sådan målning går inte att ändra. Det gäller att veta precis vad man gör, för färgen sugs fast i den fuktiga kalkputsen och sen är det kört. 
Som med akvarell. Det gäller att vara snabb och att ha planerat i förväg, för det finns inte en chans att ändra något i efterhand. Jo, lite mörkare partier här och där, men inte som i oljemålning där man kan måla över och ändra lite hur man vill.
Rojo Cárdenas målade också akvareller, men galleristerna och museerna var inte intresserade av dem. Akvarell betraktades inte riktigt som en egen konstart. Det var ett sätt för arkitekter att färglägga perspektivritningar så att de såg fina ut och en metod för vetenskapliga och andra illustrationer. Men en egen konstform – nej.
Så han startade ett akvarellmuseum i Mexiko på 1960-talet Museo Nacional de la Acuarela där allt fler akvarellister från olika delar av världen ställde ut. Han var också orförande i det mexikanska nationella akvarellsällskapet och de lanserade 2001 idén om en internationell akvarelldag idag, den 23 november. 
Det är svårt att hitta akvareller av honom på nätet. Den här tror jag är hans.
Men kan också fira internationella akvarelldagen med att leta upp några akvareller av vår egen akvarellmästare, Zorn. Som den här, till exempel.
Uppdatering 24/11. Åh så trevligt – någon frågar i kommentarsbåset hur det går med mitt eget akvarellmålande.
Dessvärre går det rätt trögt, men ett par alster har det blivit ändå i höst.
En hästrumpa (och ett barnbarn på väg in i skogen på sista uteritten) och en mops.
Det är både tacksamt och svårt att måla mopsporträtt. Alla de där vecken, de bekymrade ögonbrynen. Ludenheten. Den sträva nosen och de stora blanka ögonen.
Detta är mopsen Winston som valp.
Alla dagar borde vara akvarelldagar! Bägge dina bilder är fantastiska men Cardénas griper tag i mig mest. Jag älskar husmålningar.
Diego Rivera – gift med Frida Kahlo – fick jobbet att göra fresker i foajén på Rockefeller center när det byggdes på 1930-talet. Efter ett par år knackades alltihop bort eftersom det ansågs för politiskt, nämligen åt vänster. En liten skiss finns på Skissernas Museum i Lund och Rivera gjorde om en del av motivet med annan teknik och det verket lär finnas i hans hemland Mexico.
Ack dessa nervösa personer som tror att bra konst bara kan skildra vissa delar av verkligheten. Eller ännu värre: som inte vill ha konst överhuvudtaget!
Håller med dig om att alla dagar borde vara akvarelldagar!
Underbara akvareller båda dina exempel. Man blir som lite avundsjuk.
Ja särskilt den där Zorn… Man kan stå framför en av hans akvareller hur länge som helst och försöka klura ut hur han gjort.
Hur går det med ditt eget målande? Har du något nytt du kan visa upp? ;)
Nja, dessvärre går det lite trögt. En hästrumpa och en mops är vad jag åstadkommit på sista tiden.
Lägger upp dem i inlägget, ”på allmän begäran”…
Nä jag vägrar, den där Rojos bild är ju ett foto. Visst måste det väl vara så?
Och Zorn målade ju inte riktiga tavlor enligt den tilltänkta släkten, det var ju, som sagt, bara akvarell.
Såg du Zornprogrammet häromkvällen på SVT? Där var det någon som menade att det var ju inte konstnär han borde varit utan professionell fotograf. Det tycker inte jag. Både och i så fall.
Dina bilder är så fina. Jag gillar verkligen barnbarnet på väg in i skogen – och du vet vad jag tycker: Jag väntar på en utställning
Tack! Utställning kanske någon gång när jag börjar behärska tekniken bättre. Under tiden kan jag ju visa bilderna så här. Rätt praktiskt, faktiskt!
Du ser; det går ju bra. :)
Well. Nåja. Skralt med producerandet denna höst med bara två akvareller. Men tack i alla fall!
Jag älskar din bild med hästrumpan och barnbarnet!
Tack! Det var en sån fin eftermiddag, den allra sista riktiga senhöstdagen innan det blev kallt och löven föll av. Glad att jag hann fånga stämningen och ljuset.