Det vill sig inte riktigt med bloggandet. Vad jag än föreslår för mig själv att jag ska skriva om kommer genast motfrågan: ”Varför det? Det är väl inte så värst intressant!” Det beror såklart på min nya livssituation, då rätt mycket känns ointressant och meningslöst.
Ett författarsamtal med Torbjörn Tännsjö på Söderbokhandeln låter först riktigt spännande, men så kommer jag på att jag ju inte kommer att kunna diskutera det med Redaktör’n efteråt och då mister det sin lockelse. Men jag går dit ändå. ”Fake it till you make it”, tänker jag. Det är bara att låtsas vara intresserad. Till sist kanske jag blir det. Än vet jag inte om den strategin håller, men jag kämpar på.
En kväll med författaren Sara Lövestam på Engelska bokhandeln var faktiskt riktigt givande. Hon är bra på att berätta direkt och oförställt om hur hon jobbar och hur bokbranschen blir allt mer uppdelad i olika genrer.
Boken hon presenterade är den engelska översättningen av Hjärta av jazz. Bokens titel är översatt till Wonderful feels like this. Den sorteras in i hyllan för romaner här i Sverige, men klassas som ungdomsbok i några av de länder den är utgiven i.
”En bok om en udda vänskap”, sammanfattar hon boken om mötet mellan en tonårstjej och en mycket gammal man som båda gillar Povel Ramel. Och hon beskriver en av författarhantverkets viktiga grundregler. Läsaren måste känna sig trygg i vetskapen att författaren kan sitt ämne. Om det förekommer en klarinettist i boken måste Lövestam alltså – utöver de kunskaper om musik som hon redan har – ta reda på en hel del om hur det är att spela klarinett. ”Det måste finnas en stadig grund av kunskap under textytan, även om man inte direkt ser den, annat är i detaljer och antydningar”. Så sant.
Redaktör’n och jag har haft stort nytta och framförallt mycket nöje av hennes Grejen med verb, som är en mycket rolig grammatikbok skriven av en som verkligen behärskar de grammatiska finesserna och kan berätta om dem på ett underhållande sätt. Han skulle troligen gilla Hjärta av jazz också, eftersom han uppskattade Povel Ramels språkliga virtuositet lika mycket som Sara Lövestam tycks göra. Så jag ska nog skaffa boken och läsa den. Även om…
Jag tror du har slagit in på rätt väg – när orken, lusten, eller vad det nu är, saknas så får man fösa på sig själv (vänligt) och peka i rätt riktning.
Läste en artikel om hur man, om man är deppig, faktiskt blir gladare om man skuttar fram. Nu ligger det inte för mig att skutta, ens när jag är glad, men jag har försökt att räta på ryggen och gå lite raskare – fast det tar emot – och även om jag inte blivit tillräckligt glad för att jubla och kasta mössan i skyn, så har jag fått saker gjorda som jag inte trott möjliga.
Var varsam mot dig själv och ta ”blott ett ögonblick en stund i sänder”.
Margaretha
När jag kommer till landet, om någon vecka ska jag leta upp någon av mina favoritstigar i skogen och så ska jag skutta lite, när ingen ser. Hoppsasteg, kanske. Tack för tips!
Allt det Margaretha skriver här ovan, skriver jag under.
Inte för att jag vill göra det bekvämt för mig men det är så bra sagt.
Ditt liv måste vara så totalt annorlunda nu än tidigare på så många olika sätt…
så vilsen du måste kännas dig, så halv.
Det ligger mycket i tanken på att fösa sig själv i rätt riktning även om det tar emot.
Var rädd om dig Karin!
Jag tänker ofta på dig och försöker sända styrka över havet.
Tack Karin för tankar över havet!
Grejen med verb, vilken bra titel! Och bra inlägg om boken, den låter spännande. Jag tycker det är lite kul m facklitteratur. Böcker man inte behöver läsa från pärm till pärm utan lite här och lite där och ta fram då och då!
Även jag tänker på dig Karin och önskar dig verkligen allt gott i det svåra. Inte för att det har med saken att göra, men du har verkligen förmågan att fånga uttryck i teckningar! Jag har sett det förut, men blev påmind om det nu när jag läste inlägget om grejen m verb. Gå ut och köp nya pennor och nya block! (Även om du redan har) Kanske kan det vad det lider bli en serie teckningar om sorgens ansikte. Stor kram från södra Dalarna!
Nya pennor och block är ju en särskild njutning. Även om man redan har. Ritandet och målandet har legat nere ett tag, men det kan vara dags att jag föser mig själv även på det området. Börja kladda lite med tuschpennan…
Tack för Dalakram!
Grejen med verb tipsade du om, den har jag och det kan gärna bli Hjärta av jazz också.
Du har en tid nu då så mycket ska minnas och saknas, att vänja dig vid att vara själv. Så småningom finna nya vägar och nya sätt/vägar att finnas och att vara i
Ofta kan stegen framåt ske när en tycker det går bakåt. Allt i din takt Karin!
Du har så mycket bra i dina skriv Karin. Kanske kan du ha en ”låtsas kommenterat av redaktörn?”
Alla goda tankar till tröst på vägen du går! Att vara lessen, tycka det är meningslöst är också en mening.
Akvarellkram …
Redaktör’n har sina synpunkter, det har han. Kanske har han blivit lite mindre sträng? Det är ju många som säger att man fortsätter att samtala med dem som varit en nära, även när de är döda. Det stämmer på sätt och vis. Eller jo, det stämmer väldigt bra om mycket. Men det som var speciellt med Martin – en av många speciella saker – var att han så sällan sa det förväntade. Han hade ofta en helt ny infallsvinkel på dagsaktuella ämnen. Och dessutom hade han kunskaper som jag inte har. Sådana kommentarer kan jag inte få till på egen hand. (”Men läs på då” hör jag honom säga…)
Akvarellkram tillbaka!
Skönt och roligt att se att du är tillbaka på bloggen. Jag har saknat dig. Ibland känner även jag, trots att jag inte har upplevt någon sådan förlust som du, att det är ganska meningslöst att blogga. Vem kan egentligen ha något intresse av att läsa det jag skriver. Å andra sidan skriver jag av ren lust att skriva något. Hade jag inte haft bloggen hade jag inte skrivit något alls. Den är också en del av mitt sociala liv. Här händer inte så mycket så det är roligt att ta del av bloggvännernas liv, även om man inte har träffats irl.
Tack för tipset om Verb. Jag har tänkt många gånger att läsa den men glömt bort det.
Kram
Tack Ingrid för uppmuntran! Det är lustigt med bloggandet, men det blir liksom en vana, eller nästan ett behov efter ett tag. Så jag fortsätter när det dyker upp något som jag får lust att skriva om. Jag måste påminna mig själv att det ju är det det handlar om. Inte att försöka hitta något intressant att skriva om, utan att skriva när jag får lust, helt enkelt. Om stort och (mest) smått.