Har ni tänkt på att det idag, den 23 september, är 33 dagar sedan det var solförmörkelse i USA? Och att den började i Oregon, som är den 33:e staten, samt slutade vid den 33:e breddgraden? Det måste ju betyda något, eller hur?
Eller har ni tänkt på det där som står i Uppenbarelsebokens 12:e kapitel: ”Och ett stort tecken syntes på himlen, en kvinna klädd i solen och med månen under sina fötter och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud. Hon är havande, och hon ropar i barnsnöd och födslovånda.”
Det måste ju handla om stjärntecknet Jungfrun, som just idag, har månen vid sina fötter, så att det ser ut som om hon föder barn. Klarare kan väl inte ett korvspad bli?
![Junfruns stjärntecken]({"default":{"load":"default","w":"43","h":"31","src":"//img-s-msn-com.akamaized.net/tenant/amp/entityid/AApOVxB.img?h=307&w=434&m=6&q=60&o=f&l=f"}})
Det menar i alla fall den amerikanska kristna numerologen och stjärntydaren David Meade, som tillsammans med andra undergångsromantiker kommit fram till att just idag är det ajöss med oss och vår stackars planet. Igen. Jorden går under helt enkelt. Bara så där. För att uppstå i ny gestalt.
Eller möjligen kommer den stora planeten Nibiru att krocka med jorden just idag och då går det förstås åt pipsvängen.
Men, undrar skeptikerna, om den där planeten är så jättestor och på väg hit, varför har till exempel inte NASA varnat oss. Eller varför syns den inte. En jätteplanet i vår absolut närhet borde synas, eller? ”Äsch”, säger undergångsentusiasterna, ”det vet ni väl hur NASA är. Dom kan ändå inget göra och då förnekar dom bara att Nibiriu finns”.
Det är lite som The Rapture, som jag skrev om för några år sedan. En bok om hur människor bara försvinner och hur de som blir kvar, The Leftovers, känner sig ratade, vilsna och besvikna. Den bygger på en relativt vanlig föreställning hos en del kristna i USA att de närsomhelst kan bli ”hemkallade”. Inget som jag trodde fanns här, men i kommentarerna till det inlägget får jag veta att det hos pingströrelsen finns liknande föreställningar. Och hur barn som växte upp inom pingströrelsen kunde bli skräckslagna om de kom hem och huset var tomt.
Uppdatering 24 september. God morgon! Jaha, så var det med den undergången.
Men när jag lyssnade på radioprogrammen Konflikt i går kväll fick jag mig en tankeställare. Där beskrev man undergångstankar i olika religioner och länder. Man skulle kunna avfärda det som stolligheter om det inte vore en så pass stark kraft. Det är en växande rörelse i USA, särskilt bland kristna evangelikaner. De tror att Donald Trump ska rädda USA genom att göra landet redo inför Jesus återkomst. Enligt dem står kampen också mellan onda och goda ledare i världen. Trump är god (eftersom han är kristen) och hans uppgift är att förgöra ondskan i världen. Trump fick över 80 procent av de evangelikanska rösterna.
Jo då, tanken har nog funnits i Sverige också. Vi kände en välutbildad och djupt troende kvinna, som berättade om en familj som hon kände – deras dotter hade bara ryckts upp och försvunnit. Jag har för mig att det skulle ha varit framför ögonen på föräldrarna.
Jag har skrivit om vår vän, och hennes tankekullerbyttor, här: https://bastmattan.blogspot.se/2011/05/framtidsvision.html
Margaretha
Oj! Dottern bara försvann sådär… Och eventuellt var föräldrarna rentav glada för hennes skull?
Berättelsen om din väns parallellplanering, för snar undergång och för nästa sommar samtidigt är helt underbar.
Det gör nog det – går bra den här gången också.
Och nej jag har inte tänkt på detta, nu blev jag påmind :-)
Hoppas du inte blev alltför orolig! Det blev ju inget av med undergången den här gången heller.
Det blev ju inte det :-)
Vi kan pusta ut. Ett tag i alla fall…
Religiösa fanatiker får hålla på med sitt. Bara de låter andra vara. Ungefär så. Fast de gör de sannerligen inte alltid. Men visst, livet är en så pass underlig historia att man kan bli knäpp av att tänka för mycket på det.
De borde hålla på med sitt, ja. Men just religiösa fanatiker verkar väldigt benägna att lägga sig i andras liv och leverne. Och när religiösa extremister hejar på en instabil person med mycket makt och uppmanar henom till kamp mot ondskan i världen – ja då snackar vi i värsta fall världens undergång på allvar. Som sagt, bäst att inte tänka för mycket på det.
Om världens undergång är nära beror det väl inte på att Jesus kommer tillbaka utan möjligen på en viss potentat i Nordkorea eller den i USA. Kommer ihåg att jag var 11 år första gången som jorden skulle gå under, sades det, och var verkligen orolig. Men eftersom det inget hände den gången har jag inte brytt mig sedan dess. Intressant att läsa ditt inlägg!
Kram från Ingrid
Tack Ingrid! Ja, det är ju inte mycket man kan göra egentligen, så det är väl lika bra att inte oroa sig. (Men just när det gäller den där potentaten är han ju ivrigt påhejad av just dom som tycker att det vore riktigt trevligt med lite undergång, eftersom de själva ju är förvissade om att de befinner sig på ”rätt sida” och kommer att åtnjuta evid salighet…)
Undergången träffar jag flera gånger i veckan även om den
officiellt kallas tillgången. ;)
Både undergångar och övergångar kan vara verkliga tillgångar för både människor och djur. Inte minst grodor och igelkottar:)
Vilken dag som helst kan det inträffa, jag läser en del dystopier och nog kan man bli mörkrädd om man är lagd åt det hållet…
Jag väljer att ta dagen som den kommer, jag kan ändå inte ändra världens gång eller undergång.
Här kommer oktober månads rubriker: v40 Blek, v41 2037 v42 Klippdockor, v43 Myriader. Hoppas du hakar på
Det har du ju alldeles rätt i, man får ta det som det kommer.
Men oj, vad jag har försummat våra veckoteman! Dags för bättring.
Blek… hm. Jodå. Kanske ska illustrera med en bild på mina osolade ben?
Jag har sedan barnsben tagit det här med undergång med ett leende. Jag minns att jag som barn fick höra om en familj i Österbotten som lade sig i ett dike för att undergången skulle komma och förmodligen var de räddade för en stund i alla fall om de låg där. Kanske de ligger där ännu över femtio år senare. Vete gudarna.
Men vad gäller undergångsmannen/männen i dagens värld så kan man aldrig riktigt veta, inte ens gudarna.
DET var ju ett udda sätt att möta undergången! Undrar hur de tänkte. ”Om vi lägger oss här kanske undergången inte ser oss!” Och hur kändes det att kliva upp ur diket, månne, om de gjorde det.
Mycket intressant inlägg. Nej, jag kan inte oroa mig utan litar på någon håller koll… Däremot litar jag inte på dessa två maktmän i USA och Nordkorea.
Nu något helt annat: Jag tar paus från Veckans rubrik (fd Lördagstema) hela hösten.
Hälsningar
Birgitta